”Vi är alla keynesianer nu.” Så ska president Nixon ha uttalat sig 1971 när han genomförde ett radikalt stimulansprogram för att sätta fart på den amerikanska ekonomin. Trots det pågående Vietnamkriget sänkte han skattebördan. Dessutom frikopplade han dollarn från guldet vars värde nästan tiodubblades. Därmed lade han grunden för de kommande oljekriserna och den accelererande inflationen.

Man kan långt i efterhand slå fast att Nixon – trots sin påstådda keynesianism – kom att bidra till monetaristernas och nyliberalernas segertåg. Hans åtgärder ledde till inflation, valutaosäkerhet och växande arbetslöshet. Den stagflation som kom att prägla 1970-talet bidrog mer än något annat till att diskreditera Keynes idéer. Allt fler nationalekonomer började anamma monetaristen Milton Friedmans tankar om en helt självständig centralbank, som enbart skulle ansvara för att penningvärdet bevarades, liksom hans syn på arbetslösheten som ”naturlig” och därför farlig att låta bli för låg. I och med Thatchers och Reagans maktövertagande blev monetarismen också politiskt dominerande.
Dagens utveckling påminner på ett spännande sätt om 1970-talet. Vi är alla nyliberaler nu, men ingenting tycks längre fungera som det borde. Inflationen ökar, men trots det satsar man på dramatiska räntesänkningar och stimulanspaket i form av skatterabatter. Samtidigt stiger kostnaderna såväl för krigen mot terrorism som för att rädda bankernas likviditet. Ingen tycks längre bry sig om Friedmans mest centrala recept: se till att penningmängden inte ökar mer än den inflationstakt man gått in för.

Den mest uppenbara orsaken till den så kallade subprime-krisen som nu skakar finansvärlden är att man i nyliberal yra på 1990-talet slopade de restriktioner som hade påförts bankerna i USA efter den stora kraschen 1929. För att undvika liknande kriser i framtiden bestämdes det att banker inte skulle kunna ”värdepapperisera” (securitize) sina lån och sälja dem vidare till riskbenägna finansiärer. Den som gav ett lån skulle också vara beredd att själv bära risken.
För nyliberalerna var de här restriktionerna en styggelse och man lyckades slutligen avskaffa dem under Clintons egid. Efter det exploderade marknaden för värdepapperiserade lån i USA. Värdet av dessa steg 2006 till 28 biljoner (trillions på amerikanska). Obegripliga bokstavsbeteckningar har flimrat i spalterna: CDOs (collateralised debt obligations), CLOs (collateralised loan obligations) och SIVs (structured investment vehicles) har berikat såväl banker som investerare, men nu är det baisse på börsen och ingen vill längre investera i sådana fantasirika hopblandningar. De innehåller nästan vad som helst; förutom bostads-, studie- och billån kan man nu billigt bli lycklig ägare till livförsäkringspremier, franchiserättigheter, patenträtter, tobaksavtal, musikroyaltyn, fondandelsavgifter och mycket annat spännande.
Min bedömning av läget är att vi på nytt har hamnat i Nixons 1970-tal, men under ännu svårare omständigheter. USA:s
ekonomi skriker efter stimulans trots att det pågår kostsamma krig, trots att det federala budgetunderskottet är stort, trots att underskottet i bytesbalansen överstiger 800 miljarder dollar (fem procent av BNP), trots att hushållen redan konsumerar allt vad de förtjänar och trots att inflationen har börjat accelerera. Inkomstfördelningen är nu lika skev som före The Great Crash 1929. (Läs och lär av Galbraiths The Great Crash 1929!)

I Storbritannien har staten övertagit den konkursdrabbade banken Northern Rock. I och med denna nationalisering tog staten på sig skulder värda 150 miljarder euro och höjde därmed statskulden från 38 till 45 procent av BNP.
I Tyskland har staten räddat IKB – en bank som gjort storförluster och som redan i augusti fick krishjälp av ett privat bankkonsortium – genom ett tillskott på en miljard euro. En sådan summa skulle säkert ha fått till och med Nokia att ändra sina planer för Bochum. Nyliberalismens kris fördjupas i Tyskland genom avslöjandet att den förmögna eliten en masse utnyttjat furstendömet Liechtensteins tjänster för att slippa betala skatt på sina lättförvärvade miljoner. Nya avslöjanden från andra skatteparadis kommer att förr eller senare drabba finanseliten också i många andra länder. I dessa skattesmitningsskandaler är det inte bara skattefuskarna och skatteparadisen som är involverade, utan också högst ärevördiga banker och revisions- och advokatbyråer.

Situationens allvar understryks av att IMF, den Internationella valutafonden, som under en lång tid – och i synnerhet i förhållande till de fattiga och skuldsatta länderna – varit nyliberalismens och åtstramningspolitikens vakthållare, nu applåderar USA:s stimulanspolitik och samtidigt uppmanar andra länder att sänka skatterna, höja de offentliga utgifterna och sänka räntorna. Kapitalets tydligaste språkrör The Economist håller med; ”Länder från Canada till Kina kan själva mota en skarp nedgång. De behöver inte lita på att USA skall göra det för dem.” Är vi alla keynesianer igen?
Jag har länge hävdat att nyliberalismen nådde sin kulmen redan i mitten av 1990-talet och att den sedan dess har rullat på enbart med hjälp av sitt tidigare momentum. Den har emellertid inte varit nyskapande utan samlat på sig nya svagheter och skandaler. Helt olika krafter, från religiösa fundamentalister och rasistiska nationalister till gröna småskalighetsivrare och röda antikapitalister, har mobiliserat sig mot nyliberalismens överdrifter.
Jag har inte fått klart för mig vad Barack Obama verkligen menar när han utlovar change, men amerikanerna tycks tro på honom trots att hans röstningsbeteende i senaten varit klart vänstervridet. Jag tolkar hans popularitet som ytterligare ett bevis på att vinden vänt mot Bushs nykonservatism och Clintons (mest Bills) nyliberalism. Obama kommer till ett dukat bord politiskt, men ekonomiskt kommer han, i fall han blir president, att stå inför en utmaning som tyvärr kan vara helt övermäktig.