Turkiska Gladio

är det namn många gett Ergenekon-konspirationen som velat störta Turkiet i kaos för att bereda väg för en statskupp. Allmänt anses det i Turkiet att det rör sig om en del av de s.k. stay behind-enheter som under 50-talet bildades i många europeiska Natoländer för en eventuell underjordisk kamp mot sovjetiska invasionstrupper. Dessa enheter organiserades och finansierades av CIA. I åtminstone Italien, där dessa enheter gick under beteckningen Gladio, kom de att användas också i inrikespolitiska syften. Där avslöjades och eliminerades de först under 90-talet i operationen ”Rena händer” – då avslöjades det att kretsar kring den militära underrättelsetjänsten SISMI hade stått bakom en stor del av de attentat och mord som skapat oro i Italien under de föregående decennierna.

I Turkiet kallades verksamheten kontragerilla och organiserades framför allt som en enhet för speciell krigföring inom armén. Där utbildades officerare i största hemlighet för gerillakrig och liknande. Fram till militärkuppen 1980 var den radikala vänstern det främsta målet för verksamheten, senare under 80-talet bekämpade man framför allt kurdiska arbetarpartiet PKK. Vid sidan om direkta aktioner upprättades ett nät av kontakter med byråkratin, rättsväsendet, andra säkerhetstjänster och likasinnade medborgarorganisationer. För kampen mot PKK bildades dödsskvadroner som mördade misstänkta PKK-medlemmar och -sympatisörer.

Senare har oron framför allt gällt det hot mot den etablerade sekularismen som de islamiska partierna har ansetts utgöra. Tidigare islamiska partier har under de senaste decennierna förbjudits, men nu har partiet AKP med islamisk bakgrund under 2000-talet fått en så stark ställning att man tillgripit kraftigare åtgärder.

Immunitet

har varit den främsta organiserande principen för denna underjordiska verksamhet, som inte varit stramt styrd. De officerare som hade fått denna specialutbildning hade skolats till att verka självständigt för fosterlandets och kemalismens sak (medan den vanliga turkiska militära militärutbildningen nog också innehåller en god dos kemalism, men på normalt militärt vis understryker att man följer givna order).

Immuniteten, som innebar straffrihet också för t.ex. mord begångna i fosterlandets namn, har gällt fram till dessa dagar, det har ett antal celebra fall visat. Föreställningen om immunitet verkar förklara varför många av dem som nu står åtalade har agerat så obekymrat och spritt omkring sig ledtrådar, de har föreställt sig att det inte är farligt om de blir fast – immuniteten gäller.

Men nu verkar immuniteten inte längre gälla, och det är den största förändringen i situationen. Mönstret från Italien upprepas. Där var det åklagarna Felice Casson och Antonio Di Pietro som vågade väcka åtal mot 7 417 personer och arrestera förre premiärministern Benedetto Craxi, tolv ministrar och många deputerade.

Så långt har man ännu inte nått i Turkiet, men åklagaren Zekeriya Öz och hans kolleger i Istanbul betraktas redan som stora hjältar av en del turkar, som lumpna förrädare av andra. Om utredningen får fortsätta kommer ännu många av samhällets stöttepelare att ställas till svars.

Ingen hemlighet

har Ergenekon varit sedan början av 1997. Då beskrev författaren och den politiska strategen Erol Mütercimler i en intervju i den nationalistiska, arbetarpartiet (IP) närstående veckotidningen Aydinlik Ergenekon som en gruppering av Gladio-typ, dold djupt inne i staten. ”Den står över generalstaben, underrättelsetjänsten (MIT) och premiärministern. Till organisationen hör generaler, polischefer och affärsmän”, uppgav han. Enligt honom stod Ergenekon bakom morden på ett antal personer, bland dem den kända journalisten Ugur Mumcu, vars brott var att avslöja vapenexport till kurdadministrationen i norra Irak. Mütercimler betecknade Ergenekon som en organisation med stor makt. Den ”ser sig stå ovanför parlamentet och lagen, över nationen och presidenten”.

Han uppmanade då regeringen att dränera träsket, upplösa organisationen och utreda de brott den begått. Därav blev dock intet. År 2001 genomförde MIT en utredning om Ergenekon som hamnade först på generalstabens, sedan på premiärministerns bord, men uppenbarligen hände inte nu heller någonting.

Kamp mot globaliseringen

angavs som ett viktigt mål för Ergenekon när gruppen omorganiserades 1999. Alla landets problem härleddes i ett basdokument till globaliseringen, som lett till att kulturer och hörnpelare för världens samhällen underminerats. Krafter bakom globaliseringen strävar till att bilda en världsregering. Det enda sättet att skydda ett land är att stoppa politiker som följer ”ideologier som går emot de lokala regimernas principer” och effektivast är det då att mörda dem.

”De kollektiva strävandena att störta den turkiska republiken är inte enbart ett resultat av utländska stämplingar, utan de har också uppkommit genom inhemska grupper som organiserats för detta ändamål. År 1914 var Istanbul en stad där det vimlade av underrättelseagenter som fann medkonspiratörer bland den lokala befolkningen. Då lyckades de genomföra sitt program. I dag är läget det samma. Kriget pågår fortfarande. Det enda målet för detta krig är att förinta den turkiska republiken genom att splittra allmänheten.”

Eftersom delar av det turkiska samhället börjat överge kemalismen och dras till främmande ideologier var det nödvändigt att på nytt stärka uppslutningen kring den officiella ideologin.

De lokala element som samarbetar med utländska krafter har enligt dokumentet infiltrerat alla delar av staten, de har platser i parlamentet och utövar tidvis regeringsmakt. Ett sådant sjukdomstillstånd förutsätter förstås kraftiga mediciner. Dokumentet uppmanade organisationens aktivister att ta kontrollen över medborgarorganisationer och medier för att motverka folkets tilltro till demokratiska mekanismer och bryta banden till EU. Vid behov kunde man tillgripa politiska mord.

Vid omorganiseringen 1999

utarbetades en rad planer och projekt för att öka organisationens inflytande över det turkiska samhället. Ansvaret för omorganisationen tilldelades generalen i avsked Veli Kücük. Planen för civila aktioner gick under namnet Lobby och innehöll åtgärder för att organisera landets ungdom kring en officiell ideologi, upprätta kraftfulla grupper för att bekämpa maffian, grunda falska stiftelser för att konkurrera med religiösa stiftelser och öka inflytandet över medierna genom legala institutioner under gruppens kontroll.

Enligt organisationsplanen består Ergenekon av sju enheter: ledningen, underrättelsekommandot, underrättelseanalysavdelningen, operationskommandot, avdelningen för organisationsforskning, avdelningen för teori och planering samt finansavdelningen. De två sista avdelningarna betraktades som civila, de övriga som militära.

En viktig princip har enligt detta dokument varit att hålla ledningen och agenterna så långt åtskilda från varandra som möjligt. Agenterna skulle rekryteras bland pålitliga medlemmar av försvarsmakten. Dessa agenter skulle vara ”hänsynslösa personer med förmåga att agera självständigt” och de skulle ta order direkt från kommendören för Ergenekon.

Den civila ledaren

för Ergenekon har enligt åtalsskriften varit Ilhan Selcuk, ägare till och kolumnist i den extremkemalistiska tidningen Cumhuriyet, som alltså ledde avdelningen för teori och planering. Enligt åtalsskriften verkade Selcuk för att sprida en atmosfär av fruktan och agitera allmänheten mot regeringen och han försökte provocera armén till en kupp. Han sägs vidare ha ordnat öppna och hemliga möten med affärsmän, universitetsrektorer, generaler i avsked och ägare till massmedier i dessa syften.

Under Selcuk verkade bl.a. Istanbuluniversitetets förre rektor Kemal Alemdaroglu som hade som uppgift att organisera Ergenekonkretsar i universitetsvärlden. I organisationsarbetet medverkade också arbetarpartiets ledare Dogu Perincek.

På den civila sidan bildades senare också en medieenhet och en avdelning för medborgarorganisationer. Till dem hör Kuvayi Millye, de nationella styrkorna, som tagit sitt namn efter de irreguljära styrkorna i självständighetskriget på 20-talet och leddes av den förre officeren Fikri Karadag, en av de huvudanklagade i Ergenekonhärvan. Organisationen kräver av sina medlemmar att de svär en ed om att de inte har judiskt blod i sig och att de är redo att döda och dö.

En annan sådan organisation är MGB, unionen för nationell kraft, en tredje VKGB, föreningen för de patriotiska styrkornas union.

Finansavdelningen

tycks ha bemannats med idérika personer. Mütercimler konstaterade redan 1997 att den verksamhet han kände till förutsatte en stor budget – ”de måste ha bra personal, det måste finnas affärsmän i organisationen, kanske också knarksmugglare”.

I ett dokument från 2000 som uppgjorts av Veli Kücük och hans assistent Tuncay Güney (som numera bytt bransch och verkar som rabbi i Toronto) planerade man att upprätta en nationell maffia, direkt underordnad generalstaben.

Eftersom kriminella organisationer ofta kontrollerar mycket större summor än statsbudgeterna söker underrättelsetjänster i många utvecklade länder, enligt planen, få kontroll över denna verksamhet. Speciellt hänvisade man till det samarbete som sades förekomma mellan Pentagon och en maffiagrupp ledd av Lucky Luciano. I planen, med namnet Octobus, gick man in för en liknande modell.

Polisen sägs ha börjat intressera sig för Ergenekon år 2001 när den utredde stölden av en bärbar dator från Güneys bil. När poliser undersökte den fann de datafiler om organisationen och förhörde Güney, som uppgav att han författat basdokumentet 1999. Han berättade under förhören 2001 om de maffialedare man ville få med i organisationen: bl.a. Mahmut Yildirim, Sedat Peker, Drej Ali och Sami Hostan.

Knarkhandel

hörde, naturligt nog, till de främsta medlen för att finansiera verksamheten. En stor del av opiumtrafiken från Afghanistan till Europa går genom Turkiet, speciellt de kurdiska delarna. Men i Ergenekons ekonomiplan anges också som en möjlighet att producera kemiska vapen eftersom ”landet har kvalificerade mänskliga resurser för att nå positiva resultat”.

Till planen hörde också att sälja statlig mark och att upprätta bolag för att tvätta pengar från illegala operationer. Man skulle också upprätta falska religiösa stiftelser för att samla in pengar i moskéerna. Men man riktade också in sig på legal affärsverksamhet och angav sig behöva ”kvalificerade personer som följer kemalismens ideal och kan arbeta inom medier, internationell handel och bankverksamhet”.

En ”hacker”-grupp upprättades inom ramen för Kuvayi Millye för att bryta sig in i bankers datasystem och föra över pengar till Ergenekon. Till ”Turkish Hack Team” hörde nära 200 personer som då och då samlades på lyxhotell för att samordna verksamheten. I första hand gick den ändå ut på att samla in information och delta i diskussioner på nätet. Målet sades vara att ”upptäcka och förstöra alla hinder för turkiskheten och dem som skapar dessa hinder”.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.