Vad skrivs om ”indiska kvinnor”?


av Otso Harju

Härom veckan kontaktade Yle mig för att jag, i egenskap av indienforskare och genusvetare, skulle kommentera något till en artikel som tog avstamp i händelserna kring Sabarimala-templet i Kerala. Det nya året hade i den sydindiska delstaten börjat med protester och enorma solidaritetsuppvisningar kring en grupp kvinnor i ”menstruerande ålder” som hade besökt ett ultrapatriarkalt tempel. Som så ofta i dagens Indien hade det för människor på högerkanten blivit ett symboliskt ifrågasättande av hela ”indiskheten” (läs: nykonservativ brahminsk hinduism). Någon högerpolitiker jämförde kvinnornas sympatisörer med den ”muslimska erövraren” Aurangzeb (mogulkejsare 1658-1707). Att sånt. Sade någon nyanser eller proportioner?

Sabarimala var en fantastisk händelse: 3,5 miljoner kvinnor från olika bakgrunder samlades på gatorna i Kerala och formade en över 600 kilometer lång mänsklig mur för att visa sitt stöd för kvinnorna som ville ta sig in i templet. En gång till: Tre och en halv miljoner kvinnor. Sexhundra kilometer. Om de flesta i demonstrationen var från Kerala betyder det att var femte kvinna i delstaten var på plats. Om något på denna skala inträffade i det så kallade ”väst” skulle vi skriva om det i historieböcker i årtionden, och antagligen tvinga ”invandrare” att läsa om det som en symbol för hur utmärkta ”vi” är.

Det var ju smickrande att bli tillfrågad att kommentera, och samtidigt inte så lite problematiskt. Att en vit finländsk man skulle väga in kring menstruationstabuer i Indien kändes ganska unket, och tvärt emot det jag försöker göra i min egen forskning. Men jag sade att jag kunde kommentera något mera allmänt kring genus i Indien, på det villkor att man använde min vän i Delhi, som jobbat med menstruationsfrågor, som första ”expert”. Artikeln gjorde också det, vilket var bra. 
(Överlag är det extremt obekvämt för mig att ta på mig en individualiserad expertroll vare sig det handlar om akademia, journalistik eller något annat. Det vore fint att kunna överleva ekonomiskt utan att behöva ”vara något”. Jag kan också vara kritisk mot sättet som tidspress, bristande resurser, och en viss accepterad slentrian inom media gör att artiklar ofta skrivs enligt trestegssystemet ”läs annan journalistik, ögna genom några rapporter, intervjua några forskargubbar/tanter – tadaa”. Been there, done that: jag har själv skrivit om bland annat fiskodling i Amazonas för Ny Tid enligt ovanstående modell. Om jag fick bestämma skulle alla journalister bara ha ett specialområde de skulle skriva om. Detta betyder ju inte att de, desto mer än enstaka akademiker, skulle veta nära på ”allt” om sitt område, men åtminstone skulle det systemet kanske bidra till att hitta mångsidigare och mera representativa personer att intervjua. Nå ja, nog om det.)

Det var ändå en sak jag försökte säga i Yle-intervjun som tyvärr inte fick plats i texten som publicerades: Det vore väldigt viktigt att vi ifrågasätter att media främst vill skriva om Indien när det handlar om ”kvinnoförtryck”. I Indien finns otaliga intersektionellt feministiska strömningar med olika klass- och kastpositioner inom såväl civilsamhälle och akademia som media och byråkrati. Miljoner människor jobbar varje dag med att göra saker bättre. Det viktiga med Sabarimala var den feministiska solidariteten, inte att i våra ögon rasifierade män har underliga tankar om kvinnor. Ändå är det oftast det senare som uppmärksammas. Problematiken med att skriva om ”andra” mäns sexism gäller ju inte bara Indien, utan variationer på temat är ständigt återkommande – i Finland inte minst nu i samband med händelserna i Uleåborg.
 Men där man nu åtminstone försöker talar om en nyansering av ”män med irakisk bakgrund”, har narrativet ”våld mot indiska kvinnor” blivit en accepterad medieindustri sedan gruppvåldtäkten i Delhi 2012. Bara i Norden har otaliga reportage och hela böcker skrivits. Vill du ha en karriär som ”empatisk” journalist är det bara att åka till Indien och intervjua lite folk. Se in i kameran med allvarlig blick. Skriv en bok om ”deras mod”. Internationella dokumentärer som India’s Daughter får enorm spridning, medan den överväldigande feministiska kritiken av filmen hörs i betydligt mindre grad. Varför det? För ”förtryckta indiska kvinnor” är en story man lätt kan sälja åt vitingar som ”bryr sig”. Men som den indiske journalisten P. Sainath någon gång sade, är ”det läsaren vill ha” kanske den lamaste av varje moraliskt korrumperade redaktörs lama ursäkter. Nästan ingen i Finland vet nästan något om Indien. Kanske besökte de Goa en gång eller deltog i en guidad rundresa i Kerala. Annars baserar sig människors uppfattningar totalt på det lilla man fått höra om landet i finländska medier. Journalister bär här ett enormt ansvar för att det i dag är allt vanligare att finländares spontana reaktion, på tal om Indien, är ”är det inte väldigt farligt där?”. Självklart menar inte jag eller någon annan att dölja eller förringa de enorma mängder våld mot kvinnor som sker i landet hela tiden. Ingen argumenterar emot att det extremt patriarkala, ofta livsfarliga klimatet gör att till och med de mest privilegierade indiska kvinnorna oftast får planera och ta i beaktande detta klimat under dygnets varje minut. Men vad är det som lett till att just våldet i Indien blivit det vi talar om? 
         Var är artiklarna om det konstanta motståndet? Om de månghundraåriga feministiska traditionerna? Om dagens feministiska målsättningar, ofta betydligt mer nyanserade än de diskussioner vi för tillfället för i Finland? Om de enorma – enorma – skillnaderna mellan ”indier” och ”indier”, som egentligen omöjliggör att man säger något om ”Indien” överlag? Om hur ofta vi accepterar en brahminsk överklasskvinnas röst som en ”autentisk” representant för landet? (Hej, Arundhati Roy.) Om hur alienerade utländska journalister (och många indiska journalister för den delen) är från något slags ”fält”? Om finska regeringens ”exportfrämjande” gullande med indiska ytterhögern? Om alla en miljard andra saker som händer i landet varje dag? Oändligt mycket dagsfärsk information och hundratals indiska kvalitetsanalyser finns tillgängliga gratis på nätet, på engelska. Ofta behöver du inte ens lämna Instagram. Faktum är att förtrycksnarrativet dominerar i nordisk media eftersom det får människor här att känna sig lite ”upprörda” och kanske lite mer ”utvecklade”. Det är oprocesserad rasism maskerad som omtanke. Alla i mediebranschen har ett ansvar att ändra på det.

foto: United Nations Photo / Creative Commons

1 kommentar

Raili Sergejeff 30 januari, 2019 - 15:11

Bra skrivet! Tack!

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.