Det är lätt att uppleva Transsylvanien med sina medeltida städer och sina gamla byar och vida fält där herdarna vakar över sina fårhjordar som en rest av en förgången värld. Men det finns också de som tycker utvecklingen där går alltför snabbt och vill tillbaka till något ursprungligare.

Regionen Maramures nordväst om det egentliga Transsylvanien har i ännu högre grad bevarat sin gamla karaktär eftersom den legat bakom höga berg. Utvecklingen i övriga Rumänien nådde aldrig riktigt Maramures: kollektiviseringen under 40-talet, ”systemiseringen” (Nicolae Ceausescus försök att utplåna byarna och ersätta dem med större enheter) under 80-talet, västerniseringen under 90-talet. Men den nya tiden börjar bryta in också här.

 

Alina Coman kommer från Sighetu Marmatiei, Rumäniens nordligaste stad vid gränsen till Ukraina, och har ambitionen att återvända dit när hon i år blir klar med sina studier i Cluj. Hon har studerat historia och kulturförvaltning och hoppas att genom sitt eget exempel kunna visa att det är värt att bevara den gamla bondekulturen, speciellt när det gäller byggnadsskicket. Nu ser man alltför ofta stillösa ny- eller ombyggnader. I Maramures har man av tradition byggt i trä. Man har använt vissa färger, liksom man klätt sig på ett visst sätt och har sin egen folklore.
– Mänskor som arbetat en tid i väst kommer tillbaka helt förändrade. De bygger hus som bara är kitsch, som inte har något värde, som saknar harmoni. Vi behöver inte 2000-talshus. I Maramures finns det både traditionella byar, och sådana som omvandlats helt. Jag har sett förändringen i dessa byar, gamla hus är borta, nya har kommit i stället.
Liv som betyder något
Alina Coman vill försöka påverka utvecklingen.
– Jag kunde ha valt att flytta vart som helst, men för mig är det viktigt att mitt liv betyder något.
Hon är beredd på att den starka traditionsbundenheten i Maramures har sitt pris, hon har själv redan en gång betalat det. Hon gifte sig när hon var 20 med en man hon känt i tre år. Efter ytterligare tre år kom hon fram till att äktenskapet inte hade någon framtid, bl.a. just för att mannen inte var villig att med tiden flytta tillbaka till Maramures. Men där ingår skilsmässa inte i begreppsvärlden, så följden blev dels starka konflikter inom familjen, dels att familjen förlorade sitt goda rykte.
-– Folk betvivlade att jag skulle kunna ge mina föräldrar en ordentlig begravning, men det gjorde jag!
Hon accepterar också den lokala moralen.
– Det finns en andlig attityd hos mänskor i den delen av landet som säger att man ska ta ansvar för stora angelägenheter. Äktenskap är inte bara ett papper utan grundar sig på en ed som man avlägger på bibeln och är avsedda att hålla hela livet.

bevara det gamla

Samtalet har börjat med att Alina Coman förklarat att atmosfären i Transsylvanien är så mycket mera individualistisk än i Maramures, här nere kan man om man får en idé börja förverkliga den, det gör man inte där hemma.
– Jag tycker att den gamla modellen är bra och måste bevaras. Här i Cluj tror mänskor att de har rätt att välja vad de vill, vad som passar dem. I Maramures känner mänskor bara Bibeln, de vet inte vad de kunde göra, de följer lärarens, prästens eller borgmästarens råd. Jag beundrar dem för att de inte frågar varför. Jag vill lära dem att vara stolta över det de är. Mänskorna behöver nog utveckla sina liv en smula, men inte så radikalt. Det är rätt att ta det långsamt.
– Under 400 år var det inte mycket som förändrades i byarna. Redskapen var ännu under vår tid av trä. Under början av 90-talet började förändringarna och de har sedan blivit allt snabbare. I trakterna kring Sibiu och Sighisoara har utvecklingen gått långsamt och naturligt, där har man gjort det bättre.
I egen diaspora

Men någon konformist är hon inte heller. Vi sitter på ett kafé och hon skulle helst dricka arabiskt kaffe, men det hittar man inte i Cluj. Hon skaffar det på sina resor och ber vänner hämta från Israel. Hon har ett stort intresse för judendomen, som hon ger uttryck för genom att bära en Davidsstjärna runt halsen, fast hon inte är jude.
– Det började väl med att jag kände mig så avvikande, som om jag levde i en diaspora.
Före kriget hade halva befolkningen i Sighetu Marmatiei varit judar, det fanns elva synagogor och bönehus. De första judarna kom på 1200-talet, en ny våg på 1600-talet. Kanske de kom just för att regionen var så isolerad och hotet från omvärlden därför var mindre. Samma isolering är orsaken till att tänkesättet i regionen är så traditionalistiskt.
– Bara en väg ledde genom Sighetu Marmatiei och den löpte över höga berg. Det som var nytt mottogs inte så väl uppe vid den ukrainska gränsen.
Alina Coman berättar att relationerna mellan judar och rumäner i hennes hemstad var goda. Vissa spänningar kanske uppstod genom att judarna vanligen hade mer utbildning och hade urbana yrken som gav dem mer inflytande och en bättre ekonomi, medan rumänerna i stor utsträckning var jordbrukare. Man kunde klaga över att de var snåla.
I Satu Mare, huvudorten i den västra delen av Maramures som vätter mot Ungern, uppstod en stark chassidisk väckelse i början av 1900-talet under rabbi Joel Moshe Teitelbaums ledning. Ur den föddes i förskingringen i USA en av de mest konservativa strömningarna inom dagens judendom. Men Alina Coman verkar inte se någon koppling mellan de båda judiska församlingarna, hon säger bara att judarna i Satu Mare var rikare än de i Sighetu Marmatiei. Också där var judarna till stor del chassider.
Tyskarna bäst

Enligt Alina Coman har man i Transsylvanien alltid sett på tyskarna med beundran, de är välorganiserade, de har ordning på allt och är skärpta. Det har inte funnits någon konkurrens mellan rumäner och tyskar, däremot nog mellan rumäner och ungrare.  Lägst i hierarkin kommer romerna, som har sina egna traditioner och ofta har anpassningssvårigheter, ”de lever från en dag till en annan”.
Men Alina Coman är kritisk också mot rumänerna:
– Vi är inte bra på att administrera vårt land. Det kanske behövs folk som kan se på saken från ett större avstånd och föreslå vad man borde göra. Vi hade så svårt att få resa utomlands att våra internationella erfarenheter är små.  Vi är fortfarande präglade av det kommunistiska systemet där staten skötte allt. De som är tio år äldre än jag har svårt att anpassa sig i den värld som bygger på konkurrens.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar