UNGRARNA VILL INTE ISOLERA SIG

Det är inte så konstigt. Ungrarna representerar, liksom finlandssvenskarna, det forna ”herrefolket”, vilket hos en del medlemmar av majoritetsbefolkningen skapat mindervärdeskomplex och bitterhet. Så småningom avdramatiseras situationen och ungrarna diskuterar numera olika minoritetsstrategier; Hur viktig är t.ex. tvåspråkig skyltning? Ska man hålla sig på sin kant eller får man fraternisera med majoritetsbefolkningen? Naturligtvis har ungrarna i Rumänien sitt eget parti

I Transsylvaniens halvofficiella huvudstad Cluj-Napoca är den ungerska minoriteten betydande, drygt 18 procent, men eftersom en minoritet ska överstiga 20 procent för att räknas är staden enspråkig. Tyska Klausenburg har gått till historien och det ungerska namnet Kolozsvár används mest i privata sammanhang. Också judarna är nästan borta, men det beror inte i första hand på den rumänska nationalismen. Bara en synagoga används fortfarande för sitt ursprungliga ändamål. I en annan har universitetet sin undervisning i judaistik.

En tredje har fått ett nytt liv som lyfter fram olika kulturer. I Tranzit House vid ”Namnlösa gatan” nära åstranden har man med frivilliga krafter byggt upp ett högst inofficiellt, men levande, kulturcentrum. Gatubeteckningen är ett utslag av Tranzitfolkets optimism, här har inte på länge funnits någon gata, men man hoppas visst att det en gång igen ska finnas en.

Den forna synagogans gavel har fått färg och man  har vridit davidsstjärnorna i de runda fönstren en smula för att visa att detta är någonting nytt, men grundstrukturen finns kvar. Allt jobb för att sätta i stånd byggnaden, som länge tjänade som lager, har gjorts med egna pengar och krafter, och mest har det handlat om att stärka det gamla, från taket nedåt.

Här visas film och spelas musik, men man ordnar också seminarier och konferenser. När jag hälsar på sitter här en hel grupp som gör en nättidskrift på ungerska.

Verksamheten startades för tio år sedan av Csilla Könczei, en mångsysslare på kulturens områden. Hon är egentligen antropolog och undervisar i kulturantropologi vid Babes-Bolyai-universitetet i Cluj, med dansen som speciellt intresse, men har också ägnat sig åt dokumentärfilmer och varit journalist vid rumänska tevens ungerska avdelning.

Röd-gul-blå
avfallstunnor

Enligt Csilla har minoriteternas ställning blivit klart bättre efter Nicolae Ceausescus fall i slutet av 1989.

– Det skedde inte från en dag till en annan, men så småningom har det blivit bättre. I mars 1990 inträffade våldsamma sammanstötningar mellan rumäner, ungrare och romer i Tirgu Mures där mänskor dödades och skadades utan att polisen ingrep. Skulden låg nog hos den gamla regimen. Redan de första åren uppstod nya möjligheter för minoriteterna och man grundade organisationer och partier.

Detta väckte en reaktion på rumänskt håll, med delvis mycket aggressiva tongångar som följd i både politiken och medierna. I Cluj valdes Gheorghe Funar tre gånger till borgmästare och satt i stadens ledning åren 1992–2004. Han blev känd Europa runt för sin ungerskt-fientliga linje, han lät t.ex. 1997 hänga upp en text utanför Ungerns konsulat som förklarade ”Detta är tillhållet för de ungerska spionerna i Rumänien”. Han lät också måla stadens parkbänkar och avfallstunnor i rumänska flaggans färger rött-gult-blått. Texten på den stora ryttarstatyn av kung Matthias Corvinus, som var född i Cluj, lät han ändra från ”Matthias Rex Hungarorum” (ungrarnas kung) till enbart ”Matthias Rex”. När Rumänien och Ungern 1996 slöt ett vänskapsavtal organiserade han en begravningsceremoni på Clujs gator.

Det är alltså inte länge sedan Cluj var ett tillhåll för den mest extrema nationalism man kan tänka sig. Men enligt Csilla Könczei har det lugnat sig.

– Det är inte längre möjligt att vara så öppet nationalistisk, diskussionen har blivit mer politiskt korrekt. Vi har inte heller haft så många våldsamma sammanstötningar. Nya sociala och ekonomiska problem har tagit över.

Skyltungerskan
mindre viktig

Csilla anser också att den skyltstrid på universitetet som väckte uppmärksamhet Europa runt var överdriven. Visst är det rätt att ett tvåspråkigt universitet ska ha skyltar på två språk och visst reagerade universitetsledningen  obegripligt när den avskedade de båda lektorer som i november 2006 satte upp ungerska skyltar med texter som ”rökning förbjuden” o.s.v. för att komplettera de rumänska. Ändå tycker hon att skyltungerskan inte är den stora frågan.

– Universitetet har verkligen många strukturella problem. Ett av dem är den ungerska undervisningens omfattning och plats. Universitetet har blivit en mammutinstitution som inte bara är gigantisk utan också mycket centraliserad. Besluten fattas på högsta nivå, det finns mycket få möjligheter att bestämma något på lägre nivå. Klyftan är stor mellan professorerna och deras underlydande.

– Det finns många europeiska modeller där det är möjligt att kunna börja forska, starta projekt o.s.v. också på lägre nivå, men här sliter nybörjare som slavar och har små möjligheter att utvecklas. Det råder ett stort missnöje också bland rumänska professorer och andra.

Csilla talar för en lösare struktur där institutioner själva kan sätta upp tavlor, dekorera väggar, sätta upp strukturer.

– Nu måste man i varje fråga gå till toppen. Besluten är inte transparenta och läget är kaotiskt. Vår institution hade t.ex. ett framgångsrikt master-program, men det bara ströks utan förklaring.

Därför är skyltningen inte det viktigaste.

– Dessa unga lektorer tog ut det ungerska problemet ur sitt sammanhang, de var inte intresserade av hela sammanhanget. De gjorde det på ett sätt som var mycket mera politiskt än professionellt. Det gav upphov till en hel del debatt bland de ungerska professorerna. Det finns t.ex. de som vill avskilja den ungerska delen av undervisningen från den rumänska, men det är något som inte alls alla ungerska professorer stöder.

Nu är systemet blandat, det finns institutioner med gemensamma laboratoriegrupper, medan andra har parallella grupper. Det finns inte i alla ämnen tillräckligt många ungerska professorer.

Csilla tycker själv inte om den konfrontationsstil som skyltkonflikten representerar.

– Här i Tranzit House går vi in för tvåspråkighet. Jag skulle inte vilja gå tillbaka till ett mer slutet system. En liten etnisk  grupp kan bli provinsiell om den alltför starkt sluter sig i sig själv.
Hon understryker att ungrarnas situation i dagens Rumänien inte alls kan jämföras med läget under kommunismen.

– Men det skulle vara bra om de rumänska myndigheterna inte var så rigida. De är i någotslags försvarsposition, som om det fortfarande fanns en risk för att Transsylvanien skulle fråntas Rumänien.  Innan den rädslan försvunnit kan samhället inte slappna av.

Den rädslan förklarar en del befängdheter, som motviljan mot ungerska namn på skyltar och det faktum att Rumäniens historia och geografi lärs på rumänska också i ungerska skolor.

– Det största problemet är ändå att använda ungerska hos myndigheter.

Här tycker Csilla att EU kunde vara striktare med kontrollen av hur de nya medlemsländerna respekterar minoriteternas rättigheter.

– Men det verkar som om de bara skulle vara intresserade av ekonomin.