Det har sagts förut men det verkar som om åldern skulle göra underverk med countryartister. Också Kris Kristofferson har hittat en form som gör rättvisa åt hans enkla melodier och fina texter.
Efter tre låtar snyter sig Kris Kristofferson i en blå näsduk, tar i riktigt ordentligt. Några snytningar senare konstaterar han att publiken har betalat mycket för att se en gammal fjärt snyta näsan. Jag antar att tygnäsdukar markerar att man tillhör en viss generation, lite på samma sätt som gängmedlemmar ute i L.A. använder dukar och plagg för att markera vilket gäng de tillhör. Fast de knyter vad jag kan förstå dukarna kring skallen, snyter sig inte i dem. Hur som helst, då Kristofferson står på Finlandiahusets scen med sin gitarr och sitt munspel och knäpper sina d-ackord känns det som om legender som Hank Williams, Johnny Cash och resten av countrygänget viskar genom honom samtidigt som varje ord som lämnar Kristoffersons strupe förefaller vara full av mening.
Att Finlandiahuset valdes till konsertsal fick en viss misstro att gro i mig. Kristoffersons senaste skiva This old road (2006) utmanar en på flera plan; politiskt, existentiellt och moraliskt. Tanken att sitta i en fin byggnad och bekvämt lyssna på de här texterna fick mig att misstänka att arrangörerna inte tänkt till överhuvudtaget, eller att de räknat med att nostalgi skulle sälja slut de 48 euro dyra biljetterna. Det första som mötte mig i aulan var färggranna bakelser, i sig inget fel på sådana, men skall man verkligen proppa sig full med bakverk innan man går in och hör låtar som ”They killed him” följd av ett resonemang om hur Obama är den bästa som hänt de förenta staterna sedan de sköt bröderna Kennedy? Då hela konsertsalen står och applåderar, skriker och hurrar ett par timmar senare är alla mina invändningar bortblåsta. Kris verkar ha nått ut till var och en i publiken med sitt fumliga men uppriktiga gitarrspel. Glädjande nog hade en del punkare och andra slynglar förstått att inte missa den kanske bästa spelningen vi får se i Finland i år. Att det ännu fanns biljetter vid dörren är en skandal. Dividera det här på något sätt med att Iron Maiden säljer ut stadion på några röda sekunder och där får man något slag av koefficient på vårt folks mentala tillstånd.
Patriarkal struktur
Ensam med gitarr förutsätter texter av en viss kvalitet och kanske är det ingen slump att Kristofferson har en universitetsexamen i engelsk litteratur, så nyanserat är hans berättande. De gamla låtarna ”Help me make it through the night”, ”Sunday morning coming down”, ”Jody & the kid” är berättelser som får ögonen att tåras. I synnerhet den här sidan hos Kristofferson är fascinerande; vi har en man som uppriktigt, utan att skämta, skämmas eller slingra sig beskriver sina känslor. Uppmärksamheten är riktad mot regndroppar mot fönsterrutan som ackompanjerar en längtan efter att få höra sig vara älskad en sista gång, innan hon lämnar honom för gott. Inget svartmåleri eller ”hon är en bitch” eller något i den stilen, snarare föreställer jag mig hur mannen ligger kvar i den tomma sängen och försöker hålla doften av den älskade kvar/verkligheten borta så länge som det är möjligt. Poängen är, tror jag, att män nog gör så men sällan visar det.
Naturligtvis finns det en patriarkal struktur inbyggd i mycket av country, kvinnor i kjolar, långa hår och ett upplägg där mannen knotar på i gruvan eller på fälten och en mamma som inte fick den lyx hon ville ha (t.ex. i Merle Haggards ”Hungry eyes”). På samma gång beskrivs en sida av livet på den amerikanska vischan på ett, vad jag utgår från, sanningsenligt sätt. Det som ändå är intressant är att den vita heterosexuella, countryälskande mannen dras in i ett perspektiv fyllt av känsla och ärlighet – samt att det verkar gå att vara känslig och mjuk utan att stämplas som fjollig eller något åt det hållet. (I synnerhet med tanke på vilken hjälteposition de stora countrysångarna har.) En seriös inställning till artister som Kristofferson innebär att man i hans låtar kan se en spegelbild av sig själv, eller av mannen. Förvånande nog var det i ”Jody & the kid” som jag fick torka ögat. Jag hade tippat på ”Final attraction” vars skivversion utlöste den här för mig sällsynta reaktionen efter att jag tjackat This old road. Märkligt att man har blivit så hämmad egentligen.
Politiskt budskap
Som sagt förde Kris Obama på tal, en kandidat som han stödjer och sätter stora förhoppningar till. Kristofferson har varit politiskt aktiv länge och kritiserat de amerikanska krigen, något som nu och då satt käppar i hjulen för hans popularitet. I Nashville verkar man nämligen vara tvungen att välja sina ord. Kristoffersons uppmärksamhet höjer honom ändå över de flesta antikrigssångare. Då han sjunger om bombningen av Bagdad betonar han att ”vi dödar dem i deras hem, på deras motorvägar”. Orden är inte bara beskrivande, de tangerar centrala amerikanska värden. Hemmets okränkbarhet och position som näste för trygghet och kärlek är ett värde som (absurt nog) motiverar de liberala amerikanska vapenlagarna, och Kristofferson vet nog vilken moralisk punkt han trycker på då han sjunger som han gör.
Efter att Kristofferson talat om Obama som det bästa som hänt Amerika sedan bröderna Kennedy ropade en kvinna i publiken att Kris själv var den bästa, varpå han konstaterade att han inte är någon politiker. I min stol började jag fundera ifall man ibland sätter alltför stor tilltro till politiken som redskap för förändring. Okej, USA:s president är en mäktig man och det är säkert en god idé att ha en person med sjysta värderingar och förmåga att förverkliga dem. Ändå undrar jag om inte just perspektiv som ”vi dödar dem i deras hem” har en potentiell sprängkraft som säkert ibland kan påverka människors tankar och känsla för varandra på ett sätt som politiken sällan lyckas med. Eller kanske såhär: att human och medkännande politik (inte Bushs empatiska konservatism) kan vara möjlig förutsätter att vissa värden är rotade i folk. Konstnärer och musiker är (naturligtvis) inte bara underhållare, ja frågan om att bli underhållen dök inte ens upp för mig under spelningen. Jag satt fångad och väntade på nästa ord, varje fras, med känslan av att allt som sades var livsviktigt. Vilket det också var, tror jag.
Sena mästerverk
Det har sagts förut men det verkar som om åldern skulle göra underverk med countryartister. Johnny Cash gjorde en hel del oförglömliga tolkningar på gamla dagar, Merle Haggard ger ut mästerverk på mästerverk, Emmylou Harris sjunger så att hjärtat brister av skönhet och Kristofferson har hittat en form som gör rättvisa åt hans enkla melodier och fina texter. En röst som inte alltid håller och ett ganska godtyckligt munspelande tillför låtarna en bräcklighet som får en att förstå att han verkligen vill säga något till en. Kanske får den subjektiva tidens ändlighet en att fokusera på vad som är meningsfullt i tillvaron? Istället för att t.ex. gräma sig över att döden lurar bakom hörnet kan man ägna sig åt det man har, åt dem man älskar. Så tillägnades också en sång åt ”my children and their mamas”. En del av barnen lär ha varit med på turnén. Jag tippar att det var de som sålde skjortor. Fast kanske hade arrangörerna bara råkat anställa engelska talande barn? Vad vet jag.
Efter lite handskakningar med publiken var Kristofferson plötsligt borta och det var dags att söka sig ut i den kalla sensommarblåsten. Ensamhet, kall vind, lite tuting under västen och en mörk stad – ja det kunde vara fröna till en lyckad countrylåt. Kris Kristoffersons tillvaro ser nog inte ut på det sättet längre men hans bakfylleskildringar och loserperspektiv kommer nog att inspirera många låtskrivare också i framtiden.
Glöm förresten det där med att country bara är till för rödnackar och biffgrillande jänkar. Då Kristofferson t.o.m. sjunger om miljöförstörelse står det klar att budskapet handlar om, och är till för oss alla.
Kris Kristofferson upträdde i Finlandiahuset i Helsingfors den 4 augusti
Sebastian Bergholm
