Om man nämner ordet psykogeografi är kanske den första tanken: handlar det inte om det där helfnoskiga sättet att spankulera omkring i en stad och med sin egen närvaro tro sig kunna påverka stadens och människornas energiströmmar på något sätt? Eller fanatiker som låtsas att trädgårdstomtar har en själ och därför behöver ”befrias”, föras ut i skogen.
En mycket speciell ”forskningstradition” som utvecklades i Paris, av situationister som Guy Debord i 68-vågen. Paris, ljusets stad, var annars skulle man ha kommit på tanken att städer och platser kan ha en själ, ett psyke, nu senast i novellfilmen Paris, je t’aime, där en rad namnkunniga regissörer sammanställt ett antal cinematiska vykort, där om man så vill olika aspekter av Paris psykogeografi utforskas, inklusive vampyrer och amerikanska turister som talar en parodisk franska.
Paris-filmen var sammanställd av samma producentteam som stod bakom succéfilmen Amélie, också den utspelande sig i ett högst psykogeografiskt Paris. Så har också Amélies regissör, Jean-Pierre Jeunet, konstaterat att han eftersträvat scener som fungerar som en målning.
En annan Paris-film med starka inslag av psykogeografi är en av mina favoritfilmer genom tiderna, ja kanske den mest känsloladdade för min del, den som i tiden gjort det största intrycket på mig, som ung tonåring. Jag tänker på François Truffauts debutfilm De 400 slagen. Också i den filmen är det psykogeografiska ständigt närvarande. Man kan förundra sig över hur regissören lyckas få sina mise en scène-kompositioner att bli så psykiskt laddade: klassrummet med sin instängda, unkna atmosfär (fransk kolonialism!), det trångbodda hemmet med sin klaustrofobiska stämning (fransk intimitet som en rad hemligheter), Paris gator och gränder med sin doft av frihet och improvisation, jazz, ungdomsfängelset med sin brist på det parisiska (lika med frihet, oberoende) som kanske den viktigaste psykologiska ingrediensen o.s.v.
Det visar sig att psykogeografi finns på nästan alla plan i film och i de flesta filmgenrer, inte bara i skräckfilmer eller fantasy. Ta bara den mest hollywoodska av genrer, western, där landskapet, som Geoffrey O’Brien har varit inne på, är sprängfullt av ”illabådande meddelanden” där varje buske, varje klippa kan vara farlig, där varje fågelläte kan vara maskerat.
En regissör som kanske mer än någon annan i sina filmer bjudit oss på sublima psykogeografiska utflykter eller berg-och-dalbanor är Alfred Hitchcock. Hans drömlandskap i Vertigo, mardrömsscenografin i Psycho, den bultande frenesin i North By Northwest, tittarmotivet i Rear Window, i alla Hitchcocks filmer är överensstämmelsen mellan det inre, psykets turbulens, och det yttre, landskapets och arkitekturens kvaliteter, perfekt avstämd. Husen i hans filmer är ofta labyrinter eller kinesiska askar. Tåg är speciellt lämpade för den hitchcockska psykogeografin. De är ju hos Hitchcock, som filmkritikern Graham Fuller har noterat, klaustrofobiska mikrovärldar som intensifierar klasskonflikter, kriminella tendenser och sexuell spänning.
Filosofen Gilles Deleuze och filmforskaren William Rothman har identifierat ett par speciella grundformer som återkommer hos Hitchcock i film efter film. Deleuze talar om spiralen i hans filmer, både på det stilistiska och det innehållsliga planet, Rothman om korridoren eller tunneln som en speciell form hos Hitchcock. En korridor som annonserar att det handlar om ett utrymme som är kopplat till dröm eller mardröm. Det är någonting med rummet som känns konstigt, inte riktigt rätt, som motell-lobbyn i Psycho som visar sig vara rena rama ingången till underjorden.

Sven-Erik Klinkmann

 

Lämna en kommentar