Alla inlägg av Otso Harju

Vintern kommer med Kone-ångest

Otso Harju
Otso Harju.
För många som håller på med konstrelaterat är hösten en tärande tid. September till december är då största delen av årets stipendier ansöks och/eller annonseras. Speciellt ångestfylld är ansökningen från Konestiftelsen (vars resultat offentliggörs om en dryg vecka). Kone har mest pengar att ge, ”alla” söker, och stiftelsen är känd som den mest kreativa fonden i Finland. Där andra aktörer kan ibland anses unkna, går vilda vandringssägen om konstprojekt som Kone (lär ha) understött: Mannen som fick pengar för att rida en häst runt om Finland; personen som bad bedömarna själva fylla i hens ansökan som de bäst ansåg; personen som skrev sin ansökan från en ankas perspektiv. Äntligen någon som förstår. Och ren fakta är att bland dem jag känner, har Kone utan tvivel understött fler storskaliga, kreativa konstprojekt än någon annan instans*. Tävlingen är hård men de potentiella belöningarna är stora. Jag är på många sätt så glad att Kone finns, men problemet är att sättet som vi hanterar ansökningarna går emot den gemensamhet människor annars försökt skapa.
För bland (halv)ungt konstfolk i Helsingfors har ‘att jobba tillsammans’ varit det alla talat om de senaste åren. Kollar du på valfri händelse eller publikation kommer du antagligen att stöta på något kring ’empati’, ‘solidaritet’, eller ‘att stötta varandra’. I en prekär, extremt tävlingsinriktad värld där de flesta lider av någon form av mental ohälsa, har åtminstone vissa försökt göra det coolt att vara snäll, att dela med sig av resurser och know-how, och skapa alternativa utrymmen. Detta är kanske den bästa idén någonsin. Men varje höst slår stipendieansökningarna kilar människor emellan.

Samma problematik med för många smarta människor och för få stipendier finns ju självklart även exempelvis inom universiteten. Det som gör det extra jobbigt inom konstvärlden är att alla känner till vad de andra jobbar med, och att det inte finns lika klara indelningar i fält med egna pengapotter. Detta betyder att alla dina vänner även är dina värsta medtävlare. Och man kan förstå att någon känner sig skit då kompisen fått pengar och man själv inte gjort det. Hur mycket man än intalar sig att finansiell ersättning inte har något att göra med hur bra man är på något, är det extremt svårt att alltid orka tro på det – i synnerhet då hyror ska betalas och du har så svår ångest att du inte kan sova om natten. Avundsjuka är ingen vacker känsla, men under bra förhållanden borde den kunna bearbetas på icke-dömande och konstruktiva sätt.
Men, som så ofta händer vänder sig frustrationen, rädslorna och bitterheten inte mot det som orsakat problemet – i detta fall tävlingen – utan mot dem som är i en lika dålig situation som en själv. Det riktiga problemet, bristen på pengar och utrymmen, verkar överlägset svårt och i stället går man in för ett själviskt överlevnadstänkande: ”Jeder für sich und Gott gegen alle (tack Werner Herzog). Solidaritetsideal slängs i papperskorgen när någon frågar en om den får läsa ens ansökan från förra året för att kunna prestera bättre i år. Människor sitter på sin egen tragikomiska skatt. Småaktiga saker viskas på vernissage. Man bär på bitterheten och vänskaper blir ansträngda. De som i sin tur råkar få pengar känner sig ofta extremt skyldiga och skäms för att berätta om stipendier för andra. Människor tävlar allt hårdare. Det hela luktar klassisk söndra och härska-strategi.

Överlag är det väldigt intressant att det som i grund och botten är en multinationell hissfirma är den mest progressiva av de etablerade konstaktörerna i landet. För att upprepa: Kone stöder fantastiska saker. Och samma situation verkar gälla på den akademiska sidan, där mängder av politiskt radikala forskningsprojekt som universiteten själva är för konservativa eller fega för har plockats upp av Kone. Vad som gör dem ännu intressantare, och därför en meningsfull samtalspartner, är att de själva också ser sig som en lite coolare stiftelse.
Allra klarast märks det i sloganen ”Rohkea avaus” (ett modigt initiativ): Kreativitet, att våga, att komma med något nytt och oväntat är det som betyder mest, inte nödvändigtvis dina andra ”meriter”. Om du verkar ha något viktigt att säga kan de bekosta det, oberoende av vem du är, det är tanken. Kollar du deras hemsida är den full med intressant content, som signalerar ”rätt” saker. Stiftelsen bryr sig, både om fälten och människorna de understöder. Få andra fonder ger stipendiemottagarna tillgång till liknande månadslöner, nätverk och utrymmen. Genom att motta understöd blir du på sätt och vis del av en samhörighet och kan nu stolt bära titeln modig intiativtagare. Du är framtiden.
Samtidigt gör den höga mysfaktorn det himla svårt se kritiskt på det hela. Det är lätt att glömma bort att den mindre betoningen på klassiska meriter inte automatiskt gör stipendieprocessen demokratisk. För nervösa människor (som jag) är den avskalade ansökan en orsak till lika stor ångest varje år: ”Förklara på femhundra tecken varför ditt projekt är ett modigt initiativ”. Förklara på femhundra tecken varför du borde få äta nästa år. Det hela påminner om det amerikanska TV-programmet Shark Tank, där företagare på en kort tid ska pitcha en tillräckligt imponerande businessidé för att panelen av riskkapitalister ska nappa på den. För att kunna göra det, för att kunna låta intressant på 500 tecken, måste du kunna tala ett visst slags språk. Sudda ut verklighetens mångtydighet, projektets komplexitet, och din egen extrema osäkerhet. Detta är inte stunden att vara överrumplande ärlig och berätta om hur uppfuckad du egentligen är. Här vill vi ha självsäkerhet och vision, humor och samhällelig relevans på 70 ord.
Om du inte rör dig i rätt kretsar från början, kommer du antagligen inte att göra det efteråt heller, men på ytan ser allt väldigt fint ut. Retoriken kan ses som en del av den större trenden med ”trevliga arbetsgivare”, à la arketypen Google. Det handlar om en slags killing with kindness, att vara så schyst att arbetstagarna börjar känna något slags tacksamhetsskuld gentemot arbetsgivaren. ”Tänka sig att lilla jag får hålla på med konst och ännu få betalt för det.” Poängen är att ingen någonsin borde behöva tänka så. Du jobbar och ditt jobb är värdefullt – ja, till och med om du är konstnär. Du ska aldrig behöva vara tacksam för ett stipendium, desto mer än någon annan arbetstagare behöver känna en tacksamhetsskuld gentemot sin arbetsplats. Alla har rätt till ett drägligt liv. Du ska heller aldrig behöva vara rädd för att tala om din arbetsgivare eller om potentiella problem inom organisationen. Och, kanske viktigast att komma ihåg: dina vänner är dina vänner, inte dina konkurrenter.

Talar man med människor från andra länder, blir det klart hur speciellt det är att aktörer att Kone finns. På de flesta andra ställen finns inget motsvarande på denna skala. Men den politiska diskussionen får inte reduceras till ”Så skulle du då hellre inte ha något alls?”. Vi kan bättre än så. Det är själva tävlingssystemet, dess etiskt tvivelaktiga grund och dess emotionellt splittrande effekter som måste ifrågasättas. Vad som är roligt med Kone är att om de mot förmodan skulle läsa denna text, skulle de antagligen gilla den. För ju mera metakritik de kan inkorporera, desto mera progressiva blir de.
Det ligger på allas vårt ansvar att försöka omforma konsten till något mera solidariskt. I praktiken betyder detta att dela på pengar, kunskap och arbetsmöjligheter. Att gemensamt processa sina osäkerheter och rädslor, och bjuda in i stället för att rangordna. Att inte kasta andra framför bussen för att själv komma framåt. Det låter självklart, men är inom konstvärlden långt ifrån det. Och, om stiftelser med ambitioner på att vara nyskapande vill medverka i att forma ett rejälare konstfält, borde de övergå till modeller som inkorporerar, framför allt, en splitting av utdelningsprivilegiet. Detta är normen för exempelvis feministiska människorättsfonder: I stället för att dela ut pengarna själva, ger de ut större summor som sedan delas vidare av mindre, icke-institutionella aktörer som bättre vet vad som behövs och är gynnsamt för gräsrotsnivån. Lotterisystem är en annan prövad demokratiserande metod. Dessa löser självklart inte problemen, men är ett steg mot det bättre.

Den sjunde december är, vad som än händer med ens ansökan, i grund och botten en lättnad för alla.  Åtminstone behöver man inte ha ångest för det här igen förrän nästa augusti.

Otso Harju

är genusvetare och konstskribent

*Det är också intressant hur starkt det känns som att man måste först bevisa att man är ’tillräckligt bra’ för att få stipendier enligt de nuvarande reglerna för att kunna säga något om dem. Tankesättet är inte speciellt långt borta från den före detta VD:n som sedan gjort bot på sig och nu predikar på inspirationsevenemang om vikten av socialt ansvar. Han kan säga att pengar inte är allt för han har redan visat att han minsann kan göra pengar. Men: att ”lyckas” på ett problematiskt systems villkor borde aldrig vara ett krav för att få kritisera systemet.

Hur som helst, om jag inte fått pengar av ett antal fonder, inklusive Kone, skulle jag knappast skriva denna kolumn. Skulle för den delen inte hålla på med något kreativt överlag eftersom jag vore antingen  totalt pank eller överarbetad inom någon annan sektor.

Förlorad potential för femtio miljoner

Otso Harju
Otso Harju.
Kommer femtiomiljonersmuseet Amos Rex att sätta Helsingfors i framkanten av Europas konstscen? frågade sig The Guardian häromveckan. Ja-a hörni, det var då en extra slapp kommentar, till och med för en tidning som i sin iver att porträttera Helsingfors som något slags progressivt Mecka på sistone specialiserat sig på journalistisk slarvighet. Än underligare byggde artikeln upp en vag opposition mellan det tack och lov begravda Guggenheim och det mera nytänkande Amos. Alltså visst, hundra gånger hellre Amos Rex än Guggenheim, men faktum kvarstår att det nya Amos är allt som är fel med konstvärlden.

”Gäsp”, tänker ni nu, ”vad borde man ha gjort i stället för att anlita finska klädmärket R/H att skräddarsy retrofuturistiska guldrockar för museet? Kanske såg de bättre ut på Riff Raff och Magenta i Rocky Horror Picture Show än på Amos personal, men hej inhemsk design! Se bara på första utställningen: Virtuell verklighet med dussintals projektioner, konst som kostar en massa att göra, det om något är väl riktig konst? Alltid är det någon som klagar! Är det inte fint att någon vill investera miljoner i samtidskonst i denna dystra och brutala samtid? Dessutom får vi ju PR och turistpengar till staden.”

Förstå mig inte fel, att någon vill satsa femtio miljoner på konst är underbart. Jag har inget emot att Konstsamfundet tar plats och får erkännande för sitt arbete. Marknadsför stort, för all del, ta turisternas pengar. Men om man brytt sig om att vara i första ledet av samtidskonsten, eller ens brytt sig om att skapa hype för Helsingfors, kunde man ha gjort mycket bättre ifrån sig. Med summan man hade till förfogande kunde man ha fått varje hippa konsttidskrift i världen att kissa på sig av iver.

Femtio miljoner. Det låter så abstrakt. Låtom oss dela upp det. Vi, ingen av oss, ingen stad i hela världen behöver ett enda till femtiomiljonersprojekt. Tänk er i stället femtio gallerier med en miljons budget. Hyr femtio små lokaler, Eriksgatan från ända till ända. Ge varje lokal 50 000 euro per år; på så sätt räcker miljonerna till att trygga åtminstone tjugo års verksamhet. Skapa femtio team av unga konstnärer. Ge varje grupp fem år av total konstnärlig frihet, blanda sedan om kortleken, repetera. 

Femtio gallerier, tjugo år, total konstnärlig frihet: detta i sig vore antagligen det största installations- eller performanskonstverket världen någonsin skådat. Hyllningarna till Amos skulle aldrig ta slut. Kan redan tänka mig rubrikerna: ”How a Finnish foundation rewrote the rules of art”. Bidraget till världens samtidskonst och Helsingfors som stad skulle vara omätbart. Det enda som skulle ha behövts var att ge makten åt konstnärerna själva, hur svårt kunde det vara? Vi skulle inte vara ”på framkanten” av någon scen, vi skulle vara hela jävla scenen.

På hemmaplan skulle stadens konstnärer och konstintresserade dra en suck av lättnad då de inte längre vore tvungna att se galleriet Hippolytes löjeväckande månadshyra som ”normal”, eller behöva höra Riiko Sakkinen tala på Galerie Forsblom. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. I stället har vi en alienerande bunker som bygger upp långt fler hierarkier än den någonsin kan riva.

Otso Harju
är genusvetare och konstskribent

Jämlikhetsideal i ojämlika miljöer

Otso Harju
Otso Harju.
För en rejäl månad sedan höll jag en föreläsning om feministiskt fältarbete vid mitt gamla universitet i Sverige. Mitt eget forskningsprojekt kring familjekonflikter i Delhi innehåller en mängd etiska problem kring identitetspolitik, representation och erkännande. Då jag just var på väg till Indien för mina intervjuer, kändes det bra att ställas till svars inför en ny grupp kritiska åhörare. Ironiskt nog blev tiden för knapp för att ordentligt hinna tala om den andra, mindre omtalade delen av etiska problem i universitetsvärlden.

Det finns nämligen en tragikomisk aspekt speciellt inom samhällsvetenskaplig forskning. Variationer av det samma kan sägas gälla för alla som jobbar med kritisk textproduktion. Idealet är att (om inte göra världen bättre så åtminstone) inte göra någon illa. Maktanalys och konstant rannsakan av ens egen strukturella position i relation till dem man intervjuar, beskriver och analyserar är grundläggande förutsättningar för ens arbete. Teori, metodologi och etik har inte på årtionden kunnat skiljas åt. Man gör allt man kan för att försöka motarbeta maktobalanserna mellan forskaren och forskningssubjekten, och den som inte kan garantera att det yttersta gjorts för att de intervjuades röster och viljor går före forskarens får gärna lägga av.
Detta är självklart som sig bör, och fortfarande krävs enorma mängder vidare arbete för att förhindra att forskare kör över dem vars röster de lever av. Vad som är underligt är att samma krav på kritik, transparens och reflektion som vi förväntas ha ”på fältet” inte ställs på oss när vi är ”hemma”. Forskning handlar egentligen bara till en liten del om att träffa människor ute i världen, men ändå ignoreras eller avpolitiseras de miljöer där man de facto tillbringar största delen av sin tid: universiteten, organisationerna, konferenserna och de akademiska tidskrifterna. Vad som sker i dessa världar uppfattas oftast inte vara relevanta för ens forskning; få talar om intra-akademiska maktförhållanden. Ärligast vore att säga att de helt enkelt är för pinsamma eller skrämmande för att behandlas.

Det hela är vridet och suspekt nyliberalt. Den enskilda forskaren antas vara oändligt självreflexiv och kritisk; ansvaret för jämlik, icke-våldsam forskning ligger helt på individen. Hur det här skulle kunna förverkligas i miljöer som direkt motsätter sig jämlikhet på åtminstone två nivåer är ett mysterium.
För för det första är själva universitetsstrukturerna extremt hierarkiska. Det handlar inte bara om administrationernas egenvälde, utan även om universitetens behov att porträttera sig som ”toppskolor”. Det är ironiskt att poststrukturalistiska, postkoloniala och anti-elitistiska tankeströmmar globalt dominerar samhällsforskningen samtidigt som man gör allt för att marknadsföra sig som intellektuell elit. 
Ett annat problem är vurmen för författarskap. Feministisk forskningsetik säger att vetenskaplig produktion alltid är samarbete – mellan dig och dem du intervjuar, mellan dig och dem du läst och utbytt idéer med. Dina tankar är aldrig bara dina; ingen äger en berättelse. Under ens fältarbete gör man allt man kan för att ge dem man jobbat med högsta möjliga erkännande, men strukturerna för examen, publikationer och jobb gör att det i sista hand aldrig är möjligt att vara jämlik: på min doktorsavhandling får endast mitt namn stå, och det enda som spelar en roll för mina framtida arbetsmöjligheter är hur många artiklar jag är first author för. Du uppmuntras göra ett fält till ditt, sätta staket runt det och panta på informationen så att ingen annan bara stjäl ditt scoop.
Denna individualism förlöjligar den jämlikhetskamp forskarna bedrivit på fältet. Frågar du mig hjälper det inte mycket att du behandlade människorna du intervjuade väl om du använder det du skrivit enbart för att främja din egen karriär. Utan att nedmontera det enskilda författarskapet kan ingen på riktigt radikal forskning finnas.

Den andra nivån är själva människorna på universiteten. Oberoende av land och institution florerar nepotism och uppblåsta egon. Ofta återspeglar universiteten världen utanför: mäktiga vita mäns sexism och rasism tolereras på fakulteterna så som i samhället i stort. I många andra fall skapar universitetens tävlingsvurm sina egna monster.

Att människor är osolidariska även inom så kallade kritiska discipliner är fruktansvärt pinsamt, men att du är en känd feminist eller marxist betyder tyvärr inte att du inte kan vara en horribel människa. Många vänstersinnade akademiker är ökänt obehagliga.
God forskningsetik säger att vi bör studera vår egen makt och dem som har mera makt än vi. Man lär de studerande att ”på fältet” skriva ned allt de kan för att sedan skriva in det i sina avhandlingar, men få säger åt oss att även studera våra egna hemknutar. Denna kultur av tystnad följer sedan med genom hela ens karriär.

Medan en forskare kan göra mycket för att motarbeta sin egen maktposition, går det inte att ensam kämpa mot strukturell toxicitiet. För att kunna närma oss verkligt icke-våldsam forskning behöver vi en kollektivisering av det moraliska ansvaret för och en kritik av våra egna institutioner. Just nu är saker skrämmande slumpmässiga: råkar du få en bra, radikal chef kan du kämpa emot, belysa och försöka nedmontera hierarkier, men det räcker med bara en makthungrig eller negativt inställd professor för att göra livet surt.

Otso Harju
är doktorand i genusvetenskap

Foto: ILRI/CC

Tacka vet jag 2018

Revyn Jag, Inga Finne på Teater Universum är inte utan sina skarpa stunder, men Otso Harju är ändå främst glad att det för honom antagligen var årets sista konstverk om landet Finland.

Gudskelov är Finland 100-året helt snart över. Efter att ha utsatts för hundratals okända soldater,  Kalevalabaletter och Suomi 100 WC-borstar tycker jag man borde få en tapperhetsmedalj bara för att ha överlevt.

Jubileumsårets problem är att hela det relaterade utbudet kan indelas i följande tre kategorier: 1) Dåliga marknadsföringsjippon, 2) Enkelspårig turbonationalism, 3) Konstnärliga metaprojekt som ”ironiserar” kring eller ”kommenterar” finländska/Suomi 100-stereotypier.

Som något slags konstkritiker tycker jag ärligt talat minst illa om den första kategorin; den gav oss åtminstone saker som blåvita tubsockor och flaggprydda rollatorer. Nummer två gav oss främst mardrömmar som statyn på Kaserntorget i Helsingfors (fast att regeringskrisen utlystes från podier stämplade med jubileumsloggan var nog årets performanshöjdare). Hata inte mig nu, men egentligen tycker jag allra minst om den tredje kategorin.

Varför det? För att den ”kritiska” Suomi 100-konsten – alla dessa utställningar, pjäser, dansnummer, filmer, happenings – aldrig släppte taget om de mest uttjatade Finlandsstereotypierna. Tillspetsat kunde konstkonsumenten välja mellan Mannerheim och anti-Mannerheim, men gud bevare att generalen inte skulle vara med på något hörn. Problemet med kritik är väl att man måste sätta sig i relation till det man kritiserar. För att kunna göra konstnärliga omtolkningar, göra komedi av eller analysera märkesåret måste man ge sig in i en debatt som i sig själv är så unken att det blir närmast omöjligt att inte börja lukta lite mögel själv.

Visst, under året har man vänt och vridit och visat på just hur konstruerade, tragikomiska, idiotiska, farliga eller löjliga Finlandsstereotypierna är – men om man överlag måste säga något om vinterkriget, Kalevala, förkrigstidens fattigdom, manlig inskränkthet, eller någon annan plattityd tycker jag man delvis redan förlorat spelet. Kritiken i sig själv är nämligen så förväntad att den de facto inte underminerar några stereotypier alls. Tvärtom ger den dem ett existensberättigande. Genom att kommentera stereotypierna säger man indirekt att de är relevanta nog att kommenteras. Genom att aldrig bara låta bli att säga något som helst om det förväntade säger man aldrig heller ordentligt ”Nej, detta är faktiskt inte allt som händer i Finland”.

Det förvånar mig faktiskt att så många av landets konstnärer kände sig lockade av att uppmärksamma märkesåret. Själv kunde jag tänka mig ungefär 100 saker jag hellre skulle göra konst om.

Snillrik gardering

Nå ja, Teater Mars och Sirius Teaterns pjäs Jag, Inga Finne placerar ju sig i denna sistnämnda kategori. Det är frågan om en revy, som via en återblick i den hundraåriga talkshowdeltagaren Inga Finnes liv korsar igenom Finlands självständighet och självbild. Inga (som Finland, antyds det) är mellan öst och väst, mellan fattigdom och ekonomisk framfart, mellan patriarkatet och tankar om jämställdhet. I Inga, hennes föräldrar, hennes män och hennes barn finns torparen, finnen, ryssen, svensken, akademikern och den finlandssvenska stekaren. Trots sitt namn är hon alltså faktiskt ganska mycket finne. Och som sig bör är pjäsen är självklart full av både stereotypier och stereotyp kritik av stereotypier.

Nu har pjäsen – i något av ett snilledrag – i förväg garderat sig mot precis det jag klagar på. Ingas ena barn, akademikerdottern Stina är en av de andra gästerna i TV-programmet vars stjärna Inga är. I en kritik av programmet inom pjäsen/pjäsen i sig säger hon att nidbilder och stereotypa tablåer bidrar till att upprätthålla dessa framställningar oberoende om man är ironiserande eller inte. Ja, Stina, du har helt rätt. Pjäsen kunde (och borde kanske) sluta här, men gör det inte. Och eftersom den inte gör det känns metasjälvkritiken som en lite väl lätt väg ut: ett sätt att påpeka att man är ”medveten” och sedan göra precis som man alltid gjort förut.

Roligare är att man, genom att ha gett Stina ett överdrivet krångligt, ”akademiskt” sätt att tala, har gjort det klart att man här även driver med henne och alltså med bl.a. undertecknade teaterkritiker. Det känns fint.

Rolig pjäs, jobbigt fenomen

Men alltså, förstå mig inte fel nu, jag tycker inte direkt illa om denna enskilda pjäs utan om den trötta årslånga tradition den hör till. I sig själv är Jag, Inga Finne en sarkastisk, ibland raljerande, och ofta rätt underhållande, komedi. Det finns flera verkligt roliga stunder. Publiken blir välkomnad av en representant för ”Helsingfors stad”, som önskar oss välkomna till en kväll organiserad för finlandssvenska pensionärer (fast kvällen jag såg pjäsen var det förvånansvärt många under femtio i publiken). Skådespelarna ger publiken kallsvett genom att skämta om publikdeltagande. Senare lär vi oss att Ingas son åkte till Sverige som krigsbarn, där han lärde sig det typiska svenska föraktet av Finland. Sonen blir rasande när han får veta att han själv har släktband ännu längre österut. Mot slutet driver pjäsen med västnyländska konstnärsklubbar – ”här börjar vi från noll varje höst” – vilket känns mysigt självironiskt.
Det finaste i pjäsen är ändå det rätt subtila sätt på vilket Inga långsamt blir huvudpersonen i sitt eget liv. Män kommer och går, barn likaså. Andra säger åt henne att hon alltid spelat kvinnan, modern, bihanget till männen, men Inga själv håller inte med. Under den långa föreställningen frigör sig hon från fadern, tre äkta män och barn som tänker sig veta bättre. I en av pjäsens bästa stunder dagdrömmer Inga om hennes döda exmakar som samlats i bastun i himlen. Där talar de om Inga på ett sätt som parodierar typiskt ”tjejsnack” och hittar tröst i varandra.

Andra stunder fungerar tyvärr mindre bra. I konstklubben träffar Inga en grupp människor med invandrarbakgrund. Inga/Finland har själv varit på flykt, förlorat och längtat efter ett hem. Så även de andra…ja ni ser vartåt det hela vetter. Att finländare borde ha förståelse för dagens asylsökande för att ”vi själva” har upplevt liknande är det sämsta argumentet någonsin. Nej, du skall inte inte vara rasist p.g.a. av att det påminner dig om dina stackars morföräldrar, du skall inte vara rasist p.g.a. av att du inte skall vara en totalt fruktansvärd människa. För trots min kritik kan skämten med finländska, svenska och ryska stereotypier fortfarande tänkas vara befriande för någon i publiken eftersom de handlar om delar av ”oss” själva, men feelgood-porträtteringar av invandrare är enbart nedlåtande och därigenom lömskt rasistiska.


Text Otso Harju
Foto Stefan Bremer

Teater Mars & Sirius Teatern: Jag, Inga Finne. Manus: Joakim Groth, Anders Slotte & arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Paul Holländer, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Amanda Löfman och Åsa Nybo. Scenografi: Markus R. Packalén. Projektion: Rasmus Vuori. Kostym: Elina Riikonen. Rekvisita: Anu Sallinen.

Nostalginivåer, minnesförlust och systerskap

Klockriketeaterns nyskrivna produktion De langerhanska öarna är klassiskt intim, välspelad och stundvis rörande. För undertecknad blir det ändå oklart ifall pjäsen är en repetition av något som redan gjorts för hundra år sedan, eller om den konservativa formen i sig är en kommentar till föreställningens tematik.
Det hela börjar med två systrar i var sin gunga, ackompanjerade av lätt, glädjefylld musik. De två kvinnorna är samtidigt barn och åldringar, kusligt lika varandra med sina vitsminkade ansikten, vita klänningar och peruker i rokokostil. Plötsligt blir musiken ångestfylld; kvinnorna slutar gunga och omfamnar varandra.
På sätt och vis är detta hela intrigen i pjäsen med Ylva och Stina Ekblad i huvudrollerna. Författaren Susanne Ringells och regissören Ulrika Bengts föreställning utgör ett nätverk av halvfärdiga meningar, decennier långa tankesprång och en sammansmältning av nostalgi och fantasi.

Två systrar har bunkrat upp sig i ett hotellrum i en värld där allting nu är stad och maten inte längre smakar något. Någonstans i barndomen fanns en (reell eller metaforisk) sommarö, någonstans i livet kanske en äkta man eller åtminstone någon att tillbringa kvällen med. Det fanns vilda djur och gröna löv. Nu finns bara ett kroppsligt sönderfall och social isolering. I uttalat tjechovsk anda väntar man på någon, eller så dagdrömmer man om fester eller om att ens ha ett arbete. Att lyssna till systrarna känns trots den allegoriska dekoren förvånansvärt realistiskt, som ett besök hos två halvdementa åldringar. Detta betyder en hel del livsvisdom, en hel del tragedi och stunder av karnevalistisk (lite bitsk) glädje.

En intressant, ibland förvirrande, tredubbel nostalgi löper genom hela föreställningen, som tycks placera sig någonstans i en nära framtid. Ön är den primära metaforen – en representation av barndomens upptäckarglädje. I systrarnas beskrivning blir barndomen lik ön i Tove Janssons Sommarboken, fast utan farmodern. På ön finns solsken, systerligt gnabb och kroppar som leker (och läker). Syskondramatiken fungerar självklart bra, eftersom skådespelarna är systrar på riktigt.

Den andra nostalgin gäller världen före antropocen, tiden då det ännu fanns fiskar i haven. Även detta fungerar bättre än vad det kunde ha gjort – ett så extremt tungt tema som ekologisk osäkerhet kan lätt bli platt eller pretantiöst om texten är fel. Emellertid blandas den tematiken med trams om hur fint det var då våra händer luktade mylla. (Vems händer? Är det en ironisk kommentar till hur adeln i ryska klassiker drömmer om att nån gång få ”jobba på riktigt”?).   

Den här konservativa undertonen fortsätter i pjäsens tredje nostalgiska tema, längtan till en förlorad värld à la europeisk förkrigstida elit: kurorter, lyxhotell och champagne. De två systrarna kan själva aldrig ha upplevt den världen i verkligheten. I min tolkning framstår den som en fantasi inom en fantasi – två flickor som vuxit upp bland gamla böcker och välbärgat sommarmys, och som redan som barn lärt sig längta efter en svunnen värld (en värld som överhuvudtaget kanske aldrig existerat annat än som en eurocentrisk fantasi).

I pjäsen antyds nog också att det förflutna inte alltid var så underbart. En diskussion om Tjechovs Tre systrar får den yngre systern att fråga om det inte fanns en tredje av dem också? Den äldre svarar att hon kanske ätit upp henne. Längre fram återkommer frågan med en antydan om att det kanske var havet som tog den tredje. Metafor eller inte, så finns någonstans i det förflutna en förlust som vi endast får höra en viskning av här.

I marknadsföringen av De langerhanska öarna har man betonat styckets status som nyskriven, rentav specialskriven, finlandssvensk dramatik. Pjäsen skall vara dagsaktuell, något som den milt postapokalyptiska stämningen understryker. Med tanke på detta är det förvånande hur traditionell teater det hela är. De langerhanska öarna är gediget arbete av det slag som etablerade scener med stolthet sätter upp. Det är möjligt att pjäsens konservativa inramning skall ses som en del av systrarnas projektion, en kommentar till hur teatern såg ut i den försvunna värld som de åldrade hjältinnorna längtar tillbaka till.

I föreställningens sista scen tar systrarna till slut av sig de enorma perukerna i något som kunde tolkas som ett vemodigt katharsis; världen, på gott och ont, har gått vidare och man kommer inte att följa med. ”Är vi lyckliga nu?”, frågar den ena systern, ”ja, nu är vi plockade, fjäderfria”, svarar den andra. Det är en dialog om irrelevans, om att ha gett allt man har. Kanske även en kommentar till klassisk teater?

Text Otso Harju
Foto Frida Lönroos

De langerhanska öarna av Susanne Ringell. Översättning: Laura Ruohonen (textning). Regi: Ulrika Bengts. Scenografi: Katrin Brännström. Kostym: Linn Wara. Musik: Peter Hägerstrand. Ljus: Mari Agge. På scenen: Stina Ekblad och Ylva Ekblad. Klockriketeatern.