Priset för den billiga brasilianska oxfilén har blivit högt även för miljön. – Det enda som kan rädda regnskogen är att efterfrågan på kött minskar, säger Felício Pontes vid åklagarmyndigheten i Altamira i Amazonas.
Brasilien har under de senaste åren blivit världens största köttexportör. Kunder är de stora matvaruhuskedjorna i Europa, Ryssland och Mellanöstern. Anledningen till framgången är Brasiliens traditionella sätt att föda upp kreatur. Nötdjuren får inget konstlat kraftfoder. De strövar fritt och äter endast gräs. Det är därför den brasilianska oxfilén kallas för naturkött i handeln.
Att boskapen i sin tur äter upp naturen står inte på förpackningen.
Enligt statistik från det brasilianska utvecklingsdepartementet betar idag 73 400 000 nötkreatur i Amazonas. Det gör att det idag finns nästan tio gånger mer nötdjur än människor i världens största regnskog. Den vita oxen har blivit det vanligaste inslaget i djurlivet i den brasilianska djungeln.
En av alla dem som dragit till Amazonas för att bli boskapsfarmare är Julio César Ferreira. Han har tidigare varit politiker i jordbruksdelstaten Minas Gerais i mellersta Brasilien och är uppväxt på en boskapsfarm som hans far och bror driver idag. Julio kom till en punkt i livet när han ville testa på något nytt och bestämde sig för att satsa på att föda upp boskap i Amazonas.
– Marken i Amazonas kostar en tiondel jämfört med övriga Brasilien. Men det är ett äventyr, familjen hemma blir lidande. Jag är här fyrtio dagar, flyger hem och är med familjen i tjugo och sedan hit igen, säger den 48-årige boskapsuppfödaren i sin fyrhjulsdrivna jeep på väg till sina marker.
levande biff
till libanon
Julio Cesar äger idag tolvtusen hektar mark i Amazonas och har snart tillbringat fem år i djungeln. Han har byggt en boskapsfarm av timret han fält och anlagt en sjuttio kilometer lång grusväg, som leder ut till riksvägen Transamazônica som korsar Amazonas från Atlantkusten till Anderna. Han har skövlat ungefär femtio procent av sin mark, det vill säga sextusen hektar, även om den brasilianska miljölagstiftningen tillåter högst tjugo procent.
– Alla gör samma sak. Varför ska inte också jag kunna göra det, säger han och rättar till kepsen.
I dag har Julio cirka tusen ungtjurar på sina marker. När varje tjur nått slaktvikten på 535 kilo kommer djurtransporten från hamnstaden Belém och hämtar djuren för export. Efter ett nyligen påskrivet handelsavtal med Libanon exporteras den brasilianska biffen levande över Atlanten på specialbyggda fraktfartyg. Varje fartyg kan ta upp till sextontusen oxar som under hela den sexton dagar långa resan till Medelhavet utför sina behov i Atlanten. Väl i Libanon slaktas den brasilianska biffen genom arabisk halalslakt och exporteras vidare runtom i Mellanöstern.
– I går sålde jag 347 av mina ungtjurar till Libanon. Det blir en bra slant. Priset på kött stiger i hela världen, säger han och tittar ut över sin boskap.
För Julio är boskap big business. Att stora delar av Amazonas kommer att vara torr betesmark om några år tänker han inte så mycket på.
— Det går inte att skydda regnskogen. Så länge det finns pengar att göra och människan låter sig korrumperas kommer skövlingen att fortsätta, säger han och rullar en cigarett.
yrke: Skogsskövlare
I rum nummer sju på det grönmålade Hotel Santa Barbara i djungelsamhället Anapu, två timmar i jeep från Julios farm, bor Ricardo Lima. Han är 37 år och skogskövlare. Ricardo Lima har bott i samma rum i snart tre år och är ensam ansvarig för hundratals kvadratkilometer skövlad regnskog.
Han är mellanhanden som förser sågverken med timret.
Ricardo äger motorsågarna, traktorerna, de fyrhjulsdrivna lastbilarna och hjullastarna som opererar ute längs fronten. Just nu har han femton man som skövlar ett område på flera hundra hektar skog, cirka 100 kilometer från riksvägen Transamazônica.
– Om vi inte får fortsätta kommer Amazonas att bli rena Vilda västern igen. Män utan jobb som drar omkring. Beredda att göra vad som helst för att tjäna en slant. Mitt förslag är att vi får fortsätta, om än i mindre skala, säger Ricardo Lima.
Jag frågar honom om han inte någon gång tänkt på att han, personligen, är delaktig till de globala klimatförändringarna.
För första gången spänner han ögonen i mig.
– Du, du ska inte komma hit och berätta för oss vad vi ska göra. Det här är vår skog. Vi bestämmer över den. Precis som alla andra länder har huggit ned sin urskog, så har vi rätt att exploatera vår.
Henrik Jönsson
