Trots att mitt 10-åriga jag bara hade sett barnförbjudna snuttar på tv av Sommaren med Monika och den isande hemska Höstsonaten (för ett barn var det naturvidrigt men skrämmande plausibelt med den virtuosa, vitala mamman som överglänste den muslika dottern) betraktade jag länge fascinerat fotot av Bergman och alla hans vuxna barn på sommarverandan (i den saligen hädangångna Vecko-Journalen). Så såg alltså det goda livet ut: outsinliga mängder barn och filmer och iscensättningar, absolut kompromisslös kreativitet och virilitet och lust krönt med den där blomsterkransen (redan då insåg jag att man ville vara Ingmar, inte fruarna och barnen). Inte kluckande hedonism, utan att outtröttligt hänge sig åt sitt valda värv: konsten som större och sannare än livet (så underbart tryggt det lät för en 10-åring). Och den svarta baskern, den ömsinta blicken och känsliga munnen, karisman, övertygelsen om den egna livsuppgiften och den hänsynslösa dedikationen till den, skarpsyntheten när det gäller mänskorelationer så exakt och utsökt formulerad – detta och inte att han var en vacker karl är nog förklaringen till Bergmans s.k. kvinnotycke. Allt detta bevarade han in i det sista. Och jag som missade min chans att vallfärda till Fårö.

Film-modernismen är över

”Filmens 1900-tal är avslutat” rubricerade Hesari morgonen efter dödsbudet och attAntonioni dog samma dag slog spiken i kistan. Den heta tilltron till att det går att uttrycka vilka komplicerade själstillstånd som helst just på film för en vuxen publik är över. Ångest, kontaktlöshet, existentiell utsatthet, borgarskapets skam&skuld, guds död, livets meningslöshet, skildrat med icke-cyniskt allvar – ingen försöker ens tackla dem längre, för vem vill vara så pinsam? Den religiösa skulden är död men har ersatts med det förlamande tvånget att vara cool, ironisk och oberörd. Bergmans filmer kunde verka kalla men han var alltid berörd från pannan till fotknölarna, satte allt han hade på spel. I början med ynglingens blodiga allvar och raseri, senare med tålmodig visdom men med samma besatthet.
Bergman hör till de få europeiska filmskapare som slog igenom i USA, som en auteur i början av 60-talet. Just då försökte en ung konstgren nå de fina salongerna – film blev nästan högkultur, Bergman fick sina tre bästa film-oscars (en fullkomlig omöjlighet för icke-engelskspråkig film idag) och filmen en ny legitimitet då bleka unga män satt på bio med rynkade pannor. På Bergman kunde en ung litteraturstuderande vässa sina klor: allegori, metafor, symbol, liknelse… Filmerna var utsökt välkomponerade (ibland tills syret tog slut), och gick på freudianskt djupa vatten, vilket inte undgick ens den snart alltomfattande populärkulturen. Där bevaras han alltjämnt i vagt men levande minne: protestantiskt ältande, undersköna och pinade svenska kvinnor, karga sommarvita landskap, puritanska och dödsrädda män. Bilden av det svenska utomlands, åtminstone i kultiverade anglosaxiska kretsar (tusentals böcker lär ha skrivits om honom på engelska), är Bergmans. Ingen filmskapare i Sverige under de senaste halvseklet har kommit undan hans inflytande: varje film är gjord för eller emot.

I teaterns tjänst

Ändå är det här bara bländverk, tidsanda, yta. Bergmans framgångar också på film vilade på att han var en fullblodsteaterman som visste allt om iscensättningar, dialog, text, skådespelare. I begynnelsen var ordet heter Maaret Koskinens bok om Bergmans tidiga författarskap och det gäller i högsta grad för Bergmans filmer, iscensättningar och böcker. Hans uttalade ambition varje dag under arbetet var: ”måtte det bli meningsfullt. Måtte det bli levande”. Han ville vara en hantverkare som inom en tradition tillverkade bruksföremål, film och teater som användes – av publiken och dem som var med under arbetsprocessen. Förmodligen använde han själv dem för att förstå sig själv, vem han var, varför han blev som han blev. Senare också ett för publiken allt mer bekant galleri av föräldrarna (logiskt om kreativitetens källa är barndomen), men också barn, hustrur och skådespelare (kanske hans mest slitstarka, kärleksfulla familj). Gränserna mellan konst och liv blödde in i varandra. Bergman sade i nån intervju att han så gott som saknar medkänsla – och det gällde också för honom själv. Med sin enorma arbetskapacitet och disciplin tycks han ha gått in för att anpassa även sin egen person till att göra ett så gott jobb som möjligt (”en regissörs skyldighet är att vara på gott arbetshumör, skapa trivsel och trygghet omkring sig, det förstod jag inte då jag var ung utan släpade allt med mig in på repetitionerna.”). Att han dessutom råkade höra till den mansgeneration som helt slapp befatta sig med familjelivets vardagsplikter (och uppenbarligen också var en ganska så eländig, pedantisk och frånvarande far och äkta man) gjorde att han med hisnande flit kunde slipa den järnhårda yrkesskickligheten i 120 teater- och operaregier, 60 filmer. Bakom hans närmast underbarnstidiga genombrott (teaterchef som 25-åring) fanns en hel uppväxt av att skriva pjäser, spela teater, göra levande bilder – liksom McCart-
ney och Lennon skrev 100 sånger tillsammans året innan den första Beatles-låten spelades in. Kanske också att han överlevde sin stränga uppfostran genom att bli en ”inpiskad lögnare”, berätta historier för brinnkära livet och med förnedrande straff om han misslyckades och åkte fast?

Förändrade världen

Ett nästan sekellångt liv utgör en länk mellan 1800- och 2000-talen. Ibsen ochStrindberg behandlade han som jämlikar, inte stendöda galjonsfigurer. Han hade levt i resterna av deras värld, deras ord var fyllda av blod och i barndomen sedda föremål. Därför kunde han översätta dem för en senare generation. I sina sista Dramaten-uppsättningar – nationalscenen blev ju som hans barndoms dockteater – kunde han ta sig an ämnen som åldrandet, ensamheten då även fienderna dött bort, förgängligheten och försoningen, döden (om modern som kärleksfullt ger sitt barn död liksom hon gav det liv i Ibsens Gengångare, om att med berått mod och all kapacitet kvar ta farväl av livet i Schillers Maria Stuart). De är ämnen som under 80-åringar aldrig kan förstå med samma erfarenhet, skildra med samma angelägenhet. (Även därför är det synd att vi har så få äldre yrkesverksamma konstnärer.)
Ingmar skrev 2004 tillsammans med dottern Maria von Rosen och hustrun Ingrid den märkliga Tre dagböcker. Den skildrar Ingrids insjuknande och död i cancer. I boken tycks alla, inklusive den döende, koncentrera sig på att skona Ingmar. Hans text är ynklig, rationell och självcentrerad men slutar i nästan religiös övertygelse: hur han i livet efter detta åter möter Ingrid, hur han ser henne igen. När han behöver sin älskade mixtrar han med verklighetens beskaffenhet och tror själv på sin illusion. I den bilden finns en så rörande tillförsikt och en så barnslig motsägelse att läsaren plötsligt ser den lilla pojken. Hans brinnande längtan efter mening och ordning i en kaotisk värld var så stor att han förändrade den för gott. Måtte han nu få sin belöning: vila hos henne.

---

Citaten är ur Jörn Donners utmärkta tv-dokumentär om Bergman.