Jag kom till Ny Tid 1990 som vikarie. Mamma var orolig innan och hade lärt mig att säga “Ei ole raha.”
Peter har en beundransvärd förmåga att få unga mänskor att känna sig beaktade och viktiga. Så kändes det för mig när vi träffades för mer än ett decennium sedan på några av södra Helsingfors mysigare krogar, Skipper’s, Sikala, Laivakoira. Där satt jag med mitt ölstop och var alltid lika förstummad över att någon som Peter ville lyssna på vad jag, en ung, halvspråkig nobody, hade att säga om världen, om samhället, om Finland. Peter Lodenius pensionerar sig kanske. Men försvinner från denna tidnings sidor gör han inte.
En historia jag älskar om Peter är den då han en sommar på verandan berättade för oss om sina upplevelser under en resa till Italien. Och eftersom vi alla älskar Italien lyssnade vi med stort intresse. Ni får ursäkta, att jag inte minns historien i detalj men den handlade i varje fall om hur Peter stött på ett kvinnligt biträde som han fört ett långt och intressant samtal med. Då Peter avslutade sin historia frågade Marianne honom, plötsligt medveten om att Peter inte talade italienska, “Ja men Peter, på vilket språk samtalade du med den damen?” Varav Peter föll i tankar och efter en god stunds tystnad svarade fundersamt, ”… Tja, det måste väl ha varit på latin.”
När jag tänker på Peter tänker jag främst på en man som balanserar starka personliga meningar och värderingar med en ärlig och öppen nyfikenhet om världen och människorna både på när och fjärran. Han är också den som inte låter sina intressen stanna kvar i huvudet, eller ens på skrivbordet, utan han aktivt engagerar sig i stora frågor såväl som små och översättar ord till handlingar.
En bättre chef och mentor får man söka länge efter, tycker jag. Och om man skulle trots allt hitta en sådan, betvivlar jag starkt att han skulle ha ett så stort hjärta eller öppet sinne som vår kollega, kamrat och vän, Peter Lodenius.
Jag träffade Peter första gången när han med sin bror i den tidens vindtygsjackor som femtonåring kom till Hbl:s redaktion och blev presenterad stolt och kärleksfullt av sin far Erik, min uppskattade och mycket snälla chef. Har alltid beundrat Peters integritet, arbetsamhet, produktivitet och noggrannhet.
Peter Lodenius hör till dem som jag helt enkelt beundrar. Det är lätt att säga så om ”stora män” som man aldrig har mött, men Peter är en stor man som jag känt länge. Trots det beundrar jag helt enkelt hans kunskaper, flit, omdöme, kapacitet, kontakter, blick för vad som håller på att bli viktigt, osjälviskhet, hovsamhet och uthållighet. Jag vet inte om det var Peter som präglade devisen ”Någon måste visa vägen” som fanns på Ny Tids t-skjortor, men han har visat vägen – inte genom att peka ut den – utan genom att själv gå den och genom att förbättra kartan för oss andra. Jan Otto Andersson
Jag har alltid fascinerats av att Peter är på en gång så kunnig OCH anspråkslös, så engagerad OCH vänlig. Ovanlig journalist. Orädd grävare. Unik kulturbärare.
Kristin Olsoni
Peter kanske är nära Jesus, jag vet inte, jag tänker mig honom som en kombination av buddha och orakel. Så minns jag honom från tiden när Tapani och Trygve satt och filade på texter i evigheter så de skulle se riktigt rougha ut. De använde ett kreativt men kryptiskt kodspråk, fattade man inget fick man fråga Peter, som kristalliserade det åt en. Redaktionens backroom minns man också livligt: kombinationen av kafferum, kopieringscentral och bildarkiv, varje sektor med sina överraskningar.
Antin Snickars
Hej Peter, och tack och grattis, och förlåt för alla gånger när jag blev så där arg.
RED
