Ingela Wikman, ny ordförande för Finlands svenska gröna, vill nå ut på landsbygden.
Ingela Wikman valdes i maj till ordförande för Finlands svenska gröna. Hon är även ordförande för Helsingfors Gröna Kvinnor som ställde upp två kandidater i riksdagsvalet i år. Outi Alanko-Kahiluoto från Helsingfors valkrets blev invald till riksdagen med 4662 röster. Ingela Wikman ställde upp i Vasa valkrets och fick 217 röster.
– Jag vet exakt av vem jag fick mina sju röster i Kronoby – mina släktingar! Största delen av de röster jag fick kom från Vasa och Jakobstad. Jag vill väcka större intresse för De Gröna i Österbotten. Mitt mål är en riksdagsplats om åtta år!
Ingela är uppvuxen i en pälsdjursfarmarfamilj i Kronoby. Hon är utbildad zoolog och har forskat i stressymptom hos pälsdjur. I flera år reste hon runt i skolor i Österbotten för att informera om pälsdjursnäringen. Hon står fast vid sin åsikt om pälsdjursfarmares rättighet att idka sin näring i Finland.
– Jag tror inte på totalförbud. Det kommer alltid att finnas köpkraft. Jag ser hellre att näringen får fortsätta att verka under kontrollerade och utvecklade former i Finland än att den flyttas till Kina och inte kontrolleras. Men jag bär inte päls själv.
Projektchef
för Verners Park
Jag träffar Ingela i hennes röda bod som hon inrett till gästbostad och kafé bakom idrottshallen i Kronoby centrum. Boden står intill hennes hemgård och i Verners Park som hon själv grundat.
– Jag återvände till Kronoby år 2001 med min dåvarande flickvän och frågade vad kan jag göra här på landsbygden.
Idén till Verners Park hade hon i bagaget från vistelser i Tölövikens konstpark under kulturhuvudstadsåret i Helsingfors. Verner var hennes farfar som köpte tomten i Kronoby för cirka 100 år sedan.
– Jag ville skapa ett vardagsrum för Kronobyborna. Genom detta arbetar jag för hembygdskänslan och förvaltar mitt arv på bästa sätt.
Vi vandrar runt i parken som fylls av skulpturutställningen 7 underverk i Verners Park. Verken är främst av lokala unga konstnärer.
– Parken ska vara en plats där unga oetablerade konstutövare ges möjlighet att ställa ut sin konst och man får utveckla kreativa idéer.
Två dagisgrupper leker glatt på det nya lekområdet som byggts i parken i samarbete med kommunen. Vi stannar framför konstnärsgruppen Megafåns feministtapet som bildar en vägg i parken. En tredjedel av tapeten har rivits ned av vandaler. Lätt har det inte varit att vara kvinna, aktiv i De Gröna och arbeta med kultur på den österbottniska landsbygden, och det är det inte heller i dag.
Parken har vuxit fram från en lerig åker och består nu av bland annat meditationsrum, damm, grillplats, scen och lekplats. Wikman planterade hundra äppelträd och växter i parken tillsammans med talkoarbetare år 2005. I somras var hon värd för ett internationellt arbetsläger för ungdomar i parken.
– Efter att i sex år delvis bott i Kronoby kan jag konstatera att jag blivit mera accepterad. Men det är svårt att vara annorlunda och komma in i ett litet samhälle. Många hälsade inte ens på mig i början! Under midsommarfesten hade vi ett sextital personer i parken. Barnen trivs här och jag ser att det ska börja med barnen.
Våga tala ut
om våld mot barn
Österbotten kan i svåra stunder upplevas som mörka medeltiden med patriarkaliskhet, bilbelbälte, homofobi och sfp-dominans.
– Jag ser hellre att Kronoby slås samman med det finskdominerade Karleby istället för det svenskdominerade Jakobstad i fråga om kommunsammanslagning. Jag anser att det är viktigare med kvalitet i fråga om exempelvis sjukvård. I och med en centralisering med en större ort har vi möjlighet till mera expertis. Språket är inte lika viktigt i denna fråga.
Wikman berättar att hennes politiska intresse kulminerade då en anhörigs barn blivit utsatta för sexuellt våld. Mycket går snett i stridigheter om barn. Familjevåldet döljs i okunnighet. Det finns mycket att göra ännu.
– Jag har genom detta fall kommit i närkontakt med hur socialfrågor sköts på landsbygden. Jag blev så upprörd över byråkratin och amatörmässigheten att jag bara måste ut i samhället och påverka! Det råder okunskap om barnskyddet och en ovilja att tala ut. Jag upplevde personalen som behandlade ärendet som oprofessionell. En viss expertis saknas på mindre orter. När alla känner alla blir sådana här fall oerhört laddade och känsliga att hantera.
Men hon ser mycket positivt i att bo i Österbotten.
– Jag får leva nära naturen. Österbottningar är företagsamma och fulla med idéer. Det är en människonära livsstil. Jag ser det dock viktigt att bibehålla kontakten till Helsingfors.
Vi diskuterar vidare om en falsk landsbygdsnostalgi som i klart dagsljus kristalliseras till en högervridenhet med flera stora bilar och enorma energikrävande hus. Ingela konstaterar att en stor del av österbottningarna är företagare. Materia framstår ofta starkare och blir viktig i brist på kultur. Hon tillägger att kollektivtrafiken inte fungerar effektivt och att man kunde utveckla den mera samt få folk att samåka. Människorna här lever nära naturen, men många ser tyvärr inte att de lever så nära naturen. Man ifrågasätter inte kritiskt och det finns inte heller många som för naturfrågor framåt.
– Jag vill arbeta för att utveckla bioenergi hos jordbruken. Jag vill även rikta mig till invandrarna i Österbotten och få dem med i De Grönas verksamhet. Jag tror inte på skrämselpropaganda. Sakta men säkert vill jag få fram nya värderingar hos människor. Jag anser att det är viktigast att landsbygden får leva vidare. Den måste få en chans att existera.
Ingela planerar just nu en flytt till Vasatrakten. Idéer för nya projekt bubblar i henne.
– Mitt nästa projekt är att skaffa en gammal bondgård med mark runtom och grunda ett socialt företag, en retreatplats för utsatta barn i samhället där de kan finna trygghet och stillhet.
Camilla Wasastjerna
