Corona har gjort allas våra liv mindre händelserika. För mig är det snart tio år sen jag varit så här länge i Finland i ett kör – saknar mina vänner och mitt arbete i Indien oerhört. I sommar har jag i stället stirrat på finländska vägkartor och funderat på min mentala geografi. Som alla andra tänkte jag att detta blir året då jag äntligen bilar till Lappland och lär mig tälta. ”Hemlandsturism” har knappast varit så här populärt sedan 1950-talet. Medan jag packade mina skafflar* tänkte jag på hur antika mina egna referenser för sommar-Finland är: Tauno Palo som sexig bonde, Koli, dubbelmordet i Tulilahti. Några mera samtida punkter: Skulpturparken i Parikkala, Juuso-björnen från Kuusamo, Surnu-Pekka i Vätsäri ödemark.
I min barndom var jag flera somrar på musikläger nära Nurmes. Kring 2016 lärde jag mig att Uleåborg bara är halvvägs mellan Helsingfors och Nuorgam. När jag tänker på mig själv är det inte att undra på att alla hatar etelän media. Min bild av Finland är lika vriden som Elias Lönnrots.
Det är ju huvudstadshögmod, men har mer med svenskan att göra. Finlandssvenskar lär sig att betrakta enbart ”Svenskfinland” som hemma, Kajanaland vet man knappt var det ligger. Vidare spelar nog min motstridiga identitet som svenskspråkig infödd helsingforsare med främst finskspråkiga, icke-helsingforsiska släktingar en roll. De formativa första nio skolåren var de flesta av mina klasskamrater så nära den finlandssvenska stereotypen som det går: barn av gamla kultur- och/eller industrisläkter, adel, fjortonåringar med pärlörhängen. Förutom att ha lärt mig klasskamp och att rika borde sitta i fängelse, lärde jag mig även att tona ner de finska släktbanden och internalisera minoritetsgeografin. Orter och människor med enbart finska namn var inte intressanta. Hela språket var i sig något suspekt: vissa i min skola var stolta över att inte kunna finska, andra talade det främst på ”finnbete” eller med sin finskspråkiga husa (skämtar inte, tala om 1950-tal). Om dina förfäder bott i Kuusankoski var det som fabriksägare, definitivt inte som arbetare. Insåg senare det absurda i att mina släktingar mördats på order av mina klasskamraters släktingar (se Seppo Aaltos bok Kapina tehtailla).
Frågar ni mig är en av de jobbigaste frågorna ”Var har ni landeställe?”. För sommarstugan handlar inte bara om strandtomt eller inte, utan om en koppling mellan geografi och din plats som människa. Eftersom ekonomisk klass inte är allt är det okej om din farfar var fiskare i Pellinge, men fel sida av Strömma kanal är inte okej. Språkgeografisk bakgrund blir ett annan slags kapital. För mig själv har detta också lett till en romantisering av det ‘riktiga’ finland. Då allt du egentligen vet om Norra Karelen baserar sig på en sång skriven av en semifinlandssvensk esbobo är detta föga förvånande, men inte desto mindre problematiskt. Corona kunde vara en möjlighet att ändra på detta.
* skaffel = kombinerad sked & gaffel
