Jan Kounen var på allas läppar för några år sedan med sina shamanismfilmer – cowboyfilmen Blueberry och dokumentären D’autres mondes (Andra världar) – där hallucinogener som vägen till sanning hade en central roll. Hallucinogener finns också med på ett hörn i hans senaste film 99 francs, om också utgångspunkten den här gången närmast är motsatt. 99 francs berättar historien om Octave (Jean Dujardin), en självgod man nära medelåldern, som snortar sig bort från vardaglig tristess, när han inte jobbar på Frankrikes hippaste reklambyrå eller går på innefester. 99 frans bygger på en roman av Frederic Beigbeder med samma namn (bokens namn styrs dock av försäljningspriset, med hårda pärmar heter den 24,99 och som pocket 8,99). Beigbeder, som också har en liten demonroll i filmen (han visar sig när Octaves kokaintrippar slår fel), gjorde ett snabbesök i Helsingfors när filmen visades under Kärlek & Anarki-filmfestivalen tidigare i höst. Då beskrev han filmen så här: ”This is a film about Octave, who basically is paid to fuck the planet; I hope you enjoy it, it’s a very sad movie.”

I filmen får Octave i uppdrag att skapa en reklam som skall rädda Madonelle (Danone) på ruinens brant. Vi befinner oss på 1990-talet och att sälja mjölkprodukter är inte det lättaste då galnakosjukan härjar i Europa, och nyhetssändningarna fylls med bilder på skrangliga kor vars ben inte längre bär deras egen kroppsvikt. Därför får det bli några snabba trollkonster; vackra kvinnor, medelhavsmiljö och det varje postmodern-flexibel-burnout människa saknar – tid. Parallellt med att reklamsnuttarna blir bättre blir ändå Octaves samvete allt sämre och hans personliga liv börjar ramla ihop på grund av missbruk och hans självtillräcklighet.

Kounen har själv en bakgrund inom reklamfilm och har bland annat jobbat för globala jättebrand som Bacardi Toyota och Adidas, och planterar ett litet socialt budskap (kanske just p.g.a. sin bakgrund) i samband med sluttexterna: världens sammanlagda reklambudget är 500 miljarder, en tiondel av summan skulle räcka till för att halvera svälten i världen enligt FN. Filmen innehåller också andra häpnadsväckande, och lite utnötta, siffror som att en 18-åring har sett 350 000 reklamer under sitt liv.

Visuellt sett är 99 francs en ganska spekulativ helhet som frikostigt leker med olika digitala tekniker. Dessa blandas med ett snabbt klipp och tidvis känns det nog som om filmen innehåller mera fart än substans. Kounen lyckas heller inte undvika en av sina darlings, och har som i Blueberry med en hallucinogenscen, den här gången i Fear and Loathing in Las Vegas-anda.

Att filmen innehåller några omotiverade visuella lekar är ändå lätt att förlåta, inte minst med tanke på ämnet (reklamen är trots allt visuella hjärnspökens högborg). Svårare är det att förlåta att filmen trots sitt till synes reklamkritiska angreppssätt inte får in en enda bredsida mot vissa av reklamvärldens mera påtagliga problem – som kvinnobilden. 99 francs innehåller på det hela taget inte en enda subjektiv kvinnoroll och anammar helt oproblematiskt reklamens ideal med kvinnor som klädhängare, syntetdockor eller sexobjekt.

99 francs. Regi: Jan Kounen. Manus: Nicolas & Bruno efter Frederic Beigbeders roman. I rollerna: Jean Dujardin, Jocelyn Quivrin, Vahina Giocante. Premiär: 10.10.

Anton Shüller

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.