Om Jules Verne, Roald Dahl och historiska texters autenticitet

av Janne Wass

För vem är det vi uppdaterar språket i gamla klassiker, eller låter bli att göra det? Blir läsupplevelsen automatiskt mer autentisk om vi väljer att inte låta berättelserna kläs om i moderna språkliga kläder? Janne Wass belyser genom exemplet Jules Verne den svåra balansgången mellan bevarandet av den språkliga autenticiteten och autenticiteten i författarens intention. 

Få författare har fallit offer för så stor textförvanskning som den franske science fiction-pionjären Jules Verne. Verne skrev sina odödliga äventyrsromaner mellan 1863 och 1905 och redan debutromanen Fem veckor i en ballong blev en internationell bästsäljare. Vernes böcker var inte i huvudsak skrivna för barn, utan innehöll en hel del “vuxet” material – kommentarer på världspolitik och imperialism, filosofiska utsvävningar, och framför allt långa, invecklade tekniska utläggningar. Till exempel Från jorden till månen (1857) ägnar ett helt kapitel åt att räkna upp vilka aktörer som finansierar bygget av månraketen, hur mycket de betalat och när de betalat, vad de bidrar med för material, etc, komplett med listor – information som inte har någon egentlig betydelse för själva berättelsen. Flera av hans senare böcker var antingen bittra uppgörelser med det fransk-tyska kriget (Begums 500 miljoner, Det yttersta vapnet) eller bitande samtidssatirer (Barbicane & Co, Maskin-ön). 

Men Vernes engelska förläggare tog beslutet att marknadsföra hans böcker som barnböcker, eftersom det var en ytterst lukrativ marknad. Förläggaren brydde sig föga om kvaliteten på översättningarna, utan var uteslutande intresserad av vinsten. Resultatet var katastrofalt. Vernes böcker spreds över hela den engelskspråkiga världen i nästan oigenkännlig form. Inte bara var de slarvigt översatta; repliker återgavs som förkortade referat och de var fulla av felöversättningar och misstag, och många översättare bytte ut det franska metersystemet mot det imperiala dito, men höll kvar de ursprungliga siffrorna, vilket gjorde allt tekniskt innehåll i böckerna, om inte obegripligt, så åtminstone grovt felaktigt. 

Nej, dessutom utelämnades stora delar av texten – i åtminstone ett fall ett helt kapitel – eller så ändrades innehållet av översättaren. Speciellt var det Vernes kritik av den brittiska imperialismen som tvättades bort, men också mycket av det tekniska och vetenskapliga innehållet orkade översättarna helt enkelt inte med. I andra fall spädde översättarna på Vernes för tiden relativt typiska antisemitism och fick honom att framstå som en rabiat judehatare. Verne själv var medveten om de förfärliga översättningarna – han läste ju flytande engelska – men stod handfallen inför dem. 

Men även trots denna förvanskning har Vernes verk stått tidens tand, och i dag finns det inom det engelskspråkiga science fiction-fältet en rörelse för att göra författaren rättvisa genom att marknadsföra senare, bättre översättningar och efterlysa nya översättningar av Vernes böcker. 

Jules Verne.

Att jag kommer att tänka på fallet Verne har naturligtvis att göra med uppståndelsen kring nyutgåvorna av barnboksförfattaren Roald Dahls böcker. Jag har inga känslomässiga band till Dahl – min bibliotekariemamma gillade inte hans böcker, och således var han helt frånvarande ur min barndom. Det var inte förrän i relativt vuxen ålder jag först hörde talas om Kalle och chokladfabriken eller James och jättepersikan. Däremot läste jag som sjuåring själv Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön i svensk översättning och blev frälst. Jag funderade naturligtvis inte då på hur väl Jakob Gunnarssons 80-talsöversättning motsvarade originalet, men utan tvekan hade också Gunnarsson gjort vissa tillrättaläggningar och moderniseringar för att texten skulle vara begriplig för en ung svensktalande generation. Det var förstås mycket jag inte förstod, som bakgrunden i det amerikanska inbördeskriget och vad det innebar att Nebukadnezzar var protagonisten Cyrus Smiths före detta slav. Jag undrar om jag då begrep att Neb var svart – jag minns inte att jag aktivt skulle ha reflekterat över det. Inget av detta förminskade dock läsupplevelsen. Då jag idag läser Vernes böcker, reagerar jag på mycket av innehållet: hans stelbenta franska patriotism, hans framställning av judar, svarta och “infödingar”, och på det hela taget hans ingrodda kolonialistiska inställning. 

Skulle man i dag i nyutgåvor förse Verne med liknande brasklappar som i Roald Dahls böcker (som att det är okej för kvinnor att bära peruk), skulle böckerna bli så fulla av kommentarer att de blev oläsliga. Det betyder inte att Verne var mer misogynistisk eller rasistisk än gemene man på 1800-talet. Det var nu en gång för alla den vetenskapliga och samhälleliga konsensusen på den tiden i den eurocentriska världen att den vita mannen var skapelsens krona, att svarta människor var lite tröga och räddhågsna, olika “infödingar” barbariska och vidskepliga, kvinnor svaga och känslostyrda, etc. Att skriva dylikt på 1800-talet var inte mer kontroversiellt än att till exempel tala om metodiska tyskar och passionerade italienare. 

I själva verket var det sällan urfolk eller svarta som stod som mål då Verne ville vara elak: det var i första hand engelsmän och tyskar. Människoätande Stillahavsinfödingar och vilda afrikanska krigare må till och från hota protagonisterna i hans böcker, men det var aldrig de som var de verkliga skurkarna. Kvinnor hade Verne för det mesta väldigt lite att säga om – i de flesta av hans romaner är de helt frånvarande, eller existerar som eteriska bakgrundspersoner som omtalas men sällan själva får ordet. 

Verne var de facto betydligt modernare i sin syn på till exempel icke-vita och urfolk än många av hans samtida författare. Hans hjärta bultade speciellt för det indiska folket, men så gott som genomgående finner man i hans böcker en tanke om att även om de är kulturellt “lägre stående” än den vita europén, har folken i de länder som Europa koloniserat rätt till egen agens, självbestämmanderätt och kultur. Verne’s mest bestående karaktär, antihjälten Kapten Nemo, visar sig vara en indisk raja som bekämpar den brittiska kolonialismen, och i sin roman Ånghuset väver Verne in den verkliga indiska frihetskämpen Nana Sahibs historia i berättelsen. Verne låter till och med sin huvudperson Phileas Fogg gifta sig med en indiska i Jorden runt på 80 dagar. Hans tidiga novell Martin Paz’ titelperson och romantiske hjälte hör till det peruanska ursprungsfolket, och man ska inte förglömma den forna afroamerikanska slaven Nebukandezzar som figurerar som en jämlik huvudperson i Den hemlighetsfulla ön.  I Kapten Grants barn tillbringar de västerländska hjältarna mycket tid med de australiska aboriginerna, som visserligen inte alltid beskrivs i smickrande ordalag, men som Verne alldeles tydligt hyser sympati för. Bland annat skriver han om hur urfolken utnyttjats av de brittiska kolonisterna och samlats i reservat, “där de har tillfälle att njuta av den stora lyxen att dö ut”. De mest illvilliga kommentarerna om aboriginerna kommer ur en av karaktärernas mun, men han blir genast åthutad av en av sina kompanjoner. I ett av kapitlen får vi möta en 8-årig pojke från ursprungsbefolkningen, som i brittisk skola blivit klassens primus. Då han under en utfrågning påstår att Frankrike är en brittisk provins är det inte pojkens intelligens som är mål för satiren, utan de brittiska lärarna. 

Illustration ur ”Den hemlighetsfulla ön”.

Jules Verne måste läsas som en produkt av sin tid. Visst går han också att modernisera, vilket bland annat BBC gjort snyggt i sin tv-serie Around the World in 80 Days 2021, men det är en serie som med all tydlighet är tillkommen efter metoo och BLM. Den i boken intill infantilitet lojale Passepartout har blivit en opålitlig skojare ur den svarta arbetarklassen och Mr. Fix har blivit omstöpt i Nelly Blys skepnad – kvinnan som 20 år efter att romanen gavs ut verkligen reste ensam runt världen på 80 dagar. Det är en lyckad uppdatering av berättelsen, men det är vad man kallar en adaption. En bekant historia har använts som inspiration för ett nytt, på egna ben stående verk. Och gott så. Ingen människa skulle idag köpa en ordagrann tv-återgivelse av Jorden runt på 80 dagar

Tv-serien är ändå inte på något sätt “bort från” Vernes originalroman – den består. Verne skulle knappast ha protesterat. Redan då han levde adapterades hans böcker oerhört flitigt för teaterscenen, framför allt den så kallade feerie-teatern i Frankrike. Under 1870- och 80-talen var det mer regel än undantag att Vernes böcker stod klara som extravaganta musikaler, operor och specialeffektfyllda spektakel på scenen bara veckor eller månader efter att de utkommit i bokform. Och när feerie-teaterns popularitet dalade på scenen, plockades den i stället upp av den unga filmmediet. Det är hisnande att tänka sig att det fanns ett kort tidsfönster mellan 1898 och Vernes död 1905 då författaren kunde besöka en biograf och se sina egna historier spelas upp på filmduken. 

Det ovan nämnda gäller förstås adaptioner, vilket är en annan sak än nyutgåvor av ett originalverk. 

Ibrahim Koma, David Tennant och Leonie Benesch i BBC:s nyliga adaption av ”Jorden runt på 80 dagar”.

När det gäller originalverk, är idén naturligtvis att då de ges ut i nyutgåvor, ska de hålla sig så nära själva originaltexten som möjligt. Debatten kring Roald Dahls böcker handlar nu delvis om var gränsen ligger mellan nödvändig uppdatering och förvanskning. 

De som ropar allra högst om att inte en bokstav i en originaltext får ersättas, målar sig tyvärr in i ett hörn. Ju äldre ett verk blir, desto mer nödvändigt blir det att uppdatera texten om den alls ska vara tillgänglig för moderna läsare. Ta till exempel Zacharias Topelius sagor. Är det nödvändigt att hålla kvar ord som för dagens barn är obegripliga, som immerfort, sprättbåge, idkelig eller skörta? Måste man använda orden fjällråtta och filfras, då djuren i dag kallas lämmel och järv? Knappast kan väl någon anse att det är ett brott mot Topelius författarskap att göra hans texter lite mer begripliga för moderna läsare. 

Jules Verne använde i sina romaner nästan genomgående orden negre och noir för sina svarta karaktärer – ord som på den tiden på franska ansågs helt neutrala, på samma sätt som vi idag använder ordet mörkhyad. De ordagranna översättningarna är ju svart eller mörk. I översättningarna av hans böcker användes ofta betydligt mer nedsättande ord. En svensk översättare kunde i dag vara frestad att använda n-ordet som översättning på negre, men med tanke på hur laddat ordet är i dag, skulle det bli en grov förvanskning av författarens intention. Hade Verne velat använda ett nedsättande epitet, hade han använt ett annat ord. 

Det här är ett av de fall där en översättare med fingertoppskänsla står inför ett val. Antingen kan hen välja att översätta ordet negre med det ord som en översättare på 1800-talet skulle ha använt, det vill säga det svenska n-ordet, och på så sätt bibehålla den tidstypiska språkliga autenticiteten. De som förespråkar denna typ av autenticitet brukar föra fram som argument dels att det är censur och historieförvanskning att uppdatera språket, dels att det är pedagogiskt att barn lär sig konfronteras med forna tiders dammiga moraluppfattningar. Båda argumenten har sina poänger. 

Å andra sidan bör man ta i beaktande bevarandet av autenticiteten i författarens intentioner med texten. Jules Verne skrev äventyrsböcker med vilka han ville öka förståelsen för världen och dess folk i en tid då många endast hade vaga och populistiska uppfattningar till exempel om australiska aboriginer eller nordamerikanska “indianer”. Det hade förvisso Verne själv också, men han var åtminstone påläst. Genomgående tar han i sina böcker i försvar de folk som fallit offer för den brittiska och holländska kolonialismen (även om han måhända är något blind för den franska dito). Hans inklusion av intelligenta, pålitliga, moraliska och modiga karaktärer av olika etnicitet gör honom till en av de mer progressiva mainstreamförfattarna i äventyrsgenren under 1800-talet. 

Jules Verne var förvisso även fånge i sin tids vetenskapliga, moraliska och kulturella konsensus, liksom vi alla är i våra tider. Det här blir oerhört tydligt i hans karaktärsbeskrivningar och karaktärsmotivationer, i handling och i repliker. Men han var också fånge i sin tids språk. Ord som vi i dag anser nedsättande och kränkande ansågs under hans tid neutrala, och många av de politiskt korrekta termer vi i dag använder existerade inte på Vernes tid. Vi kan ändå ur hans författarskap dra den slutsatsen, att hade de existerat, hade Verne i många fall använt dem. Det är detta jag försöker komma åt, då jag menar att en översättare eller en utgivare av nyutgåvor bör sträva till att vara lyhörd för autenticiteten i författarens intention. Detsamma gäller här till exempel Astrid Lindgrens användning av n-ordet. 

Som jämförelsepunkt är Roald Dahl här visserligen ganska dålig. Karln var en dokumenterad rasist, misogynist och antisemit. Hans böcker är fyllda av lyteskomik, body shaming, groteska beskrivingar och elakheter – helt medvetna sådana. Jag förstår att min mamma inte gillade dem. Men det är det många som gör, och gjort, både barn och vuxna. Protesterna mot uppdateringen av språket – att fet omskrivits till enorm och ful till otäck – har fokuserat på den historiska autenticiteten. Ett viktigare argument, anser jag, är att bevara intentionens autenticitet. Det är Dahls groteskerier och elakheter som gör att han sticker ut bland barnboksklassikerna – på sätt och vis är hans alster en modernisering av de gamla folksagorna och viktorianska berättelserna där barn som beter sig illa går makabra öden till mötes, medan de lydiga och snälla blir belönade. Omskrivningar för att tona ner chockvärdet och groteskeriet blir här till en förvanskning av författarens avsikt. 

Omslag för Roald Dahls böcker.

Nu har jag satt ner över 10 000 tecken på att försvara utgivares rätt att ändra i en text för nyutgåvor, bara för att konstatera att det är svårt att försvara omskrivningarna som gjorts i Dahls böcker. Hur ska jag då ha det? 

Det jag försöker treva mig fram till här är att detta är en fråga med många nyanser, trots att mycket av debatten målar det som svartvitt. Om vi ska läsa böcker för deras innehålls skull, för att svepas med i en berättelse, sugas in i en författares värld, måste språket förr eller senare uppdateras, ord bytas ut, satskonstruktioner ändras. Ord som i dag inte används på samma sätt som de användes för 50, 100, 200 år sedan bör de facto ibland ersättas med andra för att författarens avsikt bäst ska avspeglas, även om det görs på bekostnad av den språkliga autenticiteten – och möjligen den historiska. 

Detta är inte censur, utan ett försök att göra författarens tankevärld rättvisa i en tid där språk och kultur förändrats. Är det viktigt då vi läser Jules Verne att påminnas om att man på 1800-talet använde n-ordet för mörkhyade, eller kan vi lita på att barn och unga nog får den informationen någon annanstans än från sina äventyrsromaner? 

Samtidigt är det viktigt att hålla kvar Vernes antisemitiska beskrivningar av judar, för han hade verkligen ett horn i sidan till judar. Det är alltså något som beskriver Vernes sinnevärld. Att han använde de ord som var gängse i väst för att beskriva mörkhyade säger inget annat om vare sig honom eller hans böcker, än att han föddes i början av 1800-talet. 

På samma sätt är det viktigt att hålla kvar ord som fet och ful i Dahls böcker. De var laddade ord redan på 1970-talet, och Dahl använde dem medvetet.

Vidare vill jag med min historiska jämförelse belysa att det inte nödvändigtvis är så dramatiskt att en utgivare går in och petar på fel ord i samband med en nyutgivning, sett ur ett längre perspektiv. Till skillnad från Finland och Sverige, där Verne i praktiken inte getts ut i nyupplaga sedan 90-talet, pågår i den engelskspråkiga världen en Verne-renässans, då en allt större del av författarens katalog nyöversätts från originalspråk. Trots 100 år av undermåliga engelska översättningar, har Vernes verk bestått tidens tand, och allt fler återvänder nu med nya ögon till originalen. 

Den nu aktuella nyutgåvan av Roald Dahl kommer även den antagligen att gå till historien som kuriosa. Om 100 år kanske man får betala stora pengar för 2023 års upplaga av Kalle och chokladfabriken på antikvariat, den där med de lustiga omskrivningarna. 

Detta ursäktar naturligtvis inte vandalisering av litterära verk. 

Slutligen anser jag att man ska sluta skrika sig röd i ansiktet om CENSUR och WOKE-GENERATIONEN. Jag undrar om det finns nån i Y-generationen som verkligen krävt att “fet” ska bytas ut till “enorm” i en nyutgivning av Roald Dahl. Snarare handlar det antagligen om att utgivaren försöker rehabilitera författaren för en ny generation föräldrar efter de senaste årens skriverier om honom. Jag misstänker alltså att det är föräldrarna som konsumenter, snarare än barnen, som ligger i fokus för det här beslutet. Antagligen ett korkat beslut. Jag har svårt att se hord 30-åriga föräldrar nu dundra nerför Centralgatan till Akademiska bokhandeln för att ÄNTLIGEN kunna köpa Roald Dahls böcker, som de hittills undanhållit sina barn, eftersom de inte innehållit den språkliga möjligheten att tolka “föräldrar” som regnbågsfamiljer, i stället för originalets “mamma och pappa”. 

Riktigt, riktigt slutligen, som Janne Strang skriver på FRLGT 22.2; barn går inte sönder av att då och då möta lite obehagligheter. Och vill man inte läsa Roald Dahls groteskerier för sina barn, så kan man göra som min mamma och helt enkelt låta bli. Jag har inte lidit ett dugg av att jag aldrig läst Matilda

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.