Nya Rampens Hamlet är en intelligent och storhetsvansinnig föreställning. Men läs inte programbladet före föreställningen.

Senast jag såg Nya Rampen var på Baltic Circle-festivalen i november 2007 (Ny Tid 29.11.07). Den gången var det frågan om ett samarbete med Teater Terrier från Malmö (regi Anders Carlsson) som resulterade i en hämningslös och ful uppgörelse med den västerländska mansbilden, företrädelsevis sådan den framställdes i 80-talssåpan Dallas. Det som framför allt fascinerade mig med föreställningen Best of Dallas var allt det inkorrekta, det frigjort klumpiga i estetiken, tilliten till improvisationen och frånvaron av rädsla för att inte bli förstådd och inte bli älskad. Markus Öhrns scenografi lyckades rent fysiskt tvinga fram ett okonventionellt perspektiv genom att stänga in scenutrymmet och begränsa insynen för publiken.Nu har Nya Rampen haft premiär på sin version av Hamlet, den här gången i samarbete med Wasa Teater. Föreställningarna spelas i det gamla mediehuset på kasernområdet i Vasa, en enorm kal och öppen lagerbyggnad. En vägg är vitplastad med en lång ramp i vitt kakel, en annan vägg är gjord i rött tegel, en tredje i grå betong. Entréer och sortier görs genom tunga ståldörrar som hör en lagerlokal till. Ljuset (Mats Antell) påminner om arbetsljuset på en byggarbetsplats och sköts manuellt genom att väggkontakter dras ur och sätts i under föreställningens gång. Rummet är så öppet det kan bli, varje kvadratmeter utnyttjas och stundvis spelas scener på flera tiotals meters håll från publiken.
Scenografin är gjord av Lars Idman och den här gången är det Jakob Öhrman som står för regin. På scenen ser vi sju musiker och skådespelarna Rasmus Slätis, Elmer Bäck, Jakob Höglund. Samt publiken. Vi som ser på blir nämligen en del av föreställningen.

Den som tiger han samtycker

Öhrman, som också stått för dramatiseringen har gjort en tydlig och djärv tolkning av Shakespeares Hamlet. Han har destillerat fram en pjäs om prinsen Hamlet (Jakob Höglund) som demonregissör för sin egen tillvaro, sin egen teaterföreställning. Det jag hittills antagit vara verkliga händelser i Shakespeares Hamlet påstår Nya Rampen vara rena skapelser av Hamlets konstnärliga talang och groteska fantasi.
Den gamla kungens vålnad, relationen med Ofelia och drottningens snabba omgifte blir här till medel i ett mycket medvetet maktspel. Det är Hamlets teaterföreställning om och för den tid som uppenbarligen är ur led. Och när allting förvandlas till teater händer något spännande. Gränserna mellan vad som händer på riktigt och vad som bara är ett uppspel av fantasin blir suddiga.
Jag försöker reda ut det: Att jag sitter där i lagerbyggnaden på det gamla kasernområdet i Vasa är ju ofrånkomligt någonting verkligt. Men inom ramen för den föreställning jag har kommit för att se pågår en annan föreställning: Hamlets föreställning med sig själv i huvudrollen och spelknapparna Rosencrantz och Guildenstern (Elmer Bäck och Rasmus Slätis) i birollerna. Och dessa två nivåer byggs samman av mig och de andra i publiken. Vi är åskådare i bägge föreställningarna.
Fast ganska snabbt framgår det att vi inte bara är åskådare. Vi är medbrottslingar. Vi sitter tysta – precis som vi lärt oss att en publik bör – och därmed blir vi medbrottslingar. Att vara tyst är att hålla med. Och det är när jag börjar ana vad det är jag håller med om som det blir obehagligt.
Som middagsgäst på Hamlets bjudning och därmed publik till hans enmansföreställning för tre skådespelare, blir jag en del av den miljö som Hamlet kallar sitt fängelse. Jag sitter vid hans bord, jag njuter av hans musik och jag ser på hans show. Hamlet har bestämt sig för att världen är ur led och att han är den enda som ser detta missförhållande. Därför är det också hans ensamrätt och plikt att ställa världen tillrätta.

Krona eller krona?
Det finns i Nya Rampens Hamlet inga bevis som talar för att Claudius verkligen tagit livet av sin bror. I själva verket finns det inga bevis för att hela hovet överhuvudtaget existerar på annat håll än i Hamlets melodramatiska framställningar. Ändå finns de där, i periferin, ständigt närvarande. Shakespeares karaktärer smyger liksom omkring någonstans i den kranka scenografin och utgör en klangbotten för frågan om verklighet och föreställning.
En annan spänning som skapas av den ursprungliga pjäsen ligger i frågan som någonstans vid halvtid dyker upp i mitt huvud: Kommer alla att dö på slutet? Rädslan för att dö och ett desperat letande efter ett sätt att överleva går som en röd tråd igenom föreställningen. Men när logiken och förnuftet har gett sig av, vad finns då kvar att hålla sig i? När sannolikhetsläran inte längre stämmer och när mördare och offer när som helst kan byta skepnad sinsemellan, vad skall man då ha för överlevnadsstrategi? Finns det överhuvudtaget någon absolut gräns mellan verklighet och fantasi, och vem definierar rättvisa?

En onödig kamp
Nya Rampen är en teatergrupp som inte håller inne med sina tankar och teorier om teater. När jag läser om ambitionen att frångå både det rationella teaterspråket och viljan att kontrollera en föreställning fylls jag av pur glädje. Nya Rampen vill låta publiken “få möta problemet, inte skådespelare som till synes hanterar och löser problemet“. En sådan stark konstnärlig ambition, ett mod att utforska sitt område och en vilja att formulera sig kring det är vi inte bortskämda med i Svenskfinland.
Men det kan också slå slint. Som i programbladet till den nya föreställningen. Jag överdriver inte när jag säger att det nära på förstör hela första akten för mig. Jag får kämpa med tänder och klor för att få min egen upplevelse överst, ovan om den analys som regissören har givit mig strax innan jag kom in i salongen. Och det är verkligen ingen kamp jag vill föra mitt under en föreställning. Programbladet är en del av föreställningsupplevelsen och borde därför regisseras med samma höga ambition. Beskrivningar om hur man tror att publiken upplever det ena eller det andra i en föreställning och självsäkra uttalanden om hur vissa regigrepp ger föreställningen “en mycket intressant dynamik” borde slopas med resten av darlingarna.
Jag kan inte annat än hoppas att så många som möjligt som kommer för att se Hamlet inte hinner läsa programbladet före föreställningen är över. En publik (även den som gästar maskarnas supé) behöver utrymme för sin egen tolkning, framför allt när det gäller en så intelligent och storhetsvansinnig föreställning som Nya Rampens Hamlet.

 

Hamlet, fritt efter William Shakespeare. Nya Rampen i samarbete med Wasa Teater. Regi/Dramatisering: Jakob Öhrman. Skådespelare: Elmer Bäck, Rasmus Slätis, Jakob Höglund. Musiker: Alexei Meidzof, Sanna Mikkola, Satu Hätinen, Jyrki Paalanen, Eero Paalanen, Marcus Söderström, Annika Oksala. Kompositör: Jussi Nikkilä. Scenografi: Lars Idman. Ljus: Mats Antell. Ljud: Stefan Backas, Mickael Rosenback. Premiär 23.2.08.

Sanna Huldén

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.