Filologens dröm, en novellsamling av den svenske författaren och professorn i franska, Björn Larsson, vill enligt bakpärmen beskriva och belysa de ”mänskliga” sidorna hos universitetsforskare, vilka skribenten påstår att annars porträtteras som rätt ointressanta, eller åtminstone inte det minsta spännande, människor. Varför Larsson eller någon annan skulle tycka att forskarna är tråkiga känns redan från början oförståeligt, dels eftersom själva forskningen i sig bildar det enda forumet i samhället där man bedriver egentlig vetenskap, och där det bästa av mänsklig kunskap tas fram, och dels eftersom vi redan tidigare (exempelvis i Bertrand Russels populära böcker) fått ta del av de mest spektakulära anekdoter om verkliga forskare, vilkas liv varit stormigare och mera storartat än för någon av de fiktiva karaktärerna i Filologens dröm.

I boken träffar läsaren professorer och docenter i diverse discipliner, från både naturvetenskaper och humaniora. Gemensamt för dem alla är någon slags världsfrånvändhet, samt kampen mellan drömmarna om vetenskaplig framgång och något slags mera romantiskt liv – och i vartenda fall överger huvudpersonen det förra för det senare. Sensmoralen i boken tycks verkligen vara att ett liv helgat åt forskning inte bara är olyckligt utan också rent av omänskligt(!). Liknande påståenden må vara en aning vågade när de kommer från någon som själv spenderat sitt liv i universitetens ändlösa salar, och ifall meningen har varit att med plattityder uppröra dem som ännu tror på vetenskapens värde, så kan Larsson sägas ha lyckats.

Men tyvärr har boken få andra kvaliteter, på sin höjd är den smårolig, ibland mysig och ibland precis så spännande som man kan önska sig av en lättläst bok en stormig höstkväll. Men läsaren kan inte låta bli att plågas av det pinsamma förlöjligandet av all professionalism, allt kunnande som härrör sig från åratal av studier: Skulle en kosmolog i sitt yrke verkligen använda ett optiskt teleskop, och skulle han verkligen tycka att det i Bill Brysons populärvetenskapliga bok En kort historia om nästan allting finns ”tänkvärda kapitel om universum och kosmologin”? Otaliga andra liknande exempel kunde nämnas.

Antagligen beror nog dessa underligheter ändå mindre på författarens okunskap än på en vilja att vara publikvänlig – även om man inte kan låta bli att i sitt huvud se Kari Enqvist utbrista: ”Humanister!” med sin milt suckande, naturvetenskapliga ironi.
En liknande bok skulle ha kunnat användas till att vid sidan om den måttliga underhållningen också lära ut någonting åt läsaren, ge en om än mycket ytlig men ändå korrekt inblick i de olika forskningsfälten, i stället för att göra forskarna en björntjänst genom att skildra dem som schabloner. Larsson lyckas avromantisera det han gett sig ut för att romantisera. Spännande nog är det alltså intresset för just det ”dammiga” i forskarna, hoppet om att finna något om deras verkliga förhållande till sina objekt, som kunde få någon att öppna denna bok.

---

Björn Larsson: Filologens dröm. Norstedts förlag, 2008.