På Che Guevaras tid fanns det gott om internationalism och solidaritet. Men det fanns också en god portion naivitet, även om man så gott det gick försökte bygga på historiematerialistiska förklaringar. Ekonomin var i sista hand avgörande. Det var ju ackumulationsimperativ och simpelt profitbegär som vägledde skurkarna, medan hjältarna hade historien på sin sida. En ny ekonomisk ordning skulle snart visa sin överlägsenhet.

Men den nya världsordningen blev en besvikelse. Den tredje världen försvann när Dengförvandlade Kina till en tigerekonomi. Den andra världen rasade samman medGorbatjovs perestroika. De ekonomiska marknadskrafterna tog verkligen överhanden.
Det finns antagligen fler gerillagrupper idag än på Ches tid. Men fastän de hävdar att de kämpar för en god sak är de inte särskilt trovärdiga längre. De förekommer nämligen rikligast i fattiga länder där det finns någon resurs som man kan tjäna pengar på. Kanske man kan kidnappa turister, idka utpressning på oljebolag eller kontrollera droghanteringen. Några av de värsta rebellrörelserna har finansierat sin ädla kamp med diamanter. Det gick så långt att till och med De Beers – det klassiska imperialistiska diamanthandelshuset – kände sig tvunget att börja skilja på ”rena” och ”smutsiga” diamanter.
Allra bäst är det ju om man lyckas få kontroll över statsapparaten. Då kan man lägga beslag på ännu mycket mer: oljepengarna, mutorna i samband med de stora investeringarna, importavgifterna, kanske rentav lite biståndspengar. Men många andra vill också åt alla dessa penningströmmar så livet kan bli osäkert. Därför behöver man en stark och lojal armé och en pålitlig schweizisk bank. Allt detta är privatekonomiskt förnuftigt, men nationalekonomiskt katastrofalt.

Så vad kan vi välmenande internationalister göra? Två våra händer? Gömma oss bakom en hedersknyfflig cynism? Fortsätta att beklaga allt det elände som imperialism och neo-kolonialism åstadkommit? Eller kanske bli smygrasistiska kulturimperialister?
I varje fall borde vi inte dra oss för att bekanta oss med Paul Colliers mycket uppmärksammade bok The Bottom Billion. Why the Poorest Countries are Failing and What Can Be Done About It (Bottenmiljarden. Varför de fattigaste länderna misslyckas och vad som kan göras åt det).
Collier tvår inte sina händer trots att han varit ansvarig för Världsbankens forskningsavdelning. Tvärtom radar han upp ett helt batteri av åtgärder som nu borde vidtas. I den mån han gömmer sig, gör han det bakom en massa statistiska studier och beräkningar av vad som i olika sammanhang vore nationalekonomiskt lönsamt. Han skuldbelägger oss bara i den mån vi bidrar till att upprätthålla fattigdomen genom snikenhet eller oförstånd.
Colliers beskrivning är fullständigt befriad från betraktelser över skillnader i kultur, religion eller etnicitet. Allt det han som Afrikakännare kan berätta om förklaras i sista hand med rent ekonomiska faktorer. Vad han vill är att hjälpa de länder som hamnat i en eller flera av de fällor som upprätthåller fattigdom. Om han är naiv så är det för att han försöker få det rika väst att ändra sin politik i förhållande till ”bottenmiljarden”. Men är man anställd av Väst för att studera metoder att övervinna fattigdomen i världen är det väl naturligt att man gör just så som Collier gör.
Fattigdom och underutveckling brukar vi förklara med onda cirklar eller fattigdomsfällor. ”Ett land är fattigt därför att det är fattigt” och ”Fattigdom alstrar fattigdom” är sentenser som präglats av utvecklingsekonomins pionjärer. Men de onda cirklar pionjärerna beskrev i termer av kapitalbrist eller begränsade marknader var godartade i förhållande till de fällor Collier har upptäckt. Ett land är mer eller mindre dömt till fortsatt fattigdom om det befinner sig i någon av Colliers fyra fällor. Om landet samtidigt drabbas av flera än en fälla klarar det sig knappast utan krafttag från Väst.
Konfliktfällan är den första. Inbördeskrig och rebelluppror förhindrar investeringar och en stabil utveckling och instabilitet och fattigdom räcker för att förklara risken för uppror och inbördeskrig. Endast när ett land uppnått en viss inkomstnivå och en stabil tillväxt minskar risken så mycket att man kan hoppas på en mer varaktig fred i landet.
Resursfällan är på sitt än mer djävulsk. Om ett land får tillgång till en värdefull resurs, t.ex. olja, ökar risken för uppror och kupper avsevärt. Detta försvårar i sin tur försök att demokratisera landet. Om det strömmar in valuta tack vare att resursen exporteras kan inte arbetsintensiv industriproduktion längre upprätthållas i landet eftersom det blir så mycket billigare att importera vad som behövs från Kina och andra resursfattiga tigerekonomier.
Ett land utan egen kust och med grannar som sköter sin ekonomi illa befinner sig i Colliers tredje fälla. Det finns knappast något som det lönar sig att exportera från Uganda, Ruanda eller Centralafrika bara av den enkla anledningen att grannländerna inte står för goda vägar och hamnar och för att de även annars är uselt skötta. Det här drabbar ju också många länder i Centralasien.
Ett litet land med dåligt styre har svårare än ett stort land att förbättra situationen. I ett stort land finns det trots allt en kritisk massa av kunnigt folk som kan ta över om man lyckas bryta det dåliga styret – t.ex. efter en diktators död. Men i ett litet land är de som kan ta över för få. Dessutom har ju många redan lämnat landet. Det är lättare för Kina eller Indonesien att ändra kurs än det är för Togo eller Ekvatorialguinea.
Poängen med Colliers beskrivning är att vi i Väst måste strömlinjeforma vår biståndspolitik för att hjälpa ”bottenmiljarden”. Det finns ”hjältar”, ärliga och kunniga män och kvinnor, som vill sätta ny kurs, som vill genomföra besvärliga reformer och som vi borde stöda på rätt sätt när tillfället ges. Endast så kan vi hoppas på att vårt bistånd får en sådan effekt att fattigdomen kan reduceras. Det mest kontroversiella förslaget är att vi borde kunna stå till tjänst med militära interventioner för att ge stöd åt regimer som hotas av rovgiriga rebeller och kuppmakare.
Så hur skall vi ställa oss till ett sådant program?

Det finns faktiskt vissa likheter mellan Collier och Che. Colliers tredje värld är de fattigaste länderna, som inte kan hjälpas av globaliseringen eftersom deras industrialiseringsmöjligheter grusats i och med att länder som Kina och Indien redan tagit den plats som de kunde ha aspirerat på. Vad de här länderna behöver är en ”turnaround”, vändning eller revolution, som bryter upp fällorna. I Ches värld fanns befrielsekämparna och revolutionärerna; i Colliers ”hjältarna”, de uppriktiga reformatorerna. Skurkarna i Ches värld var överklassen, reaktionärer och kompradorer. I Colliers värld heter de ”bullies” (översittare), ”cronies” (kumpaner) och ”rent-seekers” (profitörer).
Den viktigaste skillnaden mellan Che och Collier är hur de uppfattar den ”första” och den ”andra” världen. För Che utgjorde det socialistiska Öst ett stöd i kampen mot det imperialistiska Väst. För Collier utgör det välmenande Väst det enda trovärdiga stödet i en värld där det framväxande Öst har stängt möjligheterna för det fattiga Syd att omvandlas från råvaruexportörer till industriländer.
På den Afrikanska Unionens möte i juli var det svårt för USA och EU att över huvud få delta, medan Kina, Iran och Venezuela representerades av sina statschefer. Uppfattar det nya ”Syd” att det ändå är det nya ”Öst” som man kan få det rätta stödet av? Eller är det så att Afrikanska Unionen styrs av ”översittare”, ”kumpaner” och ”profitörer”?