Luckor i bilköer i rusningstrafik. Att vissa bara inte förstår att hålla tätt. Själv åker jag spårvagn.
Papper som suger åt sig tryckfärg.
Att svettig med tunga kassar släpa mig fram längsmed en grusväg i ett moln av aggressiva insekter. Låter jag då som Kalle Anka? Den långnäbbade från 30-talet.
Moralism.

Det lättanrättade goda.
Brister i självironin.
Att nästan alla utom jag saknar självförståelse.
Täppt näsa.
Mitt beroende av nässpray.
Att ingen numera tycks kunna läsa, inte ens de mest professionella.
Äldre män(niskor) som säger att allt var bättre förr och härleder sin auktoritet ur det påståendet.
Att de som är unga inte stiger upp och ger plats åt mig i spårvagnen. Jag fyller faktiskt snart 44 år.
Gnat och gnälltjat, förtretliglättretlighet.
Oordning och min lättja.
Att bussar och spårvagnar inte håller sina tidtabeller på minuten.
Att vakna mitt i natten och inte kunna somna om. Stackars kudde, elaka ormlakan.
Tröttheten som gör mig lättretlig, gnatig, gnällig, tjatig, oordnad, lat och irriterad.
Långsamhet. Ju tröttare jag är desto snabbare blir jag och desto mera går fel. Än sen, vad har du med det att göra!
Att iPoden då den blandar spår aldrig spelar rätt spår. Och att den dessutom tycks spela vissa artister mera än andra; en kommersiell konspiration?
Bakrus som inte står i någon som helst rimlig proportion till hur roligt ruset var.
Detta guppande: värmeböljor och köldvågor. Varför kan det inte vara +18,5 grader året om?
Snöskottartraktorer som tjuter i elvatusen varv per minut klockan fyra på morgonen precis då jag somnat.
Stenkross som flyger omkring i luften när våren äntligen kommit.
Grannens matos. Gå en kurs i matlagning människa!
Obeslutsamhet. Roende och hopande. Fram och tillbaka. Javisst, eller så inte. Hit och dit. Nu men då.
Att det kan ta tre år för mig att besluta mig för hur en dikt skall se ut.
Att vänta. Därför åker jag alltid två timmar för tidigt till flygplatsen.
Att jag kan vara så slarvig att gäddan kommer åt att bita mig.
Att min vän stekeln som äter larven som äter min trädgård inte infinner sig.
Att de vackra jättebönorna som jag odlat fram blad för blad och balja för balja smakar klumpmjöl och jäst och bäst lämpar sig för komposten.
Mat som ser bättre ut än den smakar.
Hustak som svankar.
Spikar som viker sig då jag hurtigt harmlöst hamrar på dem.
Att den alfabetiska ordningen rubbas.
Särskrivning, syftningsfel, att alltid alltid – varje jäkla gång – skrivs med två L.
Upprepningen, kan någon på allvar tro på den?
Folk som hakar upp sig på stavning: det finns rättstavningsprogram i varje dator nuförtiden.
Att att underprestera kan vara en norm.
Sur ved, surt vin, surt barn, sur pappa.
Att jag ens kan tänka mig att gräla med min treåriga dotter. Och att hon alltid vinner.
Att jag är tvungen att spela kattvalsen för min treåriga dotter just precis när jag öppnat min eldöl vid den nyss tända brasan.
Att skuffa en sportig duokombivagn med små hjul i snömodd och snöstorm längsmed en infartsled.
Usch. Och röda kinder och darrande händer.