Språket strider mot orden i Monica Ålgars Tillräckligt mörkt för en picknick, Mary Kuusistos nya diktsamling är melankolisk och klart iakttagande.
Monica Ålgars diktsamling Tillräckligt mörkt för en picknick, uppföljaren till debuten Under Teresas svarta naglar som kom för nästan ett decennium sedan, är förpackad i ett ljusrött omslag som visar en röntgenbild av en ryggrad. Titeln är skriven i ett förföriskt typsnitt med böljande serifer. Kontrasten mot benknotorna som svävar under texten är nästan övertydlig.
De blottlagda kotorna skriker om en dekonstruktion som börjar redan i bokens första dikt där diktjaget distanserar sig från den egna texten. ”Nej, jag har inte skrivit detta.” Och lite längre ner i samma prosalyriska stycke konstaterar dikten att språket är en förrädisk konstruktion som knappast bär en lösning i sig själv: ”Jag talar ert språk men jag är fri att låtsas att jag glömt det.”
Eller handlar det kanske mer om rekonstruktion? Redan i följande dikt smakar berättaren på en rad jag-aspekter som att bara bära håret i tofsar om det är ett eget val. Att bygga upp sig, återskapa, hitta fragment och söka helhet. Kanske inte samma som tidigare, men ändå någonting som sitter ihop. Det står klart i ett tidigt skede att någonting allvarligt har hänt. Det finns en brottyta att skarva emot, ja flera brottytor. Det svarta pusslet har oändligt många bitar.
Det finns ett barn som har dött och det finns konsekvenser som är för stora för att överblickas. Diktjaget reser i sig själv. Griper efter trådar att klänga fast vid, drivet av lika delar vilja att fly och vilja att verkligen se. Det är realismen, den svarta kalla, som segrar. Världen måste betraktas, och då duger inga lyckokikare som visar luftslott och illusioner. Det spelar ingen roll hur mycket metaforer man sveper sig i: ”men ett tyg på ett golv är aldrig mer än ett tyg på ett golv, fattar du?”
Samlingens fem delar rör sig kring ämnet från olika utgångspunkter. I den tredje delen vaknar interpunktionen till liv och blir ett redskap för dubbel läsning. Meningarna bryts sönder som om de ville hjälpa läsaren bort från ordens betydelse. Språket strider mot orden. Läsaren och diktjaget försöker fly in i mellanrummen, till pausernas respit, till uppehållen. Naturligtvis går det inte. Orden krossar mellanrummen, höjer sig ovan det grammatiska regelverket och påtvingar sin betydelse. Vi kan inte låta bli att se, hur vi än försöker.
Monica Ålgars diktjag hittar inte frid men väl vidare. Tillräckligt mörkt för en picknick känns som en mörkerdans, en gotisk besvärjelse, som inte begär det linjära utan istället knycklar samman och accepterar att födelse och död, försoning och nöd, plåga och njutning är hoptvinnade till ett och samma i det nystan som ska hjälpa den sökande att hitta ut ur labyrinten.
På ytan är steget från Monica Ålgars mättade och brandfarliga prosalyrik till Mary Kuusistos luftiga och lätta poesi i debutsamlingen I fönstret går man närmare elden väldigt långt. Kuusisto skriver kortfattat och betraktande om vardagen och det stora landskapet som är livet. Det vardagliga är melankoliskt glatt och horisonten morrar aldrig hotfullt, men precis som Ålgars utgår Kuusisto från att ljus och mörker måste samsas, även om hennes gråskala är långt ifrån det beckmörker som präglar Ålgars text. Fastrar cyklar förbi, föräldrar åldras och försvinner, askblommor växer ur sorger och livet går vidare.
Ibland drar Kuusistos dikter möjligen åt det väl vackra. Betraktandet lutar sig på en nykter och naturnära förtröstan som ibland tar udden ur det som ses. Drömmen är liksom medveten om ett förestående uppvaknande, kunde man säga. Men ibland fungerar det klara iakttagandet också som en fin förstärkande effekt:
Kan inte hitta ett par / i högen av trasiga skor / Jag kommer för sent / Begravningen är över / Människor strömmar emot / över de öppna vattnen / Blåser i ögonen och regnar / Ingen ser mig / i mina finkläder / Ingen säger ett ord, / det är för tidigt
Det finns en rörlighet i Kuusistos skrivande, någonting organiskt växande som lovar gott inför framtiden. Lite som ett frö som inte vet hur och varför det ska växa men som ändå är fast beslutet om att göra det.
Monica Ålgars: Tillräckligt mörkt för en picknick. Schildts 2008.
Mary Kuusisto: I fönstret under ytan går man närmare elden. Söderströms 2008.
Sebastian Johans
