Det var en gång tre systrar som växte upp på en mjölkgård. Marie, den äldsta, smet alltid undan från mjölkning och mockning för att tjuvröka och hångla bakom silon. Mellansystern Åsa utförde sina uppgifter plikttroget men utan glädje, medan Lena älskade korna och trots att hon var yngst skötte mer än sin del av jobbet med ett leende på läpparna.
När Brunstkalendern börjar är de alla kring fyrtio. En är bartender med silikonbröst, en är it-miljonär och en bor med man, fyra barn och en massa husdjur i byn närmast föräldrarna. Ni kan själv räkna ut vem som blev vem.
En familjekris får de tre systrarna att samlas i föräldrahemmet, byta roller sinsemellan och hitta på nya.
Emma Hamberg skriver glatt och opretentiöst. Det finns ett allvar i botten av intrigen, trots allt, men oftast är det dråpligt roligt, ibland farligt ytligt och damtidningsaktigt. Underhållande samtidigt som karaktärerna, eller i alla fall vissa av dem, väcker ett engagemang som håller kvar läsaren.
Lena är den som känns mest äkta och därför blir hon bokens huvudperson, trots att utrymmet är ganska jämnt fördelat mellan systrarna. Hon har tappat bort sig själv mellan fyra barn och en man som smiter undan allt hushållsansvar. Lena har av hela sitt hjärta velat ha alla sina barn, och alla sina djur också för den delen, men det kan hon knappt komma ihåg där hon springer mellan skola, dagis, tvätthögar och extraknäcket i snabbköpet.
Hennes man är inget monster. När hon låser in sig i badrummet i protest då han ska åka tillbaka till jobbet efter middagen, vill han inte ge sig iväg utan att försäkra sig om att hon kommer ut och kan ta hand om barnen. ”Ska du bada, älskling?” ”Nej, jag ska dränka mig.” ”Va, nej inte nu, jag måste ju till macken. Kan du inte bara ta en dusch?”
Hamberg har en klar feministisk agenda, men hon bakar in den i romantik, spänning och allmän flamsighet. Och det är kanske jävligt smart. För den här bokens läsare är antagligen just de kvinnor som mest behöver en dos feministisk propaganda, tillika de som har sämst chans att få en. Men den här boken, med sin rysliga titel och sitt rysliga omslag, fattar de inte att undvika förrän det är för sent.

Solveig Arle

 

Lämna en kommentar