Dagens superklass är i motsats till tidigare eliter global, skriver David Rothkopf i sin bok om vår tids rikaste och mäktigaste män – för de är nästan alltid män.
Det låter som alla konspirationsteoriers moder: de senaste decennierna har sett framväxten av en global elit som samlat på sig en ofattbar makt. Medlemmarna av denna ”superklass” kan genom sina beslut flytta enorma penningbelopp mellan marknader, skapa nya arbetstillfällen eller lägga ner företag, avgöra framtiden för offentliga projekt, påverka hela länders politik, rent av fälla regeringar. Framför allt definierar denna superklass agendan för vår epok – globaliseringens tidsålder.
När David Rothkopf ger sig på att skildra denna eliternas elit i boken Superclass är han redan i förordet noga med att fastslå att konspirationsteoretiker ingenting har att hämta hos honom. ”Jag tror att vissa av de nätverk som existerar mellan världens mäktigaste personer har gjort det möjligt för en liten klick att utforma det globala systemet och fastställa villkoren för våra diskussioner om detta system. Men jag har sett nog av de mäktigas diskreta möten för att veta att konspirationer är svåra att hitta”, skriver Rothkopf. Han säger att han inte är ute efter att angripa de rika. Samtidigt påpekar han att de tusen rikaste människorna på jorden äger en nettoförmögenhet som är dubbelt så stor som de fattigaste 2,5 miljardernas sammanlagda tillgångar. Hans slutsats är entydig: ”Sådana skillnader dömer vår civilisation och hotar dess stabilitet.”
Recensenter som skriver om böcker som David Rothkopfs brukar känna sig föranlåtna att någonstans i texten påpeka att författaren egentligen inte kommer med så mycket nytt.
Det kan naturligtvis också sägas om Superclass. Eliter med stor makt och / eller rikedom har funnits i de flesta avancerade samhällen genom tiderna och det är Rothkopf förstås medveten om. Som historiska referenser väljer han de atenska oligarkerna i antikens Grekland, Qinghärskarna i 1600-talets Kina och rövarbaronerna under den ”förgyllda eran” i det slutande 1800-talets USA. Som väntat finner Rothkopf paralleller – Andrew Carnegie, den hårdhänte stålmagnaten som försökte putsa sitt eftermäle med frikostiga donationer till kultur och forskning, påminner i många stycken om sin sentida efterföljare Bill Gates. Men Rothkopf finner också avgörande skillnader mellan gångna tiders eliter och dagens superklass.
De limegröna affärsjetplanen av typen Gulfstream blir själva sinnebilden för dagens superklass. Dess medlemmar, som äger allt utom tid, använder dessa flygets motsvarigheter till Rolls Royce för att ta sig runt i världen (även CIA anlitar Gulfstream-plan för att frakta misstänkta terrorister mellan fängelseöarna i Västs version av Gulag-arkipelagen). Därmed får Rothkopf fram en av sina viktigaste poänger: dagens superklass är i motsats till tidigare eliter global.
Maktens nätverk
Den ekonomiska och sociala process vi kallar globalisering har under de senaste 30 åren eller så gjort världen allt mer asymmetrisk. Samtidigt som regeringar och offentliga institutioner sett sitt inflytande försvagas har andra aktörer blivit mäktigare: flera företag – med supermarketkedjan Wall-Mart och ExxonMobile i spetsen – finns idag på listan över världens 50 största ekonomier. Kapital kan med ett enkelt musklick flyttas från ett land till ett annat, eller till skatteparadis. Regeringarnas åtgärder utsätts för dagliga förtroendeomröstningar på marknaden, som Rothkopf uttrycker sig (men när marknaden kärvar, som nu sker, då duger det för marknadsaktörerna att springa till staten och vädja om hjälp).
Nationalstatens reträtt, svaga internationella institutioner och en allmänt utbredd politisk handfallenhet har bidragit till att skapa ett tomrum där en relativt liten grupp individer lyckats ta för sig av makten och inflytande som så att säga blivit ledigt. Enligt David Rothkopf består superklassen av omkring 6000 personer. Makten är dessa människors viktigaste tillgång, snarare än kapital, även om David Rothkopf räknar många av dagens dollarmiljardärer och företagsledare till superklassen – män (för det är nästan uteslutande fråga om män) som Warren Buffet (numera rikast i världen), den mexikanske telecom-magnaten Carlos Slim Helú (näst rikast), Bill Gates och ExxonMobile-chefen Rex Tillerson. Till superklassen hör förstås också toppolitiker och före detta ledare som USA:s president George W Bush, hans företrädare Bill Clinton, den tidigare vicepresidenten Al Gore och några europeiska ledare och föredetta ledare – Tony Blair, Angela Merkel (en av de få kvinnorna i sällskapet) och chefen för europeiska centralbanken Jean-Claude Trichet. Men Rothkopf menar att också en handfull kulturpersonligheter kan räknas till superklassen, och han skildrar vällustigt ett möte med den av obegripliga anledningar omåttligt populäre brasilianske författaren Paolo Coelho i Davos. Religiösa ledare som påven Benedictus XVI, den latinamerikanske evangelisten Luis Palau och den muslimske TV-predikanten Amr Khaled hör enligt Rothkopfs bok till superklassen, liksom U2-sångaren Bono, Bob Geldof och en viss Usama bin-Laden. Uppenbarligen har superklassen, liksom Guds hus, många boningar.
Nu är tack och lov name-dropping inte det viktigaste i Superclass. Tidigt i boken förklarar Rothkopf att det är meningslöst att publicera namnlistor över superklassens medlemmar. Medlemskadern skiftar ständigt, namn faller av olika anledningar bort och nya kommer till. David Rothkopf beskriver – tidsenligt nog – superklassen som ett informellt nätverk snarare än en väldefinierad social hierarki. Dess medlemmar vårdar och utvidgar ständigt sina ömsesidiga förbindelser men det övergripande målet är att öka sin egen makt. En sammansmältning mellan ekonomisk och politisk makt har ägt rum under de senaste decennierna och det, menar Rotkhopf, är nytt i historiskt perspektiv.
Ett nödvändigt ont
David Rothkopfs perspektiv är naturligtvis i första hand amerikanskt. Med sin bakgrund som biträdande handelsminister i president Bill Clintons kabinett, en av cheferna för konsultfirman Kissinger Associates och numera delägare i samhällsanalysfirman Garten Rothkopf, har David Rothkopf goda möjligheter att fraternisera med den superklass han beskriver och analyserar i sin bok: läsaren serveras interiörer från Davos, klipp ur middagskonversationer och intervjucitat – det är uppenbart att Rothkopf är angelägen om att visa att han verkligen har insyn. Lika angelägen är han att understryka att han i princip är för marknadsekonomi, frihandel och fortsatt globalisering, om än i reglerad form. Det oaktat tar Rothkop avstamp i en klassisk analys av den amerikanska makteliten i 1950-talets USA av den marxistiskt influerade sociologen C Wright Mills i boken The Power Elite. Mills menade att en påfallande homogenitet när det gällde bakgrund, utbildning och inställning präglade den amerikanska eliten och att den inte var större än att dess medlemmar i stor utsträckning kände varandra personligen; en liknande sammanflätning upptäcker David Rothkopf i dagens superklass. Den stora skillnaden är att USA:s maktelit på 50-talet verkade i en nationell kontext. Superklassens inflytande sträcker sig över hela jorden.
Superclass är i många stycken en läsvärd analys av den maktordning som råder i dagens värld. David Rothkopf är uppenbart fascinerad av sin superklass och samtidigt är han lika uppenbart otillfreds med den rådande ordningen. Han befinner sig i liberalens eviga dilemma. På sista sidan i Superclass beskriver Rothkopf historien som ”en berättelse om en förhandling mellan de rika och mäktiga och mindre lyckligt lottade men ändå farliga: en köpslagan om stabilitetens pris. Men de svaga och fattiga sitter aldrig med vid bordet.”
Rothkopf säger här emot sig själv. Om bara en part sitter med vid förhandlingsbordet förs inga verkliga förhandlingar. Resultatet blir en påtvingad uppgörelse där de rika vinner och de fattiga bara få småsmulor – och det har aldrig hållit i längden. Rothkopf säger att en förändring är nödvändig, men när han kommer in på hur denna förändring ska åstadkommas blir han mångordigt vag: kommer dagens superklass ”att störtas av andra eliter som agerar i folkets namn men i själva verket sina egna intressen” eller kommer den till slut att inse att stabilitet bara kan uppnås genom en balans ”mellan tillväxt och jämlikhet, mellan marknad och stat och mellan de få som vill leda och oss som ger ledarna deras legitimitet?”
Där slutar David Rothkopf – med ett frågtecken. I hans världsbild ingår eliter som ett nödvändigt ont – eller nödvändigt gott. Tanken på ett samhälle utan en härskande klass, där en verklig jämlikhet alltså skulle råda, snuddar han aldrig vid, inte ens som skimrande utopi.
David Rothkopf: Superclass. Översättning: Margareta Eklöf. Leopard, 2008.
Lars Sund
