Peter var med på Folkets Bildningsförbunds sommarläger på Biskopsö utanför Dalsbruk 1978, och det var där jag träffade honom första gången. Och jag har ju foton därifrån, han finns säkert med på dem! Men nej, det finns han inte, för det är han som hållit i kameran och tagit bilder av oss andra.

Nå, dagboken då? Jo, lägret finns omskrivet. “Förstår gott att pamparna frågat Cita och Bitte (Nyström och Boucht, som ju var anställda på FBF då och arrangerat det hela): – Vad har det här med den folkdemokratiska rörelsen att göra? när de fått se programmet. Hälsokost, drama, ekologi, psykologi. Mottot var: ta till vara resurserna!”

Och sen får jag äntligen syn på Peter: “FBF-lägret innebar att jag blev bekant med en del mänskor jag länge velat lära känna. Igår var jag och kikade på Folktidningen Ny Tid, på inbjudan av Peter Lodenius, som var med. Genomsympatisk mänska.”

Så efter det fanns han med i tillvaron. Han brukade övernatta i vårt kollektiv på Trädgårdsgatan när han var i Åbo på keikka. Och han var en av de få mänskor jag kände när jag ett år senare flyttade tillbaka till Helsingfors, en trygghet.

Jag måste ju ha några bilder där han finns med! Alla fester, advents- och andra! Nej, inga bilder, alla har bara roat sig, inte dokumenterat. Min 50-årsfest då? Äntligen napp. Där står Peter i stormönstrad blå skjorta. Fast med ryggen till, blicken riktad mot centrum av gruppen, där det uppvaktas och kramas. Och återigen, en drös bilder som han tagit av oss andra.

Det är så typiskt. Inte ens när Peter är huvudpersonen går det riktigt att ställa honom i centrum. Han är iakttagaren, rapportören, den som berättar för oss andra hur det ser ut, hur det går till, vad som händer. Den ständiga journalisten, som aldrig har blivit trött eller cynisk. Anspråkslös och enveten, kamraten som alltid finns där, någonstans.