Sällan har väl en miljödemonstration gett så snabbt resultat. Knappt hann aktivisterna från Greenpeace sänka sig ner med rep längs glasfasaden till oljebolaget OKQ8:s huvudkontor i Stockholm och veckla ut den gula banderollen – föreställande en orangutang som håller pistolen till en bensinpump mot tinningen, samt försedd med texten PALMOLJA – OTÄNKBART –  förrän OKQ8 förklarade att man senarelägger lanseringen av sin nya biodiesel tills man får fram ersättning till palmoljan. Också Neste Oil i Finland tvingas tänka om – det var meningen att den biologiska komponenten i OKQ8-dieseln Eco20 skulle ha bestått av NExtBTL, som baseras på palmolja från Malaysia. Nu får Neste inte sälja sitt bränsle till svenskarna innan man bytt ut palmoljan mot annan vegetabilisk olja som producerats på ett miljömässigt acceptabelt sätt.

Lauri Myllyvirta på Greenpeace Finland betecknar beslutet från OKQ8 som en seger – inte minst för orangutangerna i Sydostasien. Men också regnskogens andra ryggradsdjur, insekter, spindlar, gröna växter och svampar lever farligt. I skogarna i Indonesien och Malaysia vrålar motorsågarna och uråldriga träd brakar i backen när mark ska beredas för palmoljeplantager, samtidigt som virkeshandlarna är ute efter mahogny, teak och andra ädla trädslag: inför OS i Peking vill enbart kineserna köpa 800 000 kubikmeter ädelträ. På södra Borneo har skövlingen nått sådana proportioner att all regnskog – motsvarande hela Danmarks areal – kan vara borthuggen om tre år.

Regnskogen är ett märkligt, invecklat och ytterst känsligt ekosystem. En vandring i tropisk regnskog är en närmast magisk upplevelse: den drypande fukten, prunkande orkidéer, praktfulla fjärilar, solljuset som filtreras genom trädkronorna, ljuden – knirr, knarr, gnissel, knäppanden, filanden från insekter, fåglar, emellanåt ett genomträngande skrik som hämtat ur en skräckfilm.

Plantager är däremot fattiga och tysta ekosystem, oavsett om det gäller palmodlingar, eukalyptusskogar i Afrika och Sydamerika eller våra egna finländska tall- och granåkrar. I en så kallad välskött finländsk ekonomiskog är risken liten att stöta på järpe, orre eller tjäder – och mycket riktigt visar en omfattande inventering utförd av BirdLife Europe att just fågelarter som är knutna till skogsmark minskar mest i Finland.

Bråket om palmoljan visar hur komplicerat det kommer att bli att ställa om världsekonomin från dagens beroende av fossila bränslen till ökad användning av förnyelsebara biologiska drivmedel. Det är inte bara en fråga om att bevara biodiversiteten – när president George W Bush i fjol tillkännagav att USA ska satsa på etanol för att minska beroendet av importolja tredubblades raskt priset på majs. Bra för bönderna, men mindre bra för livsmedelskonsumenterna. Som vanligt är det de allra fattigaste som drabbas hårdast.

Svenska företag verkar fortfarande ligga långt före de finländska när det gäller miljömedvetenhet. När Hbl rapporterade om Nestes motgångar med biodieseln (2/11) passade man också på att berätta om en enkät som WWF i Finland sände ut till 28 ledande finländska livsmedelsföretag, där WWF frågade om användningen av palmolja – och ifall företagen kände till varifrån oljan kommer och hur plantagerna sköts. Glassen jag och min sonson nyss slickade i oss medan vi tittade på Tom & Jerry innehåller förmodligen palmolja; så också potatischips, djupfryst fransk potatis som är så bekväm att slänga in i ugnen när man kommer hem från jobbet, och en mängd andra produkter. Åttio procent av världens produktion av palmolja går till livsmedel.

Av de 28 tillfrågade livsmedelsproducenterna behagade endast sju svara på WWF:s enkät. Bara två av företagen har, enligt Hbl, brytt sig om att utreda vilka effekter på miljön odlingen av oljepalmer medför och försökt kartlägga arbetsförhållandena på plantagerna. Fyra företag svarade enligt artikeln rent ut att ”de inte förstår varför de ska tvingas utveckla miljöansvaret inom sektorn”.

Tyvärr är denna finska attityd snarare regel än undantag. Jag begriper inte om vår likgiltighet inför rovdriften på människor och miljö baseras på aningslöshet eller cynism – i varje fall får den mig att skämmas för att vara finländare. För en tid sen skrev jag en artikel i Vasabladet om kinesisk granit. Mitt inlägg föranleddes av ett reportage i tidningen, som handlade om att Vasas centrum inför bostadsmässan nästan år som bäst piffas upp med bland annat kantsten av granit importerad från Kina. Förutom att det är vansinne att frakta granit över halva jorden är den billiga kinesiska stenen producerad under vidriga former. Enligt inofficiella uppgifter från Kinas hälsoministerium lider fyra miljoner kinesiska stenarbetare av stendammslunga – en obotlig sjukdom som tack vare strikt lagstiftning är utrotad hos oss. I min artikel i Vbl ställde jag frågan om det bara är euro som räknas när Vasa stad valde att köpa in sten från Kina. Jag fick ingen reaktion.

Några dagar efter att min artikel hade publicerats gjorde Vbl en uppföljning och kunde rapportera att SwedWatch och dess finländska systerorganisation FinnWatch – som bevakar nordiska företags verksamhet i tredje världen – har satt igång en undersökning om de kinesiska stenarbetarnas villkor. Enligt samma reportage har beslutsfattarna i Vasa inte diskuterat de etiska aspekterna av att importera kinesisk granit.

– Vi har länge använt sten från Kina. Allt annat skulle kosta för mycket, säger biträdande stadsdirektör Heikki Lonka till Vbl, därmed besvarande den fråga jag ställde i min artikel – det är euro och cent som räknas. De kinesiska stenarbetarnas hälsa skiter man i.

När jag till extrapris köper en vinterjacka, som visserligen pryds med en firmalogo i form av det kanadensiska lönnlövet, vet jag åtminstone att den inte är tillverkad i Kanada utan förmodligen i Kina, Sri Lanka, Vietnam eller Laos, av en ung kvinna som tjänar en spottstyver, jobbar tolv timmar om dagen sex dagar i veckan och riskerar att få sparken om hon blir sjuk eller gravid. När jag frågar expediten rycker han på axlarna – det har jag aldrig tänkt på, säger han, men det är bra kvalitet till ett bra pris. Jag har egentligen inget alternativ. Jag behöver en ny vinterjacka och alla jackor sys numera i Sydostasien.

Det är den springande punkten: alternativ saknas. Åtminstone är det vad producenterna påstår. Själv skulle jag vara redo att betala lite extra för en jacka eller ett par byxor om jag vet att de som tillverkar plaggen har rimliga löner och arbetsförhållanden och att produktionen inte belastar miljön i onödan. Numera kan jag handla rättvisemärkta, ekologiskt producerade livsmedel som kaffe, te, bananer och choklad, men när det gäller konfektion finns fortfarande mycket få rättvisemärkta produkter.

Greenpeace-aktionen mot OKQ8 visar att företagen är känsliga för opinionsyttringar. Etik och miljömedvetenhet har blivit konkurrensmedel, åtminstone på pappret. Naturligtvis behöver företagen ständigt bli påminda om sina miljöåtaganden: utan Greenpeace hade väl OKQ8 glatt fortsatt sin lansering av biodiesel med inblandad palmolja.

Palmolja är ju billigt. Sjukt billigt, för att citera titeln på en nyutkommen bok av journalisterna Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong, som undersökt arbetsförhållandena i bland annat den kinesiska stenindustrin. Deras bok kan med fördel rekommenderas till politikerna och de ledande tjänstemännen i Vasa stad. Och nästa gång ni äter en Magnumglass eller köper en påse Estrellachips bör ni veta att ni bidrar till skövlingen av regnskog i Sydostasien, och minskar chanserna för orangutangen att överleva.

Nästa gång jag och sonsonen ser på DVD tror jag att jag ska bjuda på min hemgjorda vaniljglass, som garanterat inte innehåller palmolja. Den är dessutom ganska god.