Antonia Wulff
I Europa stoltserar man ofta glatt med demokrati och mänskliga rättigheter – speciellt i förhållande till länder som då inte är lika bra på det här med demokrati.
Alla dessa deklarationer, dokument och konventioner med fantastiska formuleringar om hur ”alla” har rätt att delta i beslutsfattandet, antingen direkt eller genom valda representanter … Det där ”alla” är ett lustigt begrepp, för mången är de som inte får vara med och mången är de som väljer att inte vara med. Att barn och ungdomar fråntas rätten att delta motiveras med att de är för små, och därför helt enkelt omogna och okunniga, analfabeter i demokrati. Ironiskt i ett historiskt perspektiv; länge har man kämpat emot ett system där bara de rika får bestämma eller där bara männen får vara med och leka. Hela tanken om att samhälleligt deltagande kräver kompetens av någon form känns förlegad och passé – är det inte emot allt sådant man har barrikadbrottats i evigheter?
Frågan är ju då vilken form av kompetens vi är på jakt efter. Och vilken sorts kunskap som barn och unga då alltså inte kan ha? För någonstans är ju hela tanken med demokratin att alla har nåt att ge, att du och jag och vi alla har nån form av expertis. Också barn är experter på saker och ting som berör deras egen vardag. Och det är någonstans just det som är ”the shit” (lillebrors version av nördiga ”pudelns kärna”); om vi skall klara av att skapa ett samhälle där alla mår bra måste vi involvera flera. Vi måste förankra besluten vi fattar i olika sorters verkligheter, se till att så många röster som möjligt hörs och att så många synvinklar som möjligt kommer fram.
Det konstateras alltid att barn skall höras och att deras åsikt väger extratungt i frågor som berör dem, men hur i helvete definierar man de frågorna? La conclusione är i de flesta situationer att det är enklare om de vuxna tar hand om det hela; i praktiken avgörs frågor som rör barn oftast med hänvisning till vuxnas intressen. Jämför med kvinnosaksfrågor – tänk om någon plötsligt menade att kvinnors rättigheter var beroende av den potentiella nyttan för män! Eller att kvinnor bara hade rätt att delta då det gäller kvinnosaksfrågor – vilka frågor skulle det vara?
Må så vara att barn och ungdomar ibland saknar en viss sakkunskap, eller helt enkelt koll på de lagar och system vi har i vårt samhälle, men det är ju inte det som är det centrala. Vår styrka är att de som i vanliga fall fattar besluten inte har en aning om nånting som gäller ungdomar eller vår vardag. Vi bidrar med ett enormt viktigt perspektiv!
I senaste riksdagsval hade Finland för första gången någonsin en väljarkår vars medelålder översteg 50. Antalet invalda under trettio kan räknas på halva handens fingrar. Factum est (som mormor brukar säga) så sjunker röstningsprocenten bland ungdomar och kombinerar man det med den tassiga demografiska utveckling vi har så är det ju inte konstigt att den demokratiska representationen är alldeles uppochnedvänd. Samtidigt mår allt fler barn och unga dåligt och många har svårt att finna sin plats i samhället. Det krävs betydande satsningar som utvecklats av och med ungdomar. En första åtgärd är att låta alla 16 år fyllda rösta i val!
Antonia Wulff
