Först när jag täckt över också den sista möbeln, reservsängen, med plast och bara benjaminfikusarna står kvar oskyddade mot det kommande dammet inser jag hur total exilen måste bli under de bortåt fyra månader som rörremonten (stambytet) i vårt hus varar. På sin höjd kan man smyga sig in som en tjuv om natten och gräva fram sängen. Men att hitta någonting man kunde behöva är omöjligt.
Då är det skönt att kunna starta iväg tidigt just innan byggjobbarna kommer igen för att fortsätta att bearbeta kök och badrum och smita iväg med sin lyckligtvis i god tid packade kappsäck till Istanbul. De som för ett knappt år sedan gjorde detta möjligt genom att samla in pengar för en resa till okänd ort kunde inte ana hur väl till pass den resan skulle komma.
Men visst är det en resa inte bara ifrån något utan också till något. Istanbul är en på flera sätt märklig stad, inte bara genom att den är Europas största (kvantitet garanterar som känt inte kvalitet). Få städer domineras på samma sätt av vattnet, inte ens Stockholm. Tänker jag på Istanbul tänker jag först på de små passagerarbåtarna med gula skorstenar i ständig rörelse över Gyllene hornet, över Bosporen eller längs med den. Ur skorstenarna bolmade det i tiden svart rök, men nu är båtarna miljövänligare. De ser ut som starkt förminskade versioner av Bore III, alltså som riktiga båtar. Det finns också vattenbussar, förvuxna Rönnskärsbåtar, men de väcker inte samma känslor, hur effektiva de än kan vara.
När jag kommer till Istanbul är det alltså vattnet med båtarna, små och stora, som jag först tar bilder av. Först i följande skede vänder jag kameran mot moskéerna och minareterna. Visst gör de intryck, men där finns ett inslag av självisk beräkning: det är meningen att detta ska göra intryck på eftervärlden, och jag värjer mig lite mot det.
Det tredje viktiga elementet är gågatan Istiklal. Här flanerar alla sorters mänskor, men speciellt unga, från morgon till kväll. Det är som ett ständigt pågående korso – vanligen brukar man kring östra Medelhavet gå på korso först från sextiden på kvällen. Stephen Kinzer, som skrivit en av de bästa Turkietböckerna, Crescent & Star, berättar att han när han grips av tvivel beträffande det politiska systemet i landet brukar gå till Istiklal: om man gjorde ett slumpmässigt urval bland flanörerna där skulle man enligt honom få en bättre nationalförsamling än den nuvarande. Det kan jag förstås inte bedöma, men däremot blir jag upplyft av att se att klyftan mellan aktiva muslimer och sekulariserade turkar inte är så djup som den ibland kan förefalla av den offentliga debatten. Här ser man ofta unga kvinnor i nya färgglada versioner av huvudduken och den muslimska dräkten gå tillsammans med västerländskt klädda jämnåriga.
Kvarteren kring Istiklal utgör ju den gamla genuesiska kolonin som med sina gamla kyrkor och många nya krogar och små hotell fortfarande utgör den mest mångkulturella och kulturellt livaktiga delen av Istanbul.
Det här PL:s första Brev från exilen. Fler är på kommande.
Peter Lodenius
