En bok i min ägo har föranlett kommentarer av bekanta. Mathematical Models of Social Evolution: A Guide for the Perplexed. Kanske är det titelns andra del som verkar oseriös. Kanske är det kontroversen kring sociobiologi som spökar, tanken på folk som drar märkliga slutsatser om politiska och kulturella riktlinjer utgående från andra arters beteendemönster.
Antagligen framkallas kommentarerna mest av associationen att socialitet måste ha mänsklig anknytning. Men vill man tala om verkligt sociala djur ska man helst tala om insekter. Myror, vissa bin och getingar, termiter.
Precis som flercelliga organismer är samarbetet mellan enskilda celler draget till sin spets, är socialitet en extrem form av samarbete mellan individer. På samma sätt som du har ett immunförsvar, har termiter en specialiserad soldatkast. Den insamlade födan transporteras mellan myrindivider som om de var en kollektiv mage, och på samma sätt som de flesta celler i din kropp inte går vidare till nästa generation, men ser till att producera några som kan föra generna vidare, bistår de sterila arbetarna i ett bisamhälle sin mor genom att föda upp fertila syskon.
Samarbetet har blivit oundgängligt för fortbestånd, men också i det genomsociala samhället finns inre konflikter.
Bin och andra steklar är så funtade att de kan åstadkomma avkomma med obefruktade ägg: det är ur dem hannarna kommer. Ett arbetarbi som inte har parat sig kan alltså ändå få söner. Hon är mer släkt med dem än med sina bröder, och för varje gen i hennes genom är chansen till replikation större om hon jungfruföder, än om vägen till framtiden går via hennes mors söner. Arbetaren hindras från att själviskt föröka sig genom att drottningen styr arbetarfertiliteten med kemiska signaler, och genom att andra arbetare förstör ägg som har fel lukt.
Ibland är det någon arbetare som ändå försöker, och ibland uppstår mutationer som ger arbetarägg en förvirrande drottninglik doft. Det verkar som om de här egenskaperna, trots att de borde sprida sig som en gräsbrand om de är ärftliga, ändå inte gör det. För genom att försämra samhällets funktion, kan de minska dess totala antal fertil avkomma. Gener som orsakat själviskt beteende ökar då inte i antal i nästa generation. Egennytta är helt enkelt inte ett framgångsrecept.
Kapbiet, en underart av honungsbiet, illustrerar det här ganska dramatiskt. Här har de feromonokänsliga arbetarnas jungfrufödsel fått ny karaktär: istället för söner, kläcks döttrar ur deras obefruktade ägg. Extra höga doser feromoner håller arbetarnas fertilitet nere. Men om en kap-arbetare hamnar i ett samhälle bebott av en annan underart, räcker den lägre feromonhalten i boet inte till för att hålla hennes äggstockar slumrande. Hon börjar bete sig som en drottning, och lägger ägg i lediga celler. Det är bara det, att de som skulle blivit hennes arbetare, är kloner av henne själv och således också beter sig som drottningar. De gör ingen nytta, bara hänger i boet och lägger ägg. De infödda arbetarna sliter ut sig med att ta hand om armén av kloner, och efter några arbetargenerationer är proportionen äggläggande drottningarbetare så hög att bisamhället kollapsar.
Jag tänker inte utifrån det här bygga några analogier eller dra slutsatser om mänskliga handlingar. Den som absolut vill får göra sånt på egen risk.
Ika Österblad
