Erik Beckman är en mästare på att vrida på knapparna i det svenska språkets mixerbord. Här får folklig ordkonst och byråkratprosa, det låga och det höga plats under samma rabulistiska tak, skriver Janco Karlsson.

Erik Beckman (1935–1995) har kallats Sveriges vildaste författare, och visst kan man instämma i det påståendet när man bläddrar i hans samlade dikter i ett nedrökt hotellrum i Joensuu och gör ännu ett desperat försök att få ett grepp om texterna som kan heta saker som ”Fakta fridsamt töffande”. Särskilt fridsamt töffar nog inte ”faktorna” i Beckmans författarskap, och som läsare känner man sig ofta lika vilsen som Chaplin fastklämd i maskinen. Ju mer man sprattlar desto mer intrasslad blir man i apparaten och desto mer lockande känns tanken att i stället gå ner till nattklubben och lyssna på Anna Eriksson.
Det paradoxala är att dikterna trots det enorma läsmotståndet samtidigt ger ett så snärtigt intryck, det svänger suveränt om dem, och soundet är mustigt och tjockt och rökigt som i en jamaikansk inspelningsstudio där skivproducenten följer principen att om det finns knappar på en manick så ska man vrida på dem utav bara fan. Och Beckman är nog en mästare på att vrida på knapparna i det svenska språkets mixerbord. Här får folklig ordkonst och byråkratprosa, det låga och det höga plats under samma rabulistiska tak. Som till exempel när huvudpersonen Röven i samlingen Kyss er! (1969) testar det nya utbildningssystemet EDUCT. Och visst är det väl så här i livet att hjärnan behöver röven och röven hjärnan.
Erik Beckman debuterade 1963 med diktsamlingen Farstu. Den inleds med dikten ”Ordens näsor” där läsaren serveras en mening som liknar en programförklaring: ”Inte orden, inte det de pekar på / men själva näsorna de pekar med är meningen.” Det låter med andra ord som om Beckman vill kapa av ordens referenser till en omgivande verklighet eller bakomliggande mening som läsaren förväntas söka efter och gräva fram genom eftertanke och meditation. Mot samma slutsats pekar också Beckmans flitiga bruk av musikrelaterade element. Musiken förefaller ju bara att peka på sig själv och ändå vara full av mening. Man kan dock fråga sig om det som kan göras med toner låter sig göras med ord, om det så att säga går att bortse från det som ordens näsor pekar på. Och om det är därför Beckman ständigt saboterar sin dikt så att man som läsare börjar fundera om man ändå borde gå och lyssna på Anna Eriksson.
Frågan är alltså om vi kan låta bli att kika dit orden pekar. Och om ”programförklaringen” i Farstu bara är på lek, någonting som borde sättas inom citationstecken. För visst pekar orden i Erik Beckmans Samlade dikter i alla möjliga riktningar, till exempel på pärmen där vi ser en ung man med brillor och skägg sitta på en cykel under en vägskylt med texten Prästmon. Det verkar mycket utstuderat. Och vad gäller diktsamlingarna så har jag svårast för dem som ligger i mitten, den som mest tärt på mitt tålamod är Kyss er!, även om också den stundvis är en hejdlöst rolig parodi på byråkratsamhället.
I de senare dikterna tycks ordens näsor däremot alltmer peka i en bestämd riktning, mot det som på nåt sätt är mänskligt gripande. Kärleksgubbar! Herdedikter (1981) inleds med följande dikt: ”Solen talar landets språk. / En hundraårig gubbe skränar från verandan. / Är det Lenin? Ånej. / Bara en som älskar jordens kvinnor / och vill tala om hur vedervärdiga de är. / De städar inte, och de dör.” Och lite senare: ”Du contessa, / när du dör / ser du en grå hund vid ett stillastående grått tåg / – eller är det en kärleksgubbe vid en kärleksgubbe? / Två saker gör hunden och tåget: / memorerar, lär sig var de är och var spåret därifrån / går…”
Mot slutet mörknar det ytterligare, döden framträder allt skarpare som den ö kring vilken texten kretsar. På sätt och vis är det väl en naturlig utvecklingskurva för ett författarskap. Två dikter (1987) tycks kretsa kring det där som stod präntat på porten till Auschwitz: ”Arbeit macht frei”. Men hos Beckman blir arbetet inte en frälsning, det är bara nåt som måste göras: ”Vi måste arbeta vid själva utplåningen. Vi står i utplåningsögonblicket (oavslutat)”.
Och det verkar som om arbetet med texten måste förbli oavslutat (”Nu mal jag köttfärs åt dig, läsare.”). Och detsamma gäller också läsandet av Beckman. Jag lämnar hotellrummet, vandrar längs korridorerna som kantas av tomflaskor, cigarettfimpar och långa spyor som Anna Erikssons publik har lämnat efter sig. Det är en ny morgon. Gubbarna kör ännu en sista pilluralli runt Joensuu torg med sina rollatorer. Snart ersätts de av nya gubbar. Jag ryser. Härifrån går spåret bara tillbaka.

Erik Beckman: Samlade dikter. Med förord av Fredrik Nyberg. Norstedts 2007.

Janco Karlsson

Lämna en kommentar