Häromdan fick jag ett brev från förlaget. Det visade sig handla om royalties för ett projekt jag medverkat i, nästan 10 euro brutto. Det här borde ju firas, tänkte jag, så jag hoppade på cykeln och trampade till Lidl för att investera hela nettobeloppet och lite till i fyra burkar öl. Bakdäcket vek sig under fälgen i kurvorna. Det var sommar i luften.

Medan ölen kallnade i kylskåpet tog jag itu med översättningen av en bruksanvisning för kondomer, om det nu skulle finnas nördar som orkar läsa dem i älskogens hetta. Det tog inte längre än ett genomsnittsknull och vips var jag 20 euro rikare. Det började verka som om jag återigen skulle klara den finska prisnivån och mina övriga ekonomiska obligationer. Om så bara en dag i sänder. Men om jag försökte livnära mig och min tandläkare på egna texter skulle jag antagligen vara tvungen att ge ut en bok varje vecka, och det är väl nog en omöjlig ekvation och för mycket krävt av läsaren. Eller också borde man krafsa ihop till en bästsäljare, vilket också är betydligt lättare sagt än gjort. Marknaden är så oförutsägbar. Och liten om man inte lyckas spränga språkgränserna.
Men kanske borde man låta tänderna ruttna i käften och sluta äta rostbiff såsom Strindberg gjorde i väntan på det definitiva internationella genombrottet. Sedan skulle man ju kunna ta igen allt som gått en förlorat. Med ränta. Installera implantat för 20 000 euro. Om man med andra ord skulle tänka på lång sikt, så där som ekonomerna råder oss att göra. Utom den där ena som påpekade att vi alla är döda på den sikten. Men vi ska inte ägna oss åt döden nu, även om de som förvaltar statsfinanserna säkert gärna skulle välkomna den oftare för att sänka alla de utgifter som medborgarna orsakar den genom sin blotta existens.
Du får tid om sex månader, sa tanten på den kommunala tandläkarstationen med ett tonfall som föreföll att anklaga mig för uppviglande till lättvindigt slöseri med kommunens finanser. Kanske borde jag ha väntat och skrivit den stora romanen under tiden, den där supersäljaren som alla har på paradplatsen i bokhyllan. Men i stället blev det ytterligare bruksanvisningar för läckande kondomer, slirande dubbdäck och ihopsäckande övertryckshallar, och tid nästa dag hos en privattandläkare som både kan borra och fakturera. Och om jag räknar ut hur många kondom-, dubbdäcks- och övertryckshalltexter jag måste översätta för att få bli borrad i fem minuter så kan jag bara konstatera att världen är orättvis. Förbannat orättvis. Endast genom en upplaga på några miljoner skulle jag tycka att det var en billig affär att fixa Hollywoodgarnityret. Men hur fixar man det? Hur förvandlar man en dyr värld till ett ställe där allt förefaller att vara nästan gratis? Nå inte åtminstone med hjälp av kondomtexter. För de har ingen ”vipu”, som bankirerna skulle säga. En bästsäljare skulle däremot ha en enorm vipu, en megaerektion, det skulle vara en veritabel kuksådd med oanade följder.
Om man kastar en boll upp i luften så faller den förr eller senare tillbaks till jorden. Sådan är våran  tyngdlag. Jag öppnar kuvertet och kollar mina royalties ännu en gång, fortfarande värda 9,89 euro brutto. Måste ha kostat mer att processa och betala summan än vad den var värd. Så pass dyra blev alltså mina funderingar för mänskligheten. Nästan fyra burkar öl från Lidl. Några mänskostackares liv kunde man väl ha förlängt med ett par dar med de medlen också. Men det var inte mänsklighetens fel, kan ju inte kräva att den ska köpa och beundra mina löst förtöjda funderingar. Så det är dags för nästa kondomtext för att spara på de kommunala hälsovårdsresurserna. Tandläkarn behöver också säkert en ny mast till segelbåten. Och själv behöver jag fler kondomtexter. Nå, så vitt jag kan förstå kommer mänskligheten inte att sluta knulla inom den närmaste framtiden, så det ser lovande ut. Överlever, översätter, omsätter och struntar i kungligheterna.