Den ryske absurdisten Daniil Ivanovitj Charms har en historia om Semjon Semjonovitj som när han sätter på sig glasögonen ser en man hötta åt honom med näven uppe i en tall. När han tar av sig brillorna ser han ingen men när han igen sätter dem på näsan är mannen med näven där. Semjonovitj drar följaktligen slutsatsen att det handlar om en optisk villa.

Sedan jag gick och skaffade mig ett par glasögon har jag känt mig som Semjon Semjonovitj. Vart jag än går ser jag gubbar som hötter åt mig med nävarna på de mest obegripliga platser. Förr trodde jag att alla log, att mänskorna jag mötte på gatan ville mig väl. Att de behandlade mig demokratiskt. Optikern sa att jag efter en tid inte skulle kunna vara utan dem. Men med brillorna på näsan känner jag mig som nåt slags skadedjur. Bilisterna till exempel tycks sätta skottpeng på mitt huvud varje gång jag korsar gatan på skyddsvägen. De gasar på som KGB-chefer i Leningrad nån gång för länge sen, medan babusjkorna sprang gatlopp över Nevskij Prospekt med sitt pick och pack. Och för första gången ser jag hur dåligt inflytande jag har över bilisternas blodtryck, som stiger så att ögonen pressas ut ur sina hålor likt ormtjusarens ormar medan öronen öppnas som rostiga säkerhetsventiler. Ibland fasar jag för vad som kan hända om nån har ett eldvapen i handskfacket.

Samma sak i matbutiken. Tanter med starwarsfrisyr gör sitt bästa för att förstöra mina akillessenor genom att ramma dem med shoppingvagnar, som liknar containerfartyg med dåligt fastsurrad last och bristfälliga manövreringsegenskaper. Det har de visserligen också försökt göra tidigare, men när jag nu för första gången kan se dem inser jag att jag är några molekyler luft för dem eller på sin höjd ett kryp på golvet. Jag misstänker att de gärna skulle förvandla shoppingvagnen till en medeltida stridsvagn med roterande blad och klingor för att sedan köra in i kassakön för full maskin.

Med brillorna på näsan börjar jag tro att det bor en liten KGB-chef i varje finländare som bara väntar på ett tillfälle att knäppa till en kamrat med mausern. Vart jag än går är det nån som hötter med näven, nån som försöker se ut som både Taxichaffisen, Scarface, Gudfadern och The Wild Bunch, så där som man gärna vill se ut när man ska köra en broder genom köttkvarnen eller skjuta ner 200 mexikaner med kulspruta. Så att blotta åsynen ska klämma ut löskokta gubbar i brallan när han kommer emot på trottoaren och signalerar att han inte tänker väja en millimeter.

På kvällarna sitter jag på balkongen och tittar hur manliga par regelbundet vinglar ut från kvarterskrogen till parkeringsplatsen för att inta teatraliska karatepositioner inför varandra, lite som ”vildarna” i en gammal Tarzanfilm. Nu kan jag rentav se Finlands vapen eller flagga eller andra manliga stamsymboler på deras skjortor. Efter en kort duell vinglar den ena tillbaka till krogen, medan den andra vinglar hem, ibland på alla fyra genom nyponrosbuskarna. Funderar en stund över huruvida mediet är budskapet eller budskapet mediet, men som vanligt tröttnar jag ganska snabbt på mina tankar och lämnar balkongen. Allt det nya som jag har väntat på att få se gör mig bara ledsen.

Efter ett tag har jag börjat längta tillbaka till tiden före brillorna. Men som optikern sa kan jag inte längre vara utan dem. Jag intalar mig att denna nya värld bara är en optisk villa, men jag är inte lika säker på min sak som Semjon Semjonovitj.