Etikettarkiv: Mångfald

Normbrytande design – för vem?

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
Just nu pågår utställningen 10 000 år av design – Människan, Materialen, Metamorfosen på Nationalmuseet i Helsingfors. Utställningen, som kuraterats och planerats av Florencia Colombo och Ville Kokkonen, låter tusentals år gamla bruksföremål gå i dialog med moderna eller samtida designföremål, arbetsredskap eller toppteknologi. Föremålens kulturhistoriska kontext, tid eller användningsområde – all den bakgrundsinformation som vi är vana att serveras på ett kulturhistoriskt museum – tillmäts liten eller ingen betydelse på denna utställning. Här är det formen och materialet, inte funktionen eller föremålets kulturhistoria, som bestämmer vilka föremål som kopplas till varandra. Ny är också formgivningen av själva utställningen – en utställningsdesign helt i vitt bestående av vita rörkonstruktioner, sparsmakade utställningstexter och minimalistiskt hållna föremålsbeskrivningar.

Utställningen väcker många tankar och invändningar hos mig – inte minst kring formgivning, funktion, tillgänglighet och betydelsen av kontexter. Även om jag välkomnar nya sätt att närma sig äldre föremål, kontrasteringar som överraskar och som låter oss se formens och linjens skönhet i de vardagliga föremålen, saknade jag ändå kontexterna som förankrar föremålen i tid och rum och genom vilken formen kopplas till funktionen. Men allra mest funderade jag ändå över utställningens formgivning ur ett tillgänglighetsperspektiv.

För ett år sedan besökte jag utställningen Norm Form på ArkDes i Stockholm. Utställningen, som var kuraterad av Camilla Andersson, Maja Gunn och Karin Ehrnberger, fokuserade å ena sidan på hur normerande formgivning kan vara, å andra sidan på formgivningens inneboende potential till förändring, nytänkande och rentav aktivism.

Utställningen inleddes pedagogiskt med att synliggöra hur köns-, sexualitets-, etnicitets- och kroppsnormer styr designen. Normer styr formgivningen och formgivningen formar oss människor. Tänk bara på alla produkter för ”henne” och ”honom” eller på produkter med samma funktion, men som könskodas genom formgivning och färgval om det så handlar om rakhyvlar, hammare eller saxar. Leksaksbutikerna och -katalogerna uppvisar samma normativa mönster med rosa, mjukhet och omsorg för flickor och blått, aktivitet och aggression för pojkar.

Vi blir till som flickor och pojkar, kvinnor och män genom att forma oss efter normen. En intressant illustration av detta är konstnären Heidi Lunabbas fotoprojekt Twins, som leker med könsnormer genom iscensatta fotografier där samma barn poserar som både flicka och pojke. Det handlar om kläder lika mycket som poser. Vi som är födda eller var barn på sjuttiotalet ser nostalgiskt tillbaka på 70-talets unisexmode och slitstarka barnkläder som gick i olika skalor av grönt, brunt och orange.

Formgivningen bygger inte sällan på en vithetsnorm med ”hudfärgade” produkter som går i ljusbeige, med en färgskala som är anpassad efter ljushyade personer. Den vita kroppen, den smala kroppen och funknormativa kroppen bestämmer klädernas färgskala och passform. Hen som bryter mot normen känner det genom kläder som skaver eller som inte kan kläs på. Hen blir tvungen att improvisera eller i värsta fall sy upp sådana som passar. Det handlar i högsta grad också om pengar, att ha en kropp som bryter mot normen kostar mer.

Formgivning formar oss enligt rådande normer. Historien om vården av personer med en funktionsnedsättning innehåller många brutala exempel på formgivning av apparater, smärtsamma korsetter, skenor och redskap genom vilka man har sökt ”korrigera” människor enligt en viss kropps-, funktions- och beteendenorm. Ett mildare exempel är de böjda skedar vänsterhänta barn försågs med förr för att lära sig att bli högerhänta.

Men hur ser då normbrytande formgivning ut, som står för förändring, nytänkande och som bygger på ett mångfaldstänk? En formgivning som inte utgår från den vita, smala och funknormativa kroppen, utan från en annan passform och andra behov?

Utställningen Norm Form visade på glädjande många exempel på en normkreativ design. Ett av de mest intressanta exemplen på hur aktivism och formgivning kan gå hand i hand är Göteborgskooperativet Independent Living, GIL. På utställningen kunde vi bekanta oss med GIL:s ”CP-truck”, en paketbil som de använde för en nattlig aktion då de omvandlade alla 95 p-platser på en parkeringsplats till ”handikapplatser”. GIL är känd för sina provokativa designprodukter (ofta med obekväma namn) och för sina aktioner genom vilka de vill synliggöra de normerande mekanismer i samhället som exkluderar personer med en funktionsnedsättning. Vid sidan om GILs CP-truck bjöd utställningen på flera exempel på design som problematiserade samhällets normer och där föremålets användbarhet var underordnad budskapet.

En annan aspekt av den normkreativa formgivningen var design som satte mångfald i fokus och som beaktade olika kroppar och användare. Ett exempel på detta var Iman Aldebes formgivning av hijabs för polisen, armén och brandkåren, eller Louise Lindroths klädkollektion ”jeans for a seated body” som är anpassad för personer som använder sig av rullstol. I båda fallen står funktionen och användbarheten i fokus.

Och det är just funktionen och användbarheten tillsammans med föremålets skönhet och/eller nyskapande form som i mitt tycke gör design intressant. All normkreativ design är dessvärre inte alltid inkluderande och en normbrytande idé behöver inte ge upphov till en normbrytande form. Samtidigt som många föremål på utställningen Norm Form på ett fint sätt problematiserade och utmanade normer inom formgivning samt introducerade design som inkluderade olika slags kroppar, utgick formgivningen av den ändå från en funktionsnorm och en normbesökare.

Utställningsarkitekten hade i sin iver att vara nyskapande och normkreativ frångått all god praxis gällande tillgänglighet. Genom denna miss motverkade utställningens design dess fina och ambitiösa avsikt – att utmana normer och vara inkluderande. Normkreativ liksom all annan god design bör  bygga på funktionalitet och tillgänglighet. Och här ligger också den stora konstnärliga utmaningen.

Rita Paqvalén
är verksamhetsledare för servicen Kultur för alla

Representation

Ida Sulin
Ida Sulin.
Under det senaste halvåret har jag i flera olika sammanhang stött på statsrådets framtidredogörelse, som uppgörs en gång per valperiod, förra gången 2013. Statsrådet har en hemsida för framtidsredogörelsen där de olika ministeriernas bidrag presenteras (länk) och dessutom finns det åtminstone en Facebookprofil med medioker aktivitet.

Första delen av framtidsredogörelsen gjordes år 2017 och är en samlad syn på arbetets framtid i Finland. Den andra delen från 2018 tar sikte på lösningar och konkreta steg framåt för en lyckad tillväxt. I samband med presentationen av redogörelsen publicerades också videor där representanter för olika sektorer talar om de utmaningar vi står inför, och hur vi ska tackla dem tillsammans.

Videorna är en intressant uppvisning. De typiska maktrepresentanterna, vita män i kostym och med lagom många år på nacken, talar utan större inlevelse om globalisering, om inkludering av det annorlunda, om hur beroende vi är av yttervärlden, om klimatförändring och om mycket annat intressant.

Av just videorna får jag ångest. Kan vi inte uppvisa bättre representation, ens när det är viktigt? Hur ska vi någonsin klara av framtidens prövningar om våra lotsar kör Saab och längtar efter Nokia? Hur ska jag orka slåss för en bättre framtid för mig och för mina medmänniskor om gråa kostymer slår en mur runt kreativiteten, leken, styrkan och lusten att våga litet mer än jag egentligen vågar?

Samma ångest dök upp på en konferens för några veckor sedan, där Nordens ledande rättsvetenskapliga forskare höll föredrag om digitalisering, framtid och juridik. Igen maktrepresentanter i högsta grad, med ett undantag var det män, 50 plus, gråa kostymer och tråkiga power points. Hur ska jag kunna tro på det som sägs om de föreläser om digitalisering med tråkiga power points? Kände mig hungrig på trovärdighet och verkligt innehåll, något som den enda ”undantagsrepresentanten” levererade.

I maktkorridorerna saknar jag glöd, misstag och äkta vara. Jag saknar den som vågar mer än är vettigt och jag saknar de bossar som är annorlunda och inte räds vaga formuleringar eller projekt med oviss utgång. Jag saknar känslan av ledas av fasta principer i stället för små regler. Men framför allt saknar jag representation, eftersom jag tror att vi genom inkludering och representation alltid kan utmana det inrutat traditionella på ett bra sätt.

Och frågan om hur man kommer åt representationen är min tiopoängare, eftersom den träffar också mig. Dessutom är det litet bråttom om eftersläpet inte ska bli längre än vad det är i dag. Visst kan vi tala om positiv diskriminering och åtgärder för att öka antalet kvinnor, färgade, utlandsfödda och så vidare i olika sammanhang, men jag tror att det till syvende och sist handlar om våra egna hjärtan.

Vid varje representation på maktposition är det någon traditionell som förlorar – en grå kostym eller Ida Sulin som blir av med sin maktposition, och det vill vi så ogärna i trygghetstankande samhälle. Det är lätt att ta sig makt att inkludera annanstans, men så svårt att ge upp sin egen, personliga makt. Kanske har det med vår unga självständighet att göra, kanske är det samhällsbyggnaden eller gamla motsättningar – makt är något man inte ger upp ens för samhällets bästa.

Ni som följt mig vet att jag ger nyårslöften, och det tänkte jag göra i år också. Än är det inte riktigt dags, men representation på mina maktpositioner är en het kandidat.

Ida Sulin
är jurist och obekväm med framtiden

Cosmic Latte gör framtiden till en levd erfarenhet

Tre rymdökenblommor sitter på scenen i Pannhallen på Zodiak i Helsingfors. De sjunger om hur det känns. Hur det känns efteråt. I framtiden. Bortom alla dikotomier.

Cosmic Latte är tredje delen i Sonya Lindfors och konstnärskollektivet UrbanApas serie som behandlar ”blackness”. (Jag väljer att använda begreppet ”blackness” för jag tycker att det inte ännu finns en term på svenska som på ett uppfyllande sätt lyckas beskriva termens hela innebörd. Med ”blackness” menar jag ”svarthet” ur ett historiskt och konstruktivistiskt perspektiv) Lindfors står för regin och konceptet och står även på scenen. Övriga medverkande är Deogracias Masomi, Ima Iduozee, Pauliina Sjöberg och Geoffrey Erista. Lindfors fick mycket uppmärksamhet för sitt föregående verk Noble Savage som visades på Zodiak 2016. Hennes nya verk lever upp till alla förväntningar och ger mer därtill att fundera vidare på.

I Cosmic Latte är det år 3018. Tre afronauter rör sig i en afrotopi. De rör sig i kanon och skapar en ny kanon. Dansarna använder sina röster; sjunger, talar, reciterar. ”Imagine forgetting time. Remembering the bliss, the wind on my face. We are here forever, forever, ever, forever, ever. Things will never be the same. A change is gonna come.” Jag tänker på Warsan Shires dikter som Beyoncé läser upp mellan låtarna i sitt album Lemonade (2016).

Cosmic Latte är ett afrofuturistiskt verk. Begreppet afrofuturism myntades 1993 av Mark Dery i texten Black to the Future, men har långt före det varit en stil inom jazz, mode, film och science fiction. Den starkaste symbolen för afrofuturism är filmen Space is the Place (1974) av och med jazzmusikern och kompositören Sun Ra, vars musik används i Cosmic Latte. Ljudvärlden är fylld av funk, soul, house, klassisk musik och dissonans. Att blanda Johann Sebastian Bach och Sun Ra beskriver vad arbetsgruppen bakom Cosmic Latte vill göra; visa hur framtiden ser ut när svarta, bruna och vita människor inte längre är motsatspar, utan en porös cosmic latte-blandning av varandra.

Titeln Cosmic Latte kommer från en studie gjord av Nasa som visar att om man skulle blanda universums alla färger skulle resultatet bli cosmic latte. Vad konstnärerna i produktionen vill utforska är vad det finns bortom dikotomierna vit och svart, man och kvinna. De vill utforska en framtid utan dikotomier där den största konflikten är vem av rumskamraterna som lämnat hår på duschgolvet.

Efter föreställningen ordnas den här kvällen ett samtal med konstnärerna. Lindfors säger att arbetsgruppen ville föreställa sig en framtid där svarta och bruna personer inte behöver förklara för vita människor hur rasism fungerar och känns. Hur skulle världen se ut om inte kolonisationen skulle ha genomförts? Vad skulle Pocahontas ha gjort om hon skulle ha blivit lämnad ifred? Festat kanske?

Lindfors verk innehåller alltid djupanalyser av maktstrukturer, men också mycket humor. Cosmic Latte är fri och spontan och radikal i sin glädjeyttring. Hennes förra verk Noble Savage var ett mycket mörkare och mer sorgset dansverk än vad det nya är. Jag upplever även att Cosmic Latte är mindre separatistisk än Noble Savage.

Lindfors och UrbanApa lyckas bättre än många andra scenkonstnärer som det senaste året laborerat med utopier och alternativa framtider för de visar att framtidsscenariot kan bli en del av nuet för scenkonstnärerna och för publiken när den framställs på scen. Speciellt Ima Iduozees och Geoffrey Eristas gripande danssegment blir en metafor för det här. Deras dans visar närhet mellan två svarta män vilket mycket sällan porträtteras i populärkulturen. Men eftersom närheten finns i Cosmic Latte blir den en levd erfarenhet för publiken.

Vilhelmina Öhman

Cosmic Latte.
Regi och koncept: Sonya Lindfors.
På scen: Sonya Lindfors, Deogracias Masomi, Ima Iduozee, Pauliina Sjöberg och Geoffrey Erista.
Spelade på Zodiak till 30. maj.

Suldaan Said Ahmed: ”utan socialism – inget arbetarparti”

Suldaan Said Ahmed sporrades till politisk aktivitet av sina upplevelser av rasism. Som första viceordförande för Vänsterförbundets partifullmäktige vill han ge flyktingar och invandrare en förebild i politiken.

Helsingfors diakonissaanstalts murriga, rödbruna tegelbyggnader i Berghäll badar i den stekheta majsolen. Den exceptionella värmeböljan har formligen pressat ut trädens löv i en lika plötslig som livsbejakande färgexplosion på anstaltens innergård, och alla förbipasserande verkar vara på gott humör. Nedför en backe mellan träden promenerar Suldaan Said Ahmed med solgasögon på näsan. Han är i dag anställd på diakonissaanstalten, där han arbetar med papperslösa flyktingar, alltså flyktingar som fått ett nekande svar på asylansökan.

– Jag hjälper dem med byråkrati och andra frågor, rådger vilka möjligheter de har att gå vidare med sina processer, berättar han.

Det är säkert ett ganska tungt arbete?

– Ja, många berättar ju sina livshistorier, och det är ganska tuffa saker som vissa av dem gått igenom, så visst blir man ibland berörd.

Helsingfors diakonissaanstalt är en institution som är äldre än den finländska staten: i fjol firades 150-årsjubileum. Anstaltens sjukhus var det första i Finland där det arbetade utbildad sjukvårdspersonal, och ännu i dag utbildar diakoniinstitutet hälso- och socialvårdare. De nuvarande byggnaderna, som uppfördes 1897, har upplevt två traumatiska krig, och också fungerat som soldatsjukhus.

I dag har anstalten en starkt multikulturell prägel. Under den korta tid jag väntar på Said Ahmed hör jag minst fem olika språk talas i aulan. Said Ahmed är en del av denna mångfald. I början av 2000-talet flydde han som 15-åring med sin familj från oroligheterna i Somalia, och landade, av alla ställen, i småstaden Kontiolax, 20 kilometer från Joensuu i Norra Karelen.

Engagerad redan som barn

Said Ahmed – eller ”det svarta lejonet” som han skämtsamt kallar sig själv efter att det använts om honom som öknamn bland rasistiska debattörer – är i dag en av Helsingfors mest omtalade unga politiker. Han har väckt uppmärksamhet genom att stolt använda det finska lejonet som halssmycke – en symbol som så gott som lagts beslag på av rasister och ultranationalister – och genom att dela ut rosor åt deltagare i invandringsfientliga demonstrationer.

– Kanske jag alltid har varit politiskt aktiv, funderar Said Ahmed då jag frågar när han började intressera sig för politik.

– Redan som barn engagerade jag mig i gatubarnens situation i Mogadishu. Jag kunde inte förstå att barn kunde leva på gatorna, inte ha ett hem eller föräldrar som tog hand om dem. Hur var det möjligt att sådant här existerade?

I intervjuer har han berättat att han i ett skede till och med tillbringade natten ute på gatan med de utslagna barnen, i något slags solidaritetsyttring. Samma vilja att hjälpa samhällets svaga går vidare i hans nuvarande jobb.

Rasismen sporrade till handling

Intresset för partipolitik har ändå sina rötter i uppväxten i Kontiolax.  Joensuu med omnejd är inte ett område som historiskt är känt för sin gästvänlighet mot mörkhyade invandrare. Under 1990-talet blev Joensuu känd för sina våldsamma, rasistiska skinheads, som i närmare ett decennium terroriserade stadens somaliska befolkning, flyktingförläggningar, utländska restaurangägare, punkare och antifascister.

Polisen satte stopp för den organiserade skinheadverksamheten i slutet av 90-talet, men rasismen och våldet försvann inte, tvärtom återtog det i styrka i slutet av 00-talet då invandringen till Finland långsamt tilltog, och åtstramningspolitiken och den ekonomiska recessionen började kännas i folks vardag.

– Jag märkte att attityderna hårdnade, rasismen blev mer öppen i samhället – skinheadsens barn blev själva skinheads. Kontiolax var ett sådant ställe att det gick en buss till och från Joensuu varje timme. Efter skolan skyndade man hem för att äta, och sedan skyndade man vidare till bussen för att åka in till Joensuu och hänga. Men hände det att man missade bussen, fick man sedan stå vid hållplatsen och vänta i en timme på nästa. Och i de här situationerna fick jag ofta höra både de ena och de andra kommentarerna på grund av mitt utseende av folk som gick förbi. Ibland kunde situationerna hetta till ordentligt.

Den samhälleliga atmosfären blev etter värre efter Sannfinländarnas valseger, jytky, i riksdagsvalet 2011.

– Mina föräldrar tyckte att det var rentav otryggt att bo kvar, och övervägde att flytta bort från Finland. Men jag sade att ”vad blir bättre av att vi alla flyttar bort från Finland?”. Jag visste att det fanns en större mångfald i Helsingfors, och föreslog att vi skulle flytta dit i stället.

Riksdagen nästa

Och så blev det. Det var också i de tiderna som Suldaan Said Ahmed på allvar började fundera på att aktivera sig i politiken, en tanke som ändå hade grott en längre tid.

– Jag hade ju märkt att det inte fanns personer som representerade människor som såg ut som jag. När jag i skolan sa att jag siktade på att bli Finlands statsminister eller till och med president, så var lärarna inte precis uppmuntrande, utan i stället lät de mig förstå att ser man ut som jag, så har man inga chanser att klara sig i politiken. Jag menar, det är klart att man kan förklara att för en mörkhyad person i Finland finns det vissa utmaningar med att bli politiker, och att man får vara förberedd på att arbeta lite hårdare än många andra. Men att bara rakt ut säga att ”det går inte”. Så kan man ju inte göra.

Said Ahmed beslöt sig inför kommunalvalet 2012 att vara med och bygga upp ett Finland där mörkhyade och invandrare hade politiker att se upp till, och som representerade dem. Vänsterförbundet var det parti som kändes närmast hans egna tankar om solidaritet och mångfald, och han valde att ställa upp som obunden kandidat på Vänsterns lista. Resultatet blev en besvikelse – futtiga 91 röster räckte inte ens för att föra honom i närheten av en fullmäktigeplats. Han lät sig inte nedslås, utan konstaterade att resultatet fick han skylla sig själv för eftersom han inte gjort någon kampanj. Han ställde in siktet på kommunalvalet 2017, och beslöt samtidigt att också börja påverka inom partiet. Den gången gick det vägen – med strax över 1 000 röster blev han invald, med tre fler röster än Paavo Väyrynen. Sommaren därpå ställde han upp i Vänsterförbundets ordförandeval för partifullmäktige – och blev vald till partifullmäktiges viceordförande.

Nyligen meddelade han att han ställer upp i riksdagsvalet 2019. Vägen till riksdagshuset kan ändå bli svårforcerad i ett litet parti som Vänsterförbundet. För tillfället har partiet två invalda ledamöter från Helsingfors valkrets, och Said Ahmed måste antagligen sexfaldiga sin röstmängd från kommunalvalet för att kila in som tvåa efter Paavo Arhinmäki – om nu Arhinmäki ställer upp igen.

Rätten till värdigt liv

Suldaan Said Ahmed är på många sätt representativ för Vänsterförbundets moderna image: han är ung, värdeliberal, urban och lyfter gärna fram frågor om mångfald och antirasism. Inom vissa kretsar kan man i dag höra muttras att ”vänstern i dag bara talar om homon och invandrare”, och ”glömmer” att stå upp för arbetarnas sak. Utgående från Vänsterns riksdagsmotioner finns det föga belägg för det påståendet, men invandrings- och sexualitetsfrågor tenderar att få brett utrymme i medierna. Det finns de som frågar hur viktiga de klassiska värderingarna som socialism och arbetarkamp är för de unga politikerna. För Said Ahmed är saken självklar.

– Vänsterförbundet är ett arbetarparti, och det går inte att försvara arbetarklassen utan socialism.

”Solidaritet” är ledordet för Said Ahmed, det som för honom definierar Vänsterförbundets politik. Själv vill han inspirera folk till att bli aktiva deltagare i samhället. Politiken som förs borde enligt honom sporra till företagsamhet och ge människor en känsla av att de gör något som är värdefullt.

Han berättar om möten han haft med utslagna människor på gatan som berättat för honom sina historier, och hur uppenbart det blivit att dessa personer vill göra något vettigt, arbeta, studera, bidra till samhället. Ofta har de fallit offer för den stränga byråkrati som reglerar till exempel arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag. Gör man ett ”snedsteg”, till exempel tar emot snuttjobb eller studieplats, är man snabbt ute ur systemet.

Inom vänsterfältet diskuteras i dag allt flitigare den revolutionerande förändring som är på gång inom arbetslivet – automatisering och robotisering. Vissa forskare och arbetslivsfilosofer framhärdar med att det är oundvikligt att vi i något skede måste övergå till en annan typ av resursfördelning än en som i huvudsak är baserad på förvärvsinkomst, eftersom det inte kommer att finnas jobb för alla i framtiden. Andra hävdar att automatiseringen i sig skapar nya arbetsplatser.

– Arbetets vikt och värde är det nog ännu värt av framhäva, men det är sant att det skett stora förändringar i arbetslivet, delvis på grund av den politik som har förts i Finland under de senaste åren, en politik som gynnar höginkomsttagare. Men det är en förändring som kanske inte syns så tydligt i de välbärgades bostadsområden.

En basinkomst förespråkar Suldaan Said Ahmed ändå, liksom Vänsterförbundet som parti.

– Den skulle ge arbetslösa eller deltidsarbetande helt andra möjligheter att göra något meningsfullt under den tiden de inte arbetar: studera, utföra frivilligarbete, förverkliga sig själva på ett eller annat sätt.

Vill inte vara tankepolis

I Hufvudstadsbladet skrev Nicolas von Kraemer häromledes en essä, där han anklagade vänstern för att vara den nya puritanismrörelsen: vänstern agerar enligt von Kraemer tankepolis och kväver den samhälleliga diskussionen genom att kräva att alla enbart uttrycker sig på det sätt som vänstern anser vara politiskt korrekt.

Anklagelserna kontrasteras av att Suldaan Said Ahmed några dagar efter intervjun med Ny Tid berättar för tv-kanalen MTV om alla de mordhot och påhopp han som mörkhyad politiker för utstå.

När jag ber honom kommentera von Kramers diagnos över vänstern, suckar han lätt.

– Dels måste man komma ihåg att det som skrivs på sociala medier inte är verklighet. Jag har ibland bjudit ut personer på kaffe som har skrivit alldeles vidriga saker på sociala medier, och det har visat sig att ansikte mot ansikte har de varit hur trevliga typer som helst.

Vare sig vänstern eller Said Ahmed själv vill förbjuda eller kväva någon diskussion, om vilket som helst ämne, men:

– För att det ska gå att föra en vettig diskussion, måste ett basvillkor uppfyllas: en viss grundläggande respekt för andra människor. N

Text & foto: Janne Wass

RÄTTELSE: 19.6.2018 & 21.6.2018: I en tidigare version av texten stod att Suldaan Said Ahmed är viceordförande för partiet. I en tidigare version stod även att Said Ahmed var såväl Vänsterförbundets partifullmäktiges yngsta viceordförande genom tiderna, vilket inte stämmer. Said sade även i intervjun att han är första med flyktingbakgrund i ett finländskt partis partiledning – informationen kom från en artikel i Iltalehti, men det är oklart om den håller streck.

Jacqueline Woodson: ”Litteraturen gör oss mindre ensamma”

Författaren Jacqueline Woodson mottog i år ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne, ett pris som det känns fullt logiskt att hon fick ta emot: Woodson har nu kammat hem de flesta utmärkelser en ungdomsförfattare kan belönas med. Hon skrev nyss på ett kontrakt för Oprah Winfreys magasin, men Woodson har större mål i sikte. Vad är egentligen syftet med hennes liv?

– Jag skulle aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få ALMA-priset. Jag har nog tänkt att det är för européer. Och sett det som ett ”white people award”. Jag tror att de aldrig har gett det till en svart person innan, säger Jacqueline Woodson.

Det stämmer. Priset till Astrid Lindgrens minne, det största inom barn- och ungdomslitteratur i världen med en prissumma på fem miljoner kronor, instiftades 2002 och har hittills delats ut till tre organisationer och 15 författare och illusttratörer. Woodson är den första svarta. Att hon tar upp det faktumet säger mycket om hennes författarskap – inte för att det handlar om svarta, men för att det handlar om representation, om att synliggöra osynliga, om ensamhet.

– Alla är vi ”den andra”. Det är alltid några delar av oss som vi inte ser i resten av världen. Det gör oss delvis till individer, men det gör oss också ensamma! Jag tror att böcker kan ge dig dig själv, att de kan väcka dig.

Jacqueline Woodson föddes den 12 februari 1963 i Columbus, Ohio men när hennes föräldrar skiljdes flyttade hon, hennes syster Odella, brodern Hope och deras mamma till South Carolina – en delstat som bara några år tidigare frigjorts från de grymma Jim Crow-lagarna* och som fortfarande var extremt segregerat. ”You can keep your south” föreställer hon sig sin pappa säga till hennes mamma i den prisade boken Brown Girl Dreaming. Hon var ett år när flytten gick.

”Jag är född i Ohio men historierna från South Carolina forsar redan som floder i mina ådror” skriver hon på ett annat ställe i samma bok.

Böcker som barnvakt

Som sjuåring kommer Woodson till Brooklyn, New York och det afro-amerikanska och latinamerikanska området Bushwick – idag det kanske snabbast gentrifierade området i New York, då ett industriområde bebott av arbetarklass och immigranter. Historier och böcker är en stor del av hennes liv redan från tidig ålder. Hennes mamma, ensamstående och hårt arbetande, tar biblioteket som hjälp för att klara av sitt schema och tre barn – böcker blir hennes barns barnvakter. Varje dag efter skolan går syskonen till biblioteket och sitter där och läser fram tills att mamman slutar sitt jobb och kommer och hämtar dem. Hennes syster ses som familjens ljus, hon plöjer böcker. Jacqueline själv läser sakta, sakta och i skolan anses hon inte särskilt duktig. Själv berättar hon att hon förvisso arbetade sig långsamt genom sidorna, hon läste om och om igen, men att det var för att hon läste för en djupare förståelse. Det finns inget ytligt i hennes relation till böcker.

”Jag läste som en författare redan som barn”, som hon sagt i en gammal intervju. En sak tar det henne flera år att hitta i litteraturen; sig själv. Hemma är hon en vacker, intelligent, stark, svart flicka – i böckerna hon läser på biblioteket existerar hon inte. Där är alla vita, från världar långt från hennes egen.

Jacqueline Woodson börjar ljuga tidigt. Hon fascineras av berättelserna hon fabricerar ihop och hur människor lyssnar på dem – deras ögon växer i takt med att lögnerna dansar över hennes läppar. Hon börjar även tidigt skriva och hon skriver överallt. Små historier i marginalen på sina läroböcker, på pappkassar, med kritor på trottoaren. Hemma transkriberar hon hela låtar och tv-reklamer och memorerar dem (hon kan fortfarande recitera så många 70-talsreklamer att det fyller en timme). Först när hon är i tio-årsåldern möter ljugandet hennes skrivande och två förmågor flyter ihop till en. En dag i skolan när hon lämnar in en skrivövning så ger hennes lärare Mr Miller, en man snål med komplimanger, henne överraskande beröm: This is really good. Hon inser att lögner på papper är en väsensskild sak jämfört med att ljuga folk rakt upp i ansiktet – det ena gör att man hamnar i trubbel, det andra att man får uppskattning.

Överöst av priser

45 år senare har hon skrivit över 30 böcker varav majoriteten är barn- och ungdomsböcker. Hon har även skrivit två stycken vuxenromaner, poesi, essäer och journalistik. Hon blir snart återkommande kolumnist i Oprah Winfreys magasin ”O”.

Jaqueline Woodson utanför sin lägenhet i Brooklyn.

Hon sitter vid köksbordet i sitt hem i området Park Slope i Brooklyn, New York där hon bor med sin flickvän och deras två barn. Hon pratar starkt och tydligt med blicken rakt in i ens egen, men tittar ibland ner nästan lite blygt efter att hon avslutat sina meningar. Hon för sig på ett ålderslöst sätt, även hur hon pratar – ungdomligt uppbyggda meningar varvade med eleganta, äldre klingande, resonemang, och jag hade aldrig kunnat gissa hennes ålder (hon är 55). Vid hennes fötter ligger den enorma hunden Shadow. Utanför glasväggen som vetter ut mot bakgården och ett stort blommande träd skäller hennes andra hund, en stor schäfer vars namn jag inte minns. Det senaste numret av magasinet Vanity Fair ligger på ett soffbord. På framsidan tittar skribenten, skådespelaren och producenten Lena Waithe in i kameran – en av få svarta kvinnor att någonsin ha lyfts fram på magasinets framsida och defintivt den första queera svarta personen. Texten om henne är skriven av Jacqueline Woodson.

En hel vägg i Woodsons hem är fylld av plaketter, inramade diplom, medaljer och statyetter. Jacqueline Woodson har vunnit så många priser och utmärkelser för sina böcker att jag inte kan räkna dem, inte hon heller tror jag, alla är inte ens listade på hennes hemsida. Hon måste ha fått närmare etthundra pris, varav tre stycken ”lifetime achivement awards” och det finaste priset man kan få ta emot inom litteratur i USA: ”National Book Award”. Hon är utsedd till ”National Ambassador for Young Peoples Literature” av det statliga Kongressbiblioteket för 2018–19. Och nu ALMA. Jag frågar henne vad det svenska priset betyder för henne.

– Jag är fortfarande väldigt okänd för många människor, särskilt internationellt, så för mig betyder det här att fler människor nu börjar känna sig mindre ensamma. Min intention som författare är att skriva om människor som jag själv som ung inte såg. Jag vill att folk ska besöka litteraturen och se någonting som får dem att inse att de inte gör den här färden alena.

”Verken ska hålla högsta konstnärliga kvalitet och präglas av den humanistiska anda som förknippas med Astrid Lindgren” står det på ALMA-prisets hemsida. Men Astrid Lindgren förknippas inte bara med en sund människosyn, något som Jacqueline Woodson själv tar upp långt innan jag själv hinner komma in på ämnet.

– Vi kände bara till böckerna om Pippi Långstrump. Vi älskade Pippis vildhet, hur äventyrslysten hon var, en stark flicka att identifiera sig med. Men… det finns vissa problematiska koloniala grejer som pågår också, haha! När jag läste böckerna igen som vuxen tänkte jag att om jag läser detta för mina barn måste vi ha långa konversationer om en författares ansvar, vad de försöker säga och hur de tänker kring vissa människor.

I nyutgåvan av Pippi-böckerna har vissa ord strukits…

– Yeah… (rösten är lätt sorgsen, låter lite trött). Jag håller inte med om att göra så. Detsamma hände här med Huck Finn. N-ordet togs bort. Det är ”whitewashing”. Jag tror att folk behöver veta hur litteraturen var och vad kampen handlade om. Astrid tog inte bort ordet, förlaget gjorde det. Och det gör det till mindre av författarens historia. Det enda som gör att vi inte upprepar historien är att vi kommer ihåg den.

– Som förälder kan jag läsa Astrid och hoppa över det ordet, eller ha en konversation. Men man kan inte ha den större konversationen om vi stryker vissa ord och tvättar bort saker, säger hon.

Obama, Trump och framtiden

På en hylla i köket står några foton på hennes barn och ordet ”woke” utskuret ur trä. På ett av fotografierna står hennes dotter intill Barack Obama som håller henne tätt intill sig. De ler båda stort och öppet in i kameran. Jacqueline Woodson skriver i sina böcker om utanförskap, förvirring, rasism, orättvisor. ”Livet är så svårt” sa hon i en intervju 2009. Men, säger hon vidare, hon finner tröst i vackra saker: Synen av sin sons leende på andra sidan bordet eller Obamas installationstal som sänds på tv.

Idag ser USA:s politiska scen väldigt annorlunda ut. Har det påverkat dig?

– Jag läser tidningen mycket mindre nu. För jag vill inte engagera mig på det sättet. Det kan bli utmattande, jag kan glömma vad min roll i hela det här är.

Och vad är den?

– Jag ska använda mina verktyg som författare för att hjälpa folk att komma igenom den här tiden. Om jag själv kämpar med att ta mig igenom vår tid, hur ska jag då hjälpa andra? Jag tänker på våra förfäder. Afroamerikaner har gått igenom slaveriet, lynchningarna på 1930,-40 och -50-talet, de diskriminerande Jim Crow-lagarna*, polisbrutalitet och att bli mördade på våra bakgårdar för att vi håller i en mobiltelefon. Vi har tvingats uppleva människor som sätter brinnande kors på våra gräsmattor, som dödar våra fäder och farbröder, som tar vårt land. Så det här som pågår, det är svårt, det är skrämmande, det är jobbigt, men vi har överlevt. Och vi kommer att överleva.

Vilka är verktygen vi behöver? Det är det hon tänker på när hon skriver. Vilka verktyg behöver unga människor för att fortsätta sitt motstånd? Hon måste också, förtsätter hon, skriva in hoppet i det här narrativet. Nyligen tände en man eld på sig själv i Prospect Park inte långt ifrån hennes hem. Hon kände mannen och hans familj. Det är lätt att förlora hoppet och perspektiven i den här tiden, säger hon.

– Det är hella bad just nu, men det är inte det värsta som kan hända.

Text: Martin Brusewitz
Foto: Anders Ahlgren