I högre grad än tidigare är dagens poeter satta att aktivt skapa sina egna platser.

För ett år sedan utkom den tusensidiga antologin Swinging with Neighbours, där 37 poeter (och några kritiker) från Norden och Ryssland, sammanstrålade. Det (och alla nättidskrifter och poesifestivaler) förvissar en om att dagens poesi/poeter odlar vilja till kommunikation mer än inåtvänt viskande. Utgivare var förlaget Ersatz och den supertjocka boken (+ ett antal dvd-filmer) var resultatet av ett projekt som sträckt sig över fem år.Bara hälften så många poeter (fast flera är samma) – och mycket kortare produktionstid – har Detta är inte fiktion, som utkommer som ett slags födelsedagsbok för Nifin, Nordens institut i Finland. Sverige, Norge, Danmark och Finland deltar med fyra poeter var, Island med två. Och när man har räknat länderna på fingrarna erinrar man sig att många fler språkområden finns. Men snart kommer någon att intressera sig för idén att göra en antologi från språköarna, det känns ganska säkert.

Att skapa egna platser

Jag tycker om de mer ”sociologiska” tankegångarna kring antologin. En del av dem säkras också av författarna till de introducerande essäerna knutna till respektive land.Anna Hallberg från Sverige uttrycker sig så här: ”… samtidspoesin [söker sig] ut i det partikulära för att finna och skapa individuella zoner. Det tryck som utövas mot poesin, såsom varande ickekommersiell kulturform i ett hårdkapitalistiskt kulturlandskap, skapar ett mottryck som inte är enbart negativt. I högre grad än tidigare är dagens poeter satta att aktivt skapa sina egna platser. På sätt och vis skulle man kunna hävda att det subjektiva uttrycket därför är viktigare i dag …”
När man tuggat citatet några gånger tänker man att de som talat om/för poesin kanske alltid sagt så här, men Hallbergs kolleger preciserar. Leevi Lehto pekar på det talspråkliga i nyare finlandssvensk och finsk poesi (Catharina Gripenberg och Eino Santanen) och danska Lars Bukdahl bevisar i sin inledning ”Sjuk kan du vara själv!” att allt det där pratiga är den nya politiska dikten – med Mette Moestrup som perfekt exempel. ”Primitivt, privat” heter hennes diktsvit, som är en ångestfyllt precist registrerande dikt, i rytmiska, andfått brutna rader, som ibland försöker imitera ett slags pretentiös aforistik, eller pedantiska levnadsregler. Eller så är de bara ytterligare meningslös information:
”Skillnaden på att tugga banan och äpple finns. Du/ säger att de ska komma ihåg att tvätta sina händer. Min/ exman försöker att vara generös. Min syster/ svimmar varje gång hon ser blod…”

Den hudfärgade öknen

Det isländska inslaget verkar (på mig) mest uppiggande, kanske för att isländsk poesi i översättning är rara karameller. Erikur Örn Nor∂dahl poängterar också att dikt på små språk har en tendens att bli isolerad (Säg inte annat, men precis här gör man ju något åt saken!). Men isländsk lyrik har under senare år varit ett sjudande experimentfält, nymodigheterna dyker upp ”förmodligen efter att först ha jäst ett bra tag i poeternas bärbara datorer”. Kristín Eiriksdóttirs märkliga prosalyriskt byggda rum (som gärna kan jämföras med Saila Susiluotos platsförankrade dikt – radhus i Esbo – mot slutet av antologin), ett heter ”Köttcentrum” ett annat ”Den hudfärgade öknen” får man återkomma till, allt kan inte kartläggas i en läsning.
”Men vi menar att poesin kräver koncentration, den kräver ro, den kräver en plats avskild från världen larm, den kräver kontemplation. Detta är ett rum som hotas av alla dessa störande aktiviteter, av business, av scener och shows. Vi vill beskydda detta rum, men så snart vi omvandlar rummet till ett reservat, till ett museum, så riskerar vi också att kväva det som är, det som lever, i detta reservat.” Susanne Christensensäger detta i det norska rummet i antologin.
Och med den här ingången känns också den norska avdelningen som den lugnaste, den där man hittar den mest betryggande strofindelningen, de lättast gångbara stigarna. Den balanserade – kritiska – tonen hos t.ex. Steinar Opstad når full effekt: ”Jag säger till Gud/ att jag har respekt för kunskapen/ och att jag njuter av den/ så förstör inte det här biblioteket./ men Gud är en dåre./ Han kan inga boktitlar./ Han bryter sönder dikter.”

Nördarnas version

De flesta dikterna förekommer som man förstår i översättning, översättarna är inalles elva. När man inte har dikterna i original – eller för den delen ens kan läsa dem i ursprunglig dräkt – är det givet att man inte kan recensera dem. Men nog känns en skillnad i säkerhet av! Marie SilkebergJohn Swedenmark och Marie Lundqvist kan mycket om rytm och betoningar, och i avdelningen översatt från finska kan man spana in en och annan riktigt genial lösning. Hela uppsättningen finns också på finska, och de riktiga nördarna skaffar förstås också den finska utgåvan, utkommen på Teos.


Oscar Rossi och Tiia Strandén (red.): Detta är inte fiktion. 18 nordiska samtidspoeter. Söderströms, 2007.

Ann-Christine Snickars

Lämna en kommentar