Politikerna i Ukraina har igen lyckats trassla till allt ordentligt. När Ryssland ingrep i konflikten i Georgien stämplade president Viktor Jusjtjenko premiärminister Julia Timosjenko som landsförrädare när hon inte kritiserade Ryssland tillräckligt starkt och presidentens sekretariat anklagade henne för att vara i Moskvas sold. Sekretariatet uppmanade säkerhetstjänsten SBU att undersöka om Timosjenko borde åtalas för landsförräderi genom sina kontakter med ryska myndigheter. Veckotidningen Zerkalo Nedeli (som publicerar sig också på engelska på nätet) gick igenom fem av de sju punkter i anklagelserna som den fått kännedom om och konstaterade att det huvudsakligen rörde sig om ekonomiska samarbetsprojekt av det slag som ledande politiker brukar sträva efter.
När sedan chefen för presidentens sekretariat Viktor Baloha anklagade Timosjenko för att konspirera mot hans liv, utan att presidenten själv ingrep i ordkriget, brände Timosjenko propparna. Hennes parti och regionernas parti kring Viktor Janukovytj drev i början av september igenom en rad lagar som begränsade presidentens makt. En av dem förbjöd presidenten att upplösa parlamentet i strid med konstitutionen och stadgade ett fängelsestraff på 7–12 år för detta.
Presidenten blev i sin tur rasande och drog tillbaka huvuddelen av sitt partis ministrar från regeringsarbetet. Sedan dess har förhandlingar pågått om ett återupprättande av koalitionen, bildande av en ny koalition eller nyval.
Den orange revolutionen hösten 2004 är nu ett minne blott och den främste hjälten Viktor Jusjtjenko har förlorat nästan allt stöd, 60 procent av ukrainarna anser enligt en opinionsundersökning att han inte är en demokrat och bara 16,2 procent vill enligt en annan att han ställer upp i presidentvalet 2010, medan 72,5 procent inte vill det. Men han ger inte upp och eftersom Timosjenko är hans besvärligaste konkurrent försöker han eliminera henne. Den tredje konkurrenten är fortfarande Janukovytj och kampen mellan de tre tar sig allt brutalare former.
Oleksandr Potiechin är en professor i Kiev som också har tjänat som diplomat – det diplomatiska språket och tänkesättet lärde han sig nog ändå aldrig.
Hösten 2004 verkade han som politisk rådgivare vid ukrainska ambassaden i Washington och blev så förbannad på det ogenerade valfusk som president Leonid Kutjmas regim ägnade sig åt vid valet av efterträdare att han tog initiativet till ett öppet brev mot fusket som spreds på landets ambassader. Han fick tre andra på sin ambassad med sig och de spred budet vidare.
– De tre andra bjöds in för ”samtal” om saken, men inte jag. Men brevet spreds och undertecknades av diplomater i Polen, Australien, Makedonien. Bara en ambassadör, i Makedonien, satte dock sitt namn under det. Det väckte i alla fall uppmärksamhet i Washington, man tänkte det måste vara någonting på gång.
– Under två veckor var jag en hjälte i diasporan. Två länder, Georgien och Israel, erbjöd mig politisk asyl om det gick illa. Om Viktor Janukovytj hade blivit vald skulle jag inte ha haft någon orsak att återvända, Ukraina skulle ha blivit Donetskgängets totalitära stat.
Den hjälteglorian har dock bleknat, medger Potiechin:
– Att säga att jag gjorde något konkret för Viktor Jusjtjenko skulle vara det samma som att säga att jag är en idiot. Den mannen har förstört hela sitt förtroendekapital.
Ledarna för den orange revolutionen, främst Jusjtjenko och Timosjenko, borde enligt Potiechin inte ha haft några svårigheter att besegra en så svag motståndare som Janukovytj, som suttit två gånger i fängelse, var en skral talare och en oattraktiv person.
– De gav hela denna seger i gåva till en grupp av apparatjikar. I stället för att sitta ned vid ett bord och säga ”Vi gjorde alla möjliga misstag, vi är skrala administratörer, vi behöver hjälp”, så startade man ett spel om hur man kunde undvika att uppfylla de löften som man kommit med under valkampanjen. Det handlade bland annat om hur man skulle ordna maktfördelningen mellan presidenten och parlamentet genom ändringar i konstitutionen, där gjordes kompromisser.
– I januari och februari var motståndarna helt paralyserade och verkliga förändringar hade varit möjliga. Det hade varit möjligt att göra maktfördelningen tydligare genom att upplösa parlamentet, som fortfarande var mot en omorganisering, och ordna nyval och sedan samarbeta för de nödvändiga reformerna.
– I stället för detta organiserade Jusjtjenko en parodi på Kutjmas gamla system, hans regim började se ut som Kutjmas. De förlorade sin stora chans och vi förlorade fyra år. Löften och principer förråddes och misstag begicks. Det första var att ge Janukovytj premiärministerposten. I stället för att bygga upp ett normalt statssystem förstörde han landet, det är den trista verkligheten. Han skulle gå framåt, men såg bakåt.
Det innebar, säger Potiechin, att under Janukovytj’ tid skedde inga egentliga reformer, utan det handlade om att fördela makt i små portioner åt olika håll, en situation idealisk för partipolitiker, men inte för rättsstaten. Efter följande val var Jusjtjenko tvungen att på nytt utse Timosjenko, sin samarbetspartner men också rival, till premiärminister.
Potiechin understryker att han är partilös, men det framgår tydligt att han närmast sympatiserar med Timosjenko.
– Från det första ögonblicket var hennes prioritet att skapa en fungerande regering, men Jusjtjenkos mål var att hon skulle misslyckas. Hon gör stora misstag, men hon är den enda verkliga politikern i Ukraina, en bra talare. Det finns inget verkligt politiskt parti i Ukraina, också hennes parti är mest en samling slagord, ingen verklig organisation. Valet står nu för Ukraina mellan Timosjenko och Janukovytj som ledare.
Det finns visserligen inom regionernas parti en strävan till en kompromiss med Jusjtjenko, som skulle innebära att han fortsätter som president och Janukovytj blir premiärminister, men det skulle vara svårt att få regionernas partis väljare att rösta på Jusjtjenko. Liknande drag börjar uppträda som under Kutjmas tid: väljarna behandlas som en gisslan som ska tjäna en persons karriär.
Brytningen mellan Jusjtjenko och Timosjenko har lett till en allians mellan Timosjenkos och Janukovytjs partier i parlamentet, till att presidentens maktbefogenheter beskurits och till att de Jusjtjenko-trogna ministrarna bojkottat regeringsarbetet. Jusjtjenko har hotat med nyval. Potiechin tror dock inte att alliansen mellan de två partierna blir bestående:
– Samarbetet är temporärt. Det vore ett stort misstag för vartdera partiet att ingå en koalition, då skulle de förlora en massa väljare. Och Jusjtjenko är politiskt död, han har förstört sitt parti genom de eftergifter han gjorde för att vara en enande kraft. När han nu spelat ut Georgien-kortet, ”Jag är patriot och Julia Timosjenko en förrädare”, så tror ingen honom. Han ville få henne att förklara att Ukraina inte skulle ha några relationer med Ryssland, vilket hade lett till att hon förlorat allt stöd i östra och södra Ukraina. Varje seriös politiker måste föra en dialog med Ryssland.
Jusjtjenko vill ansluta Ukraina till Nato, trots att en stor majoritet av folket är emot tanken. Potiechin tror inte på en anslutning till militäralliansen:
– Ryssland är det enda landet som kan driva Ukraina till Nato, och landet arbetar mycket riktigt i den riktningen. Men Julia Timosjenko är inte intresserad av att göra Ukraina till ett land som skapar konflikter mellan öst och väst, ingen vill ha en sådan konflikt, inte heller USA.
Medlemskapet i Nato är det främsta målet för Jusjtjenko och han verkar inte ha något emot rysk draghjälp i detta företag, också om han inte går så långt som Georgiens president Micheil Saakasjvili som direkt provocerade fram ett ryskt angrepp. Liksom denne har Jusjtjenkos amerikanska hustru (med ukrainska rötter) rört sig bland hökar i USA och tycks ha påverkat sin man.
Men om Jusjtjenko hoppats att kriget i Georgien skulle öka stödet för ett ukrainskt medlemskap i Nato verkar han ha misstagit sig. Enligt en färsk opinionsundersökning motsätter sig fortfarande 63 procent av ukrainarna en anslutning till Nato. Också bland de yngsta tillfrågade, 18–19-åringar, ansåg bara 23,7 procent att Ukraina borde gå med i militäralliansen. Detta trots att misstron mot Ryssland är stor i denna åldersgrupp – 60 procent såg konflikten i Georgien i första hand som en rysk aggression, medan 52,3 procent av dem som är över 60 föredrog att se ingripandet som en form av fredsbevarande.
Inställningen till Rysslands roll varierar också bland invånarna i landets olika delar. I västra Ukraina såg 72,9 procent, i Kievområdet 62,5 procent och i centrala Ukraina 58 procent Ryssland som angripare, medan 67,1 procent i södra Ukraina och 52,2 procent i östra Ukraina betraktade Ryssland som en fredsbevarare.
Intressant nog trodde omkring hälften av de tillfrågade att syftet med de militära operationerna framför allt var att skapa en ekonomisk kontroll över området för att förhindra att alternativa olje- och gasledningar från Asien till Europa byggs som går förbi Ryssland.
Också Ukraina kan drabbas av ett ryskt ingripande, t.ex. på Krim, där majoriteten av befolkningen är rysk och där den ryska Svartahavsflottan är stationerad. Av de tillfrågade i den nämnda undersökningen trodde 47 procent att en väpnad konflikt med Ryssland var möjlig och 42 procent att den inte bara var möjlig utan också sannolik. 4,8 procent såg den som oundviklig. Majoriteten av yngre ukrainare ansåg att ett krig med Ryssland är möjligt medan 60 procent av de 60 år fyllda inte ville tro på denna möjlighet.
Lösningen är enligt ukrainarna inte en anslutning till Nato. Bara 18,2 procent av de tillfrågade ville bestämt och 13,2 procent med tvekan skynda på en anslutning till Nato med hänvisning till händelserna i Georgien. 51,4 procent var starkt och 11,7 procent tveksamt mot en anslutning.
I stället verkar receptet vara neutralitet och en anslutning till EU.
Peter Lodenius
