Nu finns det bara tre tyskar kvar i byn, de två andra är sjuka, han själv är frisk, men ändå 97. Förr eller senare är hans tid ute. ”Livet har en ände, det är bara korven som har två” konstaterar han osentimentalt. Han vet inte vem som skulle ta vid efter honom. Kyrkan är i bra skick, den står nog sig ännu länge, man har fått bistånd från en kulturstiftelse för vissa arbeten. Men hans bekymmer är att man inte får använda främmande material, som cement, för att skydda punkter som är utsatta för vattnets eroderande verkan. Kyrkan är välbyggd, men under femhundra år uppstår ohjälpligen sådana skador i ett område där snön vanligen ligger i tre månader om året. För några årtionden sedan lät han lägga cement på strävpelarnas topp, men den har senare tagits bort av det lokala museiverket eftersom detta är ett kulturminnesmärke. Herr Werner visar ändå belåtet på pelarna över en mot fienden omsorgsfullt säkrad sidoport där cementen finns kvar, eftersom kulturminnesinspektörerna inte märkte den.

Flytande beck

När kyrkan byggdes inriktade man sig på andra fiender än vattnet. Turkar och tatarer gjorde under århundraden räder in i Transsylvanien och därför omgavs städerna av murar och bastioner och i byarna var kyrkorna befästa. I Meschendorf hade man två murar och i den inre flera försvarstorn med skyttegluggar och hål ur vilka man kunde hälla flytande beck över angripare. (Här trodde man inte på idén att vända andra kinden till …) För att byns invånare skulle kunna klara en längre belägring i kyrkan hade de en stor del av sina förråd här, i ett torn rökt svinkött, i ett annat torn rotsaker.

”Turkarna kom inte för att röva utan för att förstöra”, upprepar Herr Werner flera gånger. Eftersom husen på den tiden var byggda av trä brändes de ner. Men kejsaren i Wien var nådig och gav gratis virke för återuppbyggnaden och dessutom flera års skattefrihet, berättar Herr Werner, själv född på den kejserliga tiden, 1910. Men sedan kom världskriget och Rumänien tog över. På kyrkomuren förtecknar minnestavlor namnen på dem från byn som dog i de båda krigen, och de är ganska många. Herr Werner själv var under andra världskriget stationerad bl.a. i Riga. Rumänien stred ju på Tysklands sida, och det passade förstås sachsarna. Men sedan ryckte ryssarna in i landet och behandlade sachsarna som kollaboratörer och en del av dem sändes till Sibirien. I det nya kommunistiska Rumänien blev det inte mycket bättre, det var inte meningen att man skulle gå i kyrkan.

Klarinett i 50 år

Efter Ceausescus fall kunde de sachsare som ville flytta till Tyskland, och de allra flesta ville det. Herr Werner ville det inte, eftersom han redan var över 80 och inte var sugen på att anpassa sig till en helt annan miljö. Språkproblem hade han inte haft eftersom han talar en klar högtyska. När sachsarna i tiden kom hit talade de ursprungsområdets dialekt (det var mestadels människor från samma trakt som etablerade sig i en by i det nya landet), men undervisningen i skolan har gått på högtyska. (Jag träffade en gång i en by vid Jenisej ett gammalt par som deporterats vid från Volgatyskarnas område – deras dialekt var nästan obegriplig för mig.)
Den sachsiska religionen verkar inte ha varit så sträng. Just utanför den dubbla kyrkomuren ligger en dansbana som fortfarande kunde användas. Där spelade byns blåsorkester, Herr Werner trakterade klarinett i 50 år.

I förskingringen håller de forna invånarna fortfarande kontakt med varandra, de har bildat tretton föreningar i olika delar av Tyskland.

Prins Charles’ by

I samma trakter ligger byn Weiss-kirch, på rumänska Vicri, som ser ut som Meschendorf och många andra byar: de låga husen ligger vägg i vägg i två rader. Mellan husraderna ryms inte bara en enkel väg utan också päronträd och grässlänter kring ett dike som antagligen främst ska föra bort vårens smältvatten. På slänterna går gäss, höns och kalkoner omkring. Högst ligger, liksom i Meschendorf, den befästa kyrkan.

Men Weisskirch har någonting unikt: prins Charles har två hus i byn. Han är ju mest känd för sin kritik av modern arkitektur och här kunde han trivas, här finns ingen sådan. En energisk kvinna i byn som verkar för att bevara den gamla sachsiska byggnadskulturen, i samarbete med Mihai Eminescu-stiftelsen, fick för några år sedan honom så övertygad om sin sak att han köpte ett hus i byn och sedan gav bygemenskapen honom ett hus till. Han lär inte ha besökt byn så ofta, bekvämligheterna motsvarar ändå inte vad han vant sig vid (det är en sak att tala för att leva traditionellt, en annan att göra det), men på en anslagstavla i byn hänger foton från ett besök han gjort.

Prins Charles’ engagemang har gjort byn känd i England och tio familjer i byn tar numera emot gäster. Några yttre spår av turismen syns ändå inte.

Majoriteten romer

Här bor ännu 26 sachsare kvar. Majoriteten av de 700 invånarna är numera romer, som flyttat in i de hus som blivit tomma. Rumäner och romer tilläts flytta in i byn först efter kriget. En växande del av befolkningen i regionen är romer, nativiteten bland dem är hög. En del bor i romska byar, ibland fattiga, men andra i blandade byar.

Meschendorf och Weisskirch är inte unika, det har funnits 200 säger en del, 600 säger andra, sachsiska byar i Transsylvanien. Men det tyska inslaget blir allt tunnare. Det decimerades redan under kriget. När ryssarna kom sändes 30 000 tyskar till arbetsläger och bara hälften återvände. Under 1980-talet kom Nicolae Ceausescu på att göra affärer med sachsarna, han nådde ett avtal med Västtyskland om att låta ett 10 000 sachsare om året få utresetillstånd mot en viss summa – på det sättet blev han både av med de misshagliga sachsarna och fick pengar, konstaterar Herr Werner. Priset var 8 000 DM per person.

Efter Ceausescus fall började den fria, stora återflyttningen (också ”luxemburgarna” fick flytta till Tyskland).