Etikettarkiv: Språk

Ode till ett namn

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Helsingfors nya stadsbibliotek ”Ode” skall öppnas för allmänheten. Äntligen, ett nytt kulturellt landmärke, med utsikt mot det så kallade Medborgartorget, Riksdagshuset, Kiasma-museet och den hemska svarta kolossala gäddan, som står upprätt framför Musikhuset. Men ”Ode”? Nomen est omen – namnet är ett omen, ett förebud och ett tecken på någonting. Men på vad i detta fall? Det var visst beskäftiga kommunalpolitiker som fick till stånd översättningsformen av ”Oodi”, det namn på finska som segrade i en namntävling. ”Oodi” har en klang av lyrik, musik, högstämdhet och högkultur, men ingenting att göra med ett stadsbibliotek, särskilt inte i det koncept som den nya byggnaden erbjuder. Inte med byggnaden som arkitektur heller.

Med god vilja kan man förklara ”Oodi” i kulturella termer. I själva verket är det fullständigt likt namnen på många nya köpcentra: Redi, Kamppi, Kluuvi, Dixi i Dickursby. Tvåstaviga, slutar på -i. Tvåstavigt skall det vara, på finska: Itis, Tripla. Gärna med lite latinitet som i Tripla, f.d. Böle, f.d. Fredriksberg kring tågstationen. Vi väntar på Dupla, Quadrupla, Qvinta.

Vi får leva med olika namn i årtionden, i århundraden. De lever längre än de som har hittat på dem, liksom själva byggnaderna. Vem det sedan är som överhuvudtaget har hittat på att offentliga byggnader skall ha namn är något oklart. Lika oklart är om de överhuvudtaget behöver konstgjorda namn. Riksdagshuset – Rixia? Järnvägsstationen – Tågia, på finska Assa, av gammalt. Kan inte husen heta vad de är, som Nationalmuseum eller Nationaloperan, Posthuset,  Stockmann, Universitetet, Studenthuset, Nationalbiblioteket, Riksarkivet? Alltså Stadsbiblioteket och inte ”Ode”.

Den svenska versionen är fullständigt misslyckad. Ingen vet vad ett ”Ode” är i bibliotekssammanhang, vad det betyder och hur det skall uttalas. Oodee? Åådé? Åde? Åådee? Åde med finlandssvensk betoning på första stavelsen ligger väl närmast. Den gammelgröna politikern Osmo Soininvaara, allmänt kallad ”Ode”, får här ett ofrivilligt minnesmärke.

Ett anspråkslöst förslag: glöm på något taktfullt sätt hela Oodi-Ode-underligheterna. Ta i stället i bruk något annat namn, begripligt på svenska, finska och andra språk. Urhelsingforsiskt vore Stadi, med tillägget -kirjasto/biblioteket.  Även om det nya stadsbibliotekets verksamheter och innehåll hör hemma i det som kunde kallas kulturhus, allaktivitetshus eller liknande, så finns också inslag av böcker och bibliotek bland våningarna.

Det sägs att finsktalande har oändligt svårt med två konsonanter i början av ett ord och med bokstäver d och g. Så länge man säger ”tati” och inte ”stadi” är man en främling i Helsingfors. Men övning ger färdighet: Olympiastadion har hetat så på finska och svenska sedan 1930-talet. Det nya Stadibibliotekets arkitektur skulle förstås också göra skäl för ett annat helsingforsiskt namnalternativ: ”Buli”, lika på finska och svenska. Står för stor, pösande, överdrivet, påträngande stor. Uttalas boli, tonvikt på första stavelsen, kort.

Rainer Knapas
är historiker

Arto Paasilinna skapade ett manligt reservat

Arto Paasilinna fick sitt internationella genombrott i mitten av 1990-talet. Harens år översattes till svenska 1992 och följdes av en rad andra romaner. Plötsligt läste alla i Sverige Paasilinna. Även jag läste honom i Camilla Frostells svenska översättningar: Den ljuva giftkokerskan, Livet är kort Rytkönen lång, Den ylande mjölnaren, Kollektivt självmord. Min egen favorit var nog Livet är kort Rytkönen lång, en munter och tillika urfinsk road movie som får en bokstavligt talat explosiv kulmen. Prosten Huuskonens bestialiska betjänt blev någon gång efter sekelskiftet dassläsning på landet, och hade såvitt jag minns gynnsam inverkan på peristaltiken.   

Men någon gång i slutet av förra decenniet tappade jag bort Arto Paasilinna. Jag läste en ny roman – jag minns inte längre vilken – och jag kände igen teman och stilgrepp, berättelsen tycktes mig med ens förutsägbar och tråkig. Upprepningen är en djävul som hotar alla produktiva författare, och Arto Paasilinna var produktiv: totalt 44 titlar blev det sedan debuten 1964. 26 romaner har till dags dato kommit på svenska.

Det är alltså flera år sedan jag läste Paasilinna. När nyheten om hans död kom i mitten av oktober gick jag till bokhyllan – och hittade ingenting av Paasilinna där, fastän jag inte minns när jag skulle ha gjort mig av med hans böcker. Några dagar senare har jag ärende ut på landet och passar på att kika in i lillstugan, där det står någon hyllmeter med deckare och allsköns andra pocketböcker, sådant man kan läsa och läsa om en lättjefull högsommardag. I lillstugan hittar jag faktiskt två pocketböcker av Paasilinna: De hängda rävarnas skog och En lycklig man. De känns helt obekanta. Jag ögnar igenom baksidestexterna. Jag måste ju ha läst dem. Men jag minns ingenting av innehållet.

De fick följa med när jag reste över till Finland, och jag måste erkänna att reslektyren var underhållande.

Humor i förbigående

Det är lätt att förstå Paasilinnas stora popularitet, såväl i hemlandet som utanför dess gränser. Han kunde konsten att berätta en god historia och dra läsaren med sig från första sidan. Han var rolig. Humorn genomsyrade allt han skrev, och den var aldrig ansträngd utan integrerades i texten på ett självklart vis som är svårt att göra rättvisa åt. Paasilinna berättade inte roliga historier, han gestaltade sin humor genom att dra ett händelseförlopp bortom gränsen till det absurda. Som alla stora humorister förstod Paasilinna att man måste hålla en mycket allvarlig ton för att det ska bli riktigt roligt. En bra historia ska återges liksom i förbigående, och berättaren får inte låtsas om att det är roligt. Börjar han själv fnissa är allt fördärvat.

Jag sitter med De hängda rävarnas skog i baren på färjan till Helsingfors och fnissar för mig själv. Paasilinna hanterar intrigens många tvära vändningar skickligt och med mycken fantasi. Det finns ett ord som kan sättas på den här boken: berättarglädje. Så hör ju De hängda rävarnas skog hemma i mitten av författarskapet, romanen utkom ursprungligen 1983. Vid det laget hade Paasilinna uppenbarligen lärt sig att hantera sina episka verktyg, och rutinen hade ännu inte tagit över.

En man i en Ayn Rand-drömvärld

En lycklig man utkom redan sju år tidigare, året efter genombrottet med Harens år 1975. Här är hjälten den storväxte ingenjören Akseli Jaatinen, som kommer till Granbacka, ett samhälle någonstans i Finland, för att leda anläggandet av en ny bro. Jaatinen är en typisk Paasilinna-hjälte: företagsam, intelligent och hederlig; under den lite skrovliga ytan klappar ett gott hjärta och han saknar inte känslor. Han är en hygglig karl, helt enkelt. I begynnelsen går brobygget undan med fart, ty Jaatinen är inte bara en kompetent ingenjör utan också en god arbetsledare som förstår att det lönar sig att ha bra relationer till arbetsstyrkan. Men det skär sig mellan den hyggliga ingenjören och de styrande i Granbacka. Berättelsen når en första kulmination i skildringen av ett kaotiskt midsommarfirande, som får vittgående konsekvenser för ingenjör Jaatinens del. Han får sparken av statliga Väg och Vatten. Till råga på allt har Jaatinen hunnit bli kär och fått ihop det med kommunsekreterare Irene Koponen. Problemet är bara att den vackra kommunsekreteraren inte begriper vem hon delat säng med förrän på morgonen. När hon blir på det klara med att hennes nattfriare är samme man som av länsmannen och kyrkoherden utmålats som en skurk kastar hon ut Jaatinen.

Men Jaatinen vägrar erkänna sig besegrad. Som den typiske Paasilinna-hjälte han är går han till motangrepp och efter en rad förvecklingar står han till slut som segrare. Jaatinen blir storföretagare i Granbacka och den som styr i kommunen. Under vägen har han fått ihop det med ännu en kvinna, läroverksrektorns hustru Lea Rummukainen, som blir gravid. Men han är fortfarande lika förälskad i kommunalsekretaren. Jaatinen sköter också det här på sitt sätt.

Egentligen är En lycklig man en alldeles hemsk bok. Romanen är en okritisk hyllning till entreprenören, den företagsamme mannen som med fiffighet och hårt arbete överkommer alla hinder och regler. Det slutar med att han bygger ett hus i Granbacka med mittdel och två flyglar. I flyglarna inhyser han sina bägge hustrur, Lea och Irene.

En lycklig man är en naiv dröm om manlighetens totala seger, kryddad med en smula inspiration från Ayn Rand, i finsk light-version. Jag föreställer mig att romanen måste ha uppfattats som minst sagt provokativ i det sena 70-talets Finland. Inte minst kvinnorna är här, som i så många andra av Paasilinnas romaner, pappersdockor sedda genom det manliga ögat; de får nöja sig med rollen som subjekt för de manliga hjältarnas agerande. Eller så är de, som ”skoltgumman” Naska Mosnikoff i De hängda rävarnas skog, också upprorsmakare. Den 90-åriga Naska, världens äldsta skoltsame, vägrar nämligen att låta sig tas in på ålderdomshemmet i Enare, rymmer och hamnar ute i ödemarken hos förbrytaren Oiva Jantunen och den alkoholiserade majoren Sulo Remes, som av olika skäl har valt att dra sig tillbaka från civilisationen. Här blir hon ett slags piga åt de två herrarna och extramormor åt de två lyxprostituerade som våra hjältar låter flyga in från Stockholm. Naska Mosnikoff skildras med ett slags nedlåtande vänlighet, som inte borde vara obekant för den som läst sin Paasilinna.

Upprepningarna övertydliga

Så var ju kritikerna långt ifrån nådiga mot Arto Paasilinna, och något Finlandiapris fick han aldrig, till skillnad från sin äldre bror Erno. Men han var och är populär – framför allt bland manliga läsare. Han skriver lättläst, texten flyter muntert fram, språket är enkelt och rättframt och ställer inga stora krav på läsaren. Hans hjältar är ofta skurna enligt samma, tämligen enkla och rätt platta mall, det behöver man inte läsa många böcker för att upptäcka; vissa typer har en benägenhet att återkomma, som den förbittrade yrkesmilitären med olycksalig smak för pomeransbrännvin.

Med åren tycks Paaslinnas skrivande gå allt mer på rutin. Det syns i såväl handling som i personskildringen. Han hemföll åt att återanvända gamla grepp, och det kan man göra så länge läsarna inte upptäcker det. Men tyvärr blev upprepningarna allt tydligare hos Arto Paasilinna.

En viktig orsak till hans stora framgångar är, tror jag, att många helt enkelt känner sig trygga i Arto Paasilinnas sällskap. Hans berättarkonst fungerar som ett maskulint reserverat där läsaren inte behöver riskera mycket. N

Text Lars Sund
Foto Basso Cannarsa/Opale

Det korrekta filmspråket

Alfred Backa
Alfred Backa.
Ankdammen är återigen i disharmoni. Den nya Helene Schjerfbeck-filmen har skapat tumult bland finlandssvenskarna sedan det framkom att alla talar finska i filmen, ett språk som Schjerfbeck själv inte ens behärskade. Kulturell appropriering har det kallats vilket har drivit vidare i en debatt där man gått hela vägen till jämförelser med blackface och annat oacceptabelt. Regissören Antti Jokinen försvarar sig med att det av marknadsföringsskäl är bättre att fokusera på finska tittare genom att låta språket vara detsamma. Är det nu en sådan omöjlighet att få finskspråkiga att se film där svenska talas? I Hufvudstadsbladet har Pontus Kyander lyft fram bland annat Nils Gaups film Veiviseren, som till största del framfördes på samiska och ändå blev den största norska filmen med världsdistribution. Men man kan hitta liknande exempel längre bort i filmvärlden och komma fram till samma slutsats. Låt oss göra det. Ta till exempel Dances with wolves, där språket lakota talas av sioux-folket. Inte helt korrekt talat i varje mening, men likväl, de talar inte engelska utan något mera autentiskt. Filmen var en måttlig framgång med 400 miljoner dollar i intäkter och sju Oscar-statyetter. Sedan har vi förstås The Passion of the Christ, där arameiska och latin talas oavbrutet. Regissören Mel Gibson ville egentligen inte ens texta filmen till engelska för att låta Bibeln tala för sig själv. Han må vara en skvatt galen antisemit, men språklig korrekthet förstår han sig på. Filmen har i alla fall dragit in en halv miljard i intäkter, trots att arameiska och latin i stort sett är döda språk. Liknelserna kan dras ännu längre. Låt oss göra det. I Jean-Jacques Annauds Oscarsnominerade film L’ours (Björnen på svenska) talas knappt något annat än just björnspråk. Detta skulle av Antti Jokinen antagligen bedömas som dålig marknadsföring, då endast björnar finns som potentiell publik. Men likväl tjänade man in trettio miljoner. Sedan har vi Star Trek-serien, där en del av karaktärerna talar klingonska och en mängd andra utomjordiska språk. Det hade förstås varit vettigare att översätta vad dessa sa till engelska (eller för all del finska) emedan man inte kan locka publik från dessa språkgrupper eftersom de är påhittade. Men det stoppade inte Star Trek från att bli en hyfsad framgång.

Vad jag vill ha sagt med detta nonsens är förstås att språklig diversitet och autencitet inte har lagt upp några större hinder för publikframgångar i filmhistorien. Att ge sina karaktärer fel språk är nog, om inte kulturell appropriering, ett tecken på tråkigt konstnärsskap.

Alfred Backa
är komiker och författare

Vackert tonfall och kämpande dikter

Diktboken Mellanblad inleds med raderna ”det inleddes och det var / och det var inte”, vidare att ”det var jag / och det var inte jag”. En dubbelt abstrakt situation där vaga enheter som ”det” och ”jag” både finns och inte. Heidi von Wrights senaste diktbok utvecklar sig sedan mot olika riktningar, men redan i det inledande abstrakta trevandet börjar tankarna gro. Exempelvis: Är samtidens uppmärksamhet mer splittrad, mer oförmögen att överblicka än förr? En enhetlig berättelse om någonting kan genast ifrågasättas, ersättas av andra perspektiv, andra sanningar. Nya kommunikationsmedel och filosofisk-politisk värdeupplösning ger en känsla av att ingen varaktig kärna existerar.

Denna bekanta visa nynnas i bakhuvudet under läsningen. Boken är poetens sjunde och det är inte lätt att säga vad den vill berätta – och inget negativt i det. von Wrights ofta vackra tonfall och varsamt skalade rader bär antydningar om platser och historier, dock är det själva osäkerheten och splittringen som fäster i mig, känslan av att dikten hela tiden kämpar med att befästa varaktighet, men som slinter, börjar om någon annanstans.

Efter den abstrakta öppningen börjar dikterna – som tur är – bebo en konkret skogsmiljö. Däri står ensliga och tomma hus i grådisiga väder, dropparna hänger från barren. En finmejslad övergivenhet sprider sig bland en förfallen spånskivefabrik och ”övergivna rum och hem”, ja, här finns ”ett avlägset eko av alla som en gång rört sig här”.

Men snart löser von Wright upp känslan av enhetlig miljö och röst igen. Plötsligt är jag bland ”hamnområdet” eller stadens ”torn och underjordiska gångar”, och undersökningen av jaget övergår i utsagor från och till olika kollektiv: ”rösterna / viskar våra namn i natten / allvaret i orden / för första gången våra egna”. Den angelägna tonen vill något men säger aldrig vad, raderna är fulla av ”något” och ”ingenting”, ”allt” och ”det” – beteckningar som glider undan. Undanglidande är också orsaken till den allmänna försämring som besjungs i rader som: ”de naiva dragen framträder allt / tydligare / för varje år som går // ensamhet och fördomar / rasslar genom generationer”. Ibland före-faller detta handla om en misstänksamhet mot den poststrukturella synen att sanningen uppstår i situationer, snarare än i eviga bud:

vi behöver ett nytt sätt att se

det här är det nya sättet

nu ser vi på et nya sättet

sätt dig här

se den nya världen

på den nya sättet

precis likadan

Heidi von Wright skriver melodiska, ofta vackra små rader, med bilder som laddas med betydelse i det sparsamma sättet hon lägger en liten detalj i väderleken mot en vardaglig handling som ger dikten både tyngd och rymd. Därutöver finns en vilja att berätta något, och här upplever jag dikterna för glidande och mumlande, kanske hade ”något” eller ”det” – eller för den delen ”jag” – behövt mer blod. Samtidigt är det detta dikten kämpar för: en språkets kamp att hålla verkligheten kvar. Kanske är det därför som det löst sammanhållna jaget sover med anteckningsblock vid sängen som med ett vapen, väntande på ”infall / avfall / överfall”.

Text David Zimmerman
Foto Charlotta Boucht

Heidi von Wright:
Mellanblad
Schildts &
Söderströms
2018

Juha Hurme stängde av telefonen i tre månader

Den Finlandiaprisbelönta författaren och regissören Juha Hurme struntar i om det stormar kring hans uttalanden i medierna, som efter hans uppmärksammade Finlandiapristal. Idioterna må bli upprörda, resonerar han, och promenerar likt Snusmumriken ut i naturen. Ny Tid fick en pratstund med den medieskygga kulturpersonligheten inför premiären av teaterpjäsen Marat/Sade.

Ensam utanför Teaterhuset Universum i Rödbergen står Juha Hurme, 59, som både är författare och regissör. På huvudet har han en beige keps och i mungipan en cigarett. Det blir bara en kort rökpaus och när det sista blosset är avklarat går han med raska steg tillbaka till sin ensemble. Det är en del bitar som ska på plats innan pjäsen Marat/Sade, som görs som ett samarbete mellan Sirius Teatern, Klockriketeatern och Teater Mestola, har premiär den tjugonde oktober.

– Det här har varit en gammal kyrka, säger Hurme när vi går upp för trapporna mot teaterensemblen.

Han får ny energi när han återvänder till skådespelarna som väntat i kyrkfönstrens sken. Utrymmet har en högtidlig känsla. Men det är ingen typisk gudstjänst som snart spelas upp framför regissör Hurme. Förvisso finns här både körsång och en man i prästrock som på sitt eget vis predikar. Men pjäsen av Peter Weiss utspelar sig trots dagens miljö inte i en kyrka, utan på ett mentalsjukhus. Det framgår också tydligt i pjäsens fullständiga titel Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade.

När skådespelarna går in i sina karaktärer går Juha Hurme runt bland dem. Hans regianvisningar sker på svenska och endast några få finska ord smyger sig in. Hurme menar att det är utmanande att sköta arbetet på svenska men det är en utmaning som han likväl tycker mycket om.

Stundtals befinner han sig på en stol mitt på scenen, stundtals i den mörka förgrunden, dit ljus från varken kyrkfönster eller strålkastare når. Men i mörkret syns hans ansiktsuttryck som långsamt förändras från fokuserat till roat. Till slut skrattar han nöjt. Han avslutar med att säga att det varit en bra dag och att de alla ska ses på nytt i morgon.

Skådespelarna byter om till civila kläder i rummet bredvid. Hurme tar en ny rökpaus innan intervjun kan fortsätta. Det blir inga långa, sollapande pauser för en man som också har många andra projekt på gång.

Fem jobb

– Jag håller på att skriva en bok och en pjäs. Sedan översätter jag en annan bok och regisserar Marat/Sade. Jag har fyra jobb, eller fem förresten… Jag spelar också en roll på Teater Jurkka, säger Hurme.

Han bor i både Helsingfors och Tammerfors. Trots sitt pendlande och mångsysslande menar Hurme att det går att få tid över till att ligga på soffan, eftersom alla jobb inte är så brådskande.

– Oftast gör jag ju ingenting. Dygnet har många timmar, säger han och ler.

Att ha flera projekt hjälper honom också att hitta inspiration.

– När jag regisserar så tänker jag inte på boken jag håller på att skriva. Det är väldigt bra att jag också gör något annat. När jag kommer hem och skriver har jag fräscha tankar, säger han.

Insisterar på svenska

Det är fjärde gången som Juha Hurme jobbar inom teatern på svenska. När finlandssvenskar talar med en finne som inte har svenska som modersmål sker det att de snabbt byter till finska. Men här vill Hurme inte att det ska hända.

– Vi har bestämt att vi ska tala svenska så mycket som möjligt. Det är bara jag som får byta till finska om jag inte kan uttrycka en viss sak på svenska. Men skådisarna talar svenska och det är en fördel för mig. Det är krävande men jag njuter av det, säger han.

När Juha Hurmes första roman kom ut hade han fyllt 47 år. Förutom två år inom hemtjänsten i Stockholm hade hela hans yrkesliv kretsat kring teatern. Författarskapet har också inneburit en bättre balans mellan den individuella skrivprocessen och det mer sociala arbetet som regissör, menar han.

– Här kan jag diskutera och vara med människor. Sedan går jag hem och kan vara ensam i mitt arbete. Det är en perfekt balans, säger han.

Tyngsta perioden bakom

I dag är Juha Hurme både prisbelönt och trivs med livet. Den tyngsta perioden i livet har han bakom sig. År 2009 drabbades nämligen Hurme av en psykos och lade in sig själv på mentalsjukhus, vilket han också skrivit och pratat om.

– Min psykos hade mycket att göra med att jag lärde mig ljuga i ung ålder. Jag ljög för mina föräldrar för de hade dött av sorg om de vetat hur jag tänkte på riktigt.

När han började må bättre insåg han vad som gjort att han mått dåligt. Att inte tala om sina tankar och hur han mådde var en del av problemet.

– Jag förstod att jag inte kunde fortsätta med det. Jag ville berätta för alla att jag varit på ett mentalsjukhus. Jag kunde inte gömma den saken också, säger Hurme.

Han ringde till sin arbetsgivare och skrev boken Hullu (Galen). Boken var ett sätt att bearbeta det han varit med om.

– Det har varit så lätt att leva efter det. Det är förstås en av livets paradoxer. Den värsta och svåraste perioden i mitt liv blev en succéroman, säger han och skrattar till.

Det var inget kalkylerat, menar han och säger också att boken snart kommer ut på tyska.
–  Man kan säga att det är min Gökboet. Det går att översätta den boken. Den kan vara viktig i Tyskland. Mycket viktigare än Niemi, som berättar historier om Finland, säger han.

Stängde av sin mobil i tre månader efter Finlandiapriset

Med boken Niemi (Udden) blev Juha Hurme Finlandiapristagare. Det som han främst uppskattar är att Niemi gjort att människor också läser hans tidigare böcker. Hurme uppskattade också erkännandet men tycker inte att hans karriär förändrats nämnvärt.

– Finlandiapriset är ett stort pris. Om man vill kan man surfa på det där men det ville jag inte alls. Jag stängde av telefonen i tre månader och har inte gett många intervjuer. Det är hemskt sällan jag gör det, säger Hurme.

Han ville inte bli störd och med mobilen avstängd fick livet fortsätta. Hurme är varken sociala medier–konnässör eller sugen på kändisskapet.

– För mig är det viktigt att ingen känner igen mig på gatan. Så är det också. Ingen känner igen mig i Helsingfors eller i Tammerfors. Det är perfekt, jag vill inte vara någon kändis, säger han.

Hurme tar upp sin telefon ur fickan. Det är en gammal Nokia med stora knappar. Den har aldrig snapchattat eller besökt Facebook.

– Den är 20 år gammal och funkar mycket bra. Jag är inte alls på sociala medier. Mina barn och min hustru är där och det är helt okej. Det är inte något för mig. Jag läser bara gamla böcker. Det är mitt liv, utbrister han glatt.

Överraskad av uppståndelsen

Juha Hurme höll halva sitt Finlandia-tacktal på svenska och halva på finska. Redan det hade varit nog för att uppröra vissa personer, men till råga på allt vände han sig till slut till dem som inte förstod den svenska delen, och utbrast: ”Opetelkaa ruotsia, juntit! Maailmankuvanne avautuu kummasti.”, alltså fritt översatt: ”Lär er svenska, bonnläppar! Er världsbild öppnar sig förunderligt.”

– Talet var skojigt. Visst menade jag det jag sade. Finlandssvensk litteratur har lärt mig mycket. Jag ville tacka finlandssvenska författare som Diktonius, Södergran, Björling och Schildt. De har varit viktiga för mig.

Han menar att han talade till de författare och journalister som var på plats och att det var menat som en skojig grej för dem. Talet har både hyllats och sågats. En av de som inte var allt för nöjd var kulturminister Sampo Terho från De blå, alltså tidigare Sannfinländarna.

– Jag tänkte att ingen skulle kunna bli förbannad, men alla blev! Det var perfekt för de som är idioter visade det – och den främsta idioten var Sampo Terho. Han avslöjade att han är en idiot och att han hatar det svenska språket, säger Juha Hurme.

Med telefonen avstängd och utan något konto i de sociala medierna lyckades Hurme undvika det hat som annars kunde ha riktats mot honom. Han kände sig trygg.

– Man fortsatte tala om det i medierna men jag behövde inte vara med. Det kändes helt okej. Jag blev tillfrågad att tala ut i tv om det här, till och med i Sverige, men jag stannade hemma och det var klokt, säger han.

När han tryckte igång sin telefon hade hetsen lagt sig. Juha Hurme försvinner inte bara från telefonen under långa perioder. Han trivs bäst i naturen och gärna helt för sig själv. Tankarna går till Snusmumriken som kommer och går lite som han vill och trivs bra sitt eget sällskap.

– Jag har ofta tillbringat hundra dagar om året i tält i naturen. Det är inte heller första gången någon kallar mig Snusmumriken … Det sker nog varannan dag. Jag har gett upp. Om alla tycker det, så får jag vara stolt över det, skrattar han.

Att kunna försvinna in i skogen, stänga av sin telefon och inte finnas på sociala medier kan vara nyttigt för någon som ofta tar ställning i kontroversiella frågor. Hurme har bland annat talat om mental ohälsa och minoritetsspråk. Han är uttalad feminist. Men provokation är aldrig  självändamål.

– Jag måste tala om viktiga saker och ta ansvar. Förtryck mot minoriteter är ett problem och därför är jag tvungen att provocera. Det gör jag inte för min karriär eller för att jag söker provokation. Det är en etisk fråga.

Ser sin framtid i skogen

Om ett par år ska Hurme pensioneras. Då ser han fram emot att tillbringa ännu mer tid i naturen.

– Jag kan tänka mig att flytta till skogen på heltid. Jag vill vara där så mycket det går, säger han.

I en tid då många sällan får vara ensamma ser Hurme ett värde i egentiden i naturen.

– Jag gillar det för det finns inga människor där. Det finns inte heller några journalister. Därför är det så skönt. Vi är så många människor på den här planeten och det finns få platser där man kan vara utan att se människor och asfalt. Det är viktigt att se hur det kunde vara om inte allt var uppbyggt, säger han.

Att en finländare tycker om naturen är förstås inte ovanligt, även om det är få som hänger sig åt vildmarkslivet så intensivt som Hurme. Han tror att det kan leda till många nya insikter.

– När jag är ensam i skogen hittar jag språket på nytt. Man förstår också hur viktiga andra människor är. Det är därför jag vandrar där – det är så härligt att komma hem igen och träffa dem man älskar. Man glömmer det mycket lätt om man bara stannar hemma. Det är mycket hälsosamt att vandra lite och vara ensam. Man kan komma ihåg hur skönt det är att längta efter någon. N

Text & foto Marcus Carlsten