I Heidi von Wrights nya diktsamling har tonen skruvats ned och därmed upp.
I sina två första diktsamlingar, Skör och spräcklig (2003) och härifrån och ner (2006), har Heidi von Wright närmat sig ett språk som ganska distanserat betraktar det vardagliga och den övriga världen och fångar tillvaron i en dikt som har en slät yta där underströmmar av ordlek, komik och värme skapar effekter som bubblar upp och perforerar det strama höljet. I sin tredje bok dörren öppnar rummet har von Wright renodlat sitt motiv. Det är i sak ett ganska djärvt tilltag. Tonen har skruvats ned och därmed upp.
Som titeln antyder innehåller dörren öppnar rummet många konkreta rumsligheter. Det är som om författaren har bestämt sig för att noggrant utforska varje millimeter av den ”kinesiska ask”, som alltså döljer flera andra askar, som man ofta använder som svepande beskrivning för konst som vänder blicken inåt: ”solljus går genom moln. / moln går genom moln./ / takplåt intill takplåt. / tegelsten under tegelsten. // det är en tapet. / det är målarfärg / det är renovering. // ett rum i rummets rum.”
Tonen är genomgående jämn och lågmäld och de större emotioner som ändå dyker upp syns oftast i den kursiverade titelrad som inleder varje dikt. ”Sömn, skrik leda”, ”hur snabbt kallnar en säng”, ”i annat än tystnad” och ”stilla en sten” är exempel som alla följs av tystare strofer som får dem att glöda långsamt och sammanbitet. Det är ett tilltalande drag.
Den förkärlek till språklek, rebus och experiment som är ett annat drag i von Wrights skrivande kommer här, i det lite kargare landskapet, bättre till rätta än tidigare. Smaka bara på följande härligt lakoniska betraktelse under upptaktstiteln ”rubbad tidsuppfattning”:
dagar är natt nuförtiden.
nu för tiden mig framåt.
i dag är i morgon nuförtiden.
nu för tiden dig framåt.
Ibland blir entonigheten kanske en smula för dominerande, men samtidigt är det just detta som föser dikten framåt, och efter några omläsningar blottas en molande ångest som är såväl diktjagets som läsarens och världens. I uppräkning och noggrant registrerande iakttagande bor inte bara förvissning och trygghet utan också en snudd på panisk rädsla för statisk resignation.
Heidi von Wrights diktjag betraktar liksom med nymorgnade sömntunga ögonlock som ser ut över platsspecifika både materiella och immateriella rum med ett anslag som kunde beskrivas som omagisk realism, vilket inte ska uppfattas som att det inte sker några mirakler. Det gör det nog mellan varven, men de är alltid materiellt betingade. Det finns någonting lutherskt, låt vara i profan mening, över det avskalade och vitkalkade i dörren öppnar rummet.
Den kinesiska asken döljer inga hemliga förtrollade labyrinter, bara väldigt många irrgångar och återvändsgränder.
Heidi von Wright: dörren öppnar rummet. Schildts, 2008.
Sebastian Johans
