Det kan vara en våghalsig bedrift att skriva om de kulturhistoriska rötterna utan att falla ned i en trist upprepning av nattstånden panegyrik. Just så våghalsig är Leif Salmén i sin senaste essäsamling Ner från Akropolis, skriver Tom Karlsson.

Då essäer är som värst är de repliker på andra repliker, skrivna av gubbar med stort kulturellt kapital. De skriver om likasinnade gubbar, som de önskar att ännu skall kunna bidra till att skänka essäisten ännu en gnutta avkastning. Då essäer är som bäst är de någonting helt annat – personliga, överraskande tankesprång, där det till synes oförenliga förenas till fantastiska legeringar. Här är det inte fråga om att sjunga kulturell kanon, utan om att rensa och förnya diskursen. Det kan vara en våghalsig bedrift, att skriva om de kulturhistoriska rötterna, utan att falla ned i en trist upprepning av nattstånden panegyrik. Just så våghalsig är Leif Salmén i sin senaste essäsamling Ner från Akropolis. I sin bok plockar han fram en mängd gestalter ur kulturhistorien, som han infogar i sitt personliga tankebygge. Han inleder sin bok med att kritisera sin föregångare Olavi Paavolainen för att i sin essäistik förinta vardagen.

Salmén å sin sida vill ge vardagen ett skimmer, en profan förtrollning. Historien skall inte vara ett museum, utan en skapande verkstad.Jag avslutade min recension av Leif Salméns förra bok Palatset vid Bosporen med att påstå att författaren aldrig varit så stark som i dessa essäer. Hans nya essäsamling är inte svagare, men kanske en aning fri från överraskningar. Han rör sig här i samma trakter som i sin senaste bok och stämningarna är likartade. En av bokens röda trådar är betraktelsen över minnet – det personliga och det kollektiva och hur dessa möts och kolliderar. Salmén anser att varje författare ständigt skriver om sig själv – försöker konstruera och dekonstruera sig själv. Då minnena är konstruktioner gäller det att vara på sin vakt. Vi har ansvar över våra minnen och vad vi förvisar in i glömskan. I bokens höjdpunkter finns en laddning mellan det allmänna och det personliga, samt mellan det förflutna och nuet. I dessa avsnitt är Salmén som vanligt lysande och låter texterna födas fram i ett slags dialektisk anda. Han lyckas då uttrycka sig med en aforistikers stilkänsla. Så här kan det t.ex. låta: ”[Myten] kan vara och är oftast flykt, en stödkäpp, en rollator som tar skepnad av attackpansar.”

Historiska spegelbilder

Det som gäller på det historiska och politiska planet gäller samtidigt på det privata. Jaget och historien är konstruerade av liknande byggstenar. Salmén beskådar ruinerna och vandrar mediterande ner från Akropolis.

”Kanske var det så att det uppdiktade minnet dödade det verkliga? Kanske var det så, även om det låter alltför litterärt, att jag reste mitt eget Akropolis?”

Så vad innebär det då att kliva ner från Akropolis, som boken anbefaller? Kanske att dekonstruera jaget som kulturprodukt? Då författaren alltid skriver om sig själv, gör Salmén det också då han skriver om historiskt fiktiva personer, som Montaigne, Bonneval, James Boswell Nikolas Chamfort, Richard Burton, Charles Grenville, William Gladstone, Thomas Carlyle, Robert Musil, Oswald Spengler – en mängd personer träder fram, som spegelbilder åt Salmén. ”Jag vet inte om jag här talar om Chamfort eller mig själv”, bekänner han och vad säger han då om sin dubbelgångare?

”Chamforts temperament tolererade inte lågsinthet men tyvärr heller inte den vardagliga och vanliga klantighet som är gemensam för oss alla. Eller snarare: han stod inte ut med att mänskor accepterade det givna utan att tvivla, att de nöjde sig med de konforma idealen utan att ifrågasätta om de överhuvud var berättiga eller inte.” Det är väl Tvivlet som är Salméns credo och det som är en slags minsta gemensamma nämnare hos hans föregångare – resenärer, renegater och tankens vandringsmän.

Skaran han drar fram ur glömskans skymning är stor, men män bara män och det får en att undra.

Ett manligt imperiums fall

Ett av de teman Salmén tar upp via sina herremän är hur man kan bevara sin individualitet i ett massamhälle och också hur man kan undvika att falla ned i de kollektiva minnen som myter och ideologier innehåller. I ganska hög grad är boken en uppgörelse med, om än inget direkt förkastande av, författarens marxistiska bakgrund.

”Jag orienterade mig aggressivt och pressade bilden av världen in i mina högst ofullkomliga idéramar … Först i fyrtio- och femtioårsåldern drar jag fram den häpna frågan: hur blev jag till? Står det rätt till med mig?”

Det är ju riskabelt att för länge tugga på åsikten att en författare alltid skriver om sig själv, men Salmén bjuder ju själv på tanken, så jag fortsätter. Den åldrande mannen Salmén kan se sin avspegling i den västerländska kulturen och han ser då också där ett åldrande ansikte. Han ser en civilisation på väg mot sitt slut. Salmén har en stoisk inställning till västerlandets undergång. Han har läst sin Spengler och läser historien och sig själv som en stor berättelse om ett imperiums uppgång och fall.

Men, vad som finns bortom och efter Imperiet syns inte i Leif Salméns spegel och det man inte kan se i sin spegel kan man inte skriva om – om det måste man tiga. Därför syns det inga kvinnor i Akropolis och inte heller de nya nätverksmönster utvecklingen för med sig. Salmén skriver om sitt Akropolis och inget mer med det. Då jag läser dessa essäer om västerlandets höst, träder därför allt mer bilden av Salmén fram – visserligen som en konstruktion av min egen läsning och kanske som en spegelbild av mig själv. Vad vet jag? Kanske också recensenten alltid skriver om sig själv, eller om sin skugga.

Men, jag skall ändå ge Salmén sista ordet och låta honom föra fram sin livskänsla.

”Dagen och solen steg, stjärnorna slocknade och jag kände att jag tillhörde världen och världen tillhörde mig.”

Leif Salmén: Ner från Akropolis. Söderströms, 2008.

Tom Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.