Både central och marginell

av Birgitta Boucht

Jag mötte Peter Lodenius första gången på Folktidningen Ny Tids redaktion på 1970-talet. Jag visste inte då att den där mannen som satt dold bakom lutande tidningshögar, anteckningsblock och matrester skulle bli mitt universitet för lång tid framåt. Han lärde mig vänsterpolitik, solidaritet, journalistik, vänskap och något om svampplockning. Han fanns till hands i svåra situationer, sådana situationer som feminister och folkbildare kunde råka ut för när striden mellan folkdemokrater, kommunister, socialister, trotskister, maoister och andra tänkare svallade som värst. Peter noterade och skrev promemorior om vad som sagts och utspelats vid olika möten. Carita Nyström och jag, nyanställda vid Folkets Bildningsförbund, var mestadels alldeles för upprörda för att hinna lägga märke till detaljer. Men Peter stödde och uppmuntrade, satte mången gång sin egen position på spel för oss.

Otaliga är de inofficiella protokoll som Peter åstadkom. Otaliga är de översättningar av tjeckiska dissidentförfattare som han tillhandahöll. Otaliga är de vykort från världens alla hörn som han sänt mig. Vykorten är tättskrivna med minimal handstil, långa berättelser som ryms på ett frimärksstort utrymme. Ibland tar utrymmet dock slut. Då skriver han: “jag fortsätter historien på ett kort till XX. Du kan ju kontakta henne om du är intresserad”. En genial idé, som kunde sättas i system i dessa kontaktlöshetens tider. Ett nätverk av vykort med olika mottagare som måste hitta varandra för att få grepp om helheten.

Peter är både central och marginell. Folk säger att han är arbetsnarkoman, vilket han är. Men han är också en vandrare i djupa skogar, där inga förhatliga cocktailparties, inget minglande, inga gruppmöten kan hållas. Kanske går han där och funderar på böcker han ännu ska skriva, resor han vill företa sig. Kanske han bara ser sig omkring och njuter av naturens underligheter.

Nu fyller denna legendariska och ofta osynliga Lodenius 65 år och blir pensionerad. Han kommer att bli hyllad och han kommer att se både generad och irriterad ut. Han är inte särskilt bra på att stå i centrum på en scen. Antagligen kommer han att ha svårt att få skjortan att hållas på plats innanför byxlinningen, och när tillräckligt många mänskor upprepat mantrat ”hur skulle Ny Tid nånsin ha klarat sig utan Peter” så kommer han att försvinna bakom något draperi.

Somliga säger att han liknar Michael Moore. Jag tänker mera på honom som en själsfrände till filmaren Roy Andersson. De har samma varma blick, samma envishet i sin yrkesutövning, samma respekt för ett gott utfört arbete, samma kritiska samhällssyn och samma hopplösa oreda i sina arbetsrum. I en intervju konstaterar Andersson ändå milt att han har koll på var allt finns. “Fast om nån skulle få för sig att städa här så skulle det bli kaos.” Låter som Peter.

Inte för att jag vet om Peter sett någon av Anderssons filmer. Jag tror att han är en sällsynt biobesökare. En gång blev jag riktigt förbannad på honom när han påpekade att han aldrig sett en amerikansk film och tyckte väldigt illa om tv. Samtidigt gladde det mig att han var så inskränkt fundamentalistisk på detta område. Det var skönt att han hade sina blinda fläckar.

Han har nog många andra fel också men det struntar jag i. Sina vänner ska man vara rädd om, minnas vad man lärt sig av och gratulera från hjärtat på födelsedagen. Denna och alla kommande.

Birgitta Boucht

1 kommentar

Eberhard Lindgens 25 september, 2015 - 23:12

Kära Peter,
sorry und grattis, hoppas att vi träffas en gang i Berlin eller i Helsingfors.
Tack Brigitta jag följa med

Eberhard Lindgens

Reply

Lämna en kommentar