Barnteater är en förunderlig genre. Det satsas ofta minimalt med pengar på produktionerna och de som håller på med barnteater får minimalt med uppskattning. Det finns barnteater och så finns det “riktig” teater. Det är självklart att denna statusskillnad ibland också får följder på kvaliteten.
Barn ses inte som en lika viktig publik som vuxna. Barn väljer sällan själva vad de går och ser på, de betalar inte mycket och de kan inte alltid formulera sig kritiskt kring det de har sett. Ibland – när jag ser föreställningar som Den förträfflige herr Glad – undrar jag om det är sådana faktum som spökar i kulisserna.
Är det för att det är barnteater som man sänker de konstnärliga kraven? Är det för att publiken är under sex år, som man nöjer sig med att göra en “helt kiva” föreställning?
På premiären en onsdag förmiddag är halva barnpubliken nästan tio minuter försenad och stövlar in mitt under herr Glads presentation. Herr Glad (Mikael Strömberg) avbryter sig tvärt och önskar dem välkomna. Härligt! Här gäller inte vuxenkonventioner utan föreställningen och publiken möts på riktigt. Först när alla är klara och sitter bekvämt fortsätter man.
Men något händer. Under föreställningens första minuter har vi fått smaka på en alldeles fantastisk herr Glad, som med sin sympatiska utstrålning fängslat oss alla. Men nu har herr Glad fått bråttom. Och det utrymme som Strömberg nyss så lugnt gav åt publiken är hädanefter som bortblåst. Under resten av föreställningen finns varken tid eller plats för någon riktig kontakt.
Jag har inte läst Malin Kiveläs bok som föreställningen baserar sig på, men pjästexten är inte särskilt dramatisk till sin form. Det är därför ingen lätt text att levandegöra på scenen. Samtidigt kryllar den av möjligheter. Där finns upprepningarna, den underfundiga humorn, karaktärerna, poesin, det burleska och det vackra. Men det är som att ambitionen bakom uppsättningen fattas.
Inte en sekund tvivlar jag på att inte Strömberg har förmågan och professionaliteten som krävs, jag undrar bara varför han inte använder sig av den? Och varför regin inte ger plats för den? Istället för att vila i de olika scenerna skyndar Strömberg framåt med sådan fart att jag börjar undra vem som jagar honom – barnpubliken?
När snöflingorna klibbar fast i skådespelarens svettiga ansikte tycker barnen det är hysteriskt roligt. Men det verkar inte Strömberg göra. Istället för att ta vara på komiken måste han snabbt komma vidare med historien. Så snabbt att han inte hinner göra något riktigt ordentligt. Hafsiga stjärnbilder lyses upp på en tafflig scenografi, det mimiska görs “ditåt” och det poetiska ges ingen tid att bli poetiskt.
Trots att flera fina idéer skiner igenom gör herr Glad mig besviken. Gestaltandet känns halvhjärtat och slarvigt gjort. Och jag kan inte annat än undra om man hade struntat lika mycket i noggrannheten och professionaliteten ifall publiken bestått av vuxna istället för barn.

Malin Kivelä: Den förträfflige herr Glad. Regi: Oskar Silén. I rollerna: Mikael Strömberg.

Föreställningen spelas på Svenska teatern till 29.11 och turnerar därefter i hela Svenskfinland.

Sanna Huldén

Lämna en kommentar