Star Treks Nichelle Nichols bröt ny mark för svarta skådespelare och astronauter

1,K

41 shares

• Share41
• Tweet

Skådespelaren Nichelle Nichols hjälpte bokstavligen svarta och kvinnor att ta sig ut i rymden genom sitt samarbete med NASA på 70-talet. 1966 blev hon i och med sin roll som kommunikationsofficeren Nyota Uhura i tv-serien Star Trek den första svarta kvinnan att porträttera en karaktär i auktoritetsposition, som en del av en series fasta skådespelarensemble. När hon ville säga upp sitt kontrakt efter första säsongen blev hon stoppad av självaste Martin Luther King. 

En dag år 1966 knäppte den då 12-åriga, framtida filmstjärnan och komikern Whoopi Goldberg på tv:n i lägenheten i ett av New Yorks så kallade housing projects och kunde inte tro sina ögon. “Mamma, kom och titta! Det är en svart kvinna på tv och hon är minsann ingen hemhjälp!” ropade hon till sin ensamstående mamma. 

Goldberg hade knäppt på den banbrytande science fiction-serien Star Trek och kommit till en scen på rymdskeppet USS Enterprises kommandobrygga. Bland bryggans ordinarie personal fanns naturligtvis seriens tre huvudpersoner, kapten Kirk, spelad av William Shatner, utomjordingen förste styrman Spock (jo, han med de spetsiga öronen), spelad av Leonard Nimoy, samt skeppsläkaren McCoy, med DeForest Kelley i rollen. Men bryggan bestod också av en handfull andra personer, och den som fick Whoopi Goldberg att utbrista i glädjetjut var kommunikationsofficeren, Nyota Uhura – spelad av den svarta skådespelaren Nichelle Nichols. 

Så här berättar åtminstone legenden att det gick till då Whoopi Goldberg blev en trekkie – när serien återupplivades som Star Trek: The Next Generation i slutet av 80-talet fick Goldberg själv en återkommande roll i den. 

Nichelle Nichols på Comic Con i Phoenix 2013. Foto: Gage Skidmore/Flickr.

Nichelle Nichols gick bort i söndags, 89 år gammal, och i minnestexter har hon hyllats av science fiction-fans, skådespelare, medborgaraktivister, rymdforskare och astronauter. För henne själv tog det en stund innan hon insåg hur banbrytande hennes medverkan i den ställvis lite pinsamma, men epokgörande tv-serien var, berättade hon i en intervju för amerikanska tv-arkivet 2013. Efter första säsongen gick hon till Star Treks skapare och producent Gene Roddenberry och lämnade in sin avskedsansökan. 

Nichols var en välrenommerad scenskådis och sångerska, och hade fått anbud om en stor musikalroll på Broadway. Roddenberry försökte förgäves övertyga henne att stanna, och sa: “Förstår du inte vad det är jag försöker göra här?” Nichols svarade: “Jo, men förstår inte du att det är musikalteater jag lever för? Jag måste ta den här rollen.” 

Roddenberry bad henne till sist sova på saken över veckoslutet, och återkomma på måndagen. 

Samma veckoslut arrangerades en fundraiser av NAACP, den amerikanska medborgarrättsorganisationen för svartas rättigheter, där Nichols var inbjuden som kändisgäst. Strax efter att hon slagit sig ner, kom en av arrangörerna för att berätta att en person som beskrev sig som “hennes största fan” ville träffa henne. Nichols fick sitt livs chock då det visade sig att beundraren var Martin Luther King, Jr. King gav henne översvallande beröm, och berättade att Star Trek var den enda tv-serie som han och hans hustru lät sina barn sitta uppe och se på efter läggdags, på grund av Nichols medverkan. Då hon berättade om att hon tänkte lämna serien, sa King: “Det kan du absolut inte göra. Det kan du absolut inte göra. För första gången ses vi nu på tv som vi borde ses varje dag: som intelligenta, kunniga, vackra människor, som kan sjunga och dansa, ja, men som också reser i rymden, som är professorer eller jurister.”

Enligt Nichols pratade King på i en evighet om hur viktig karaktären Uhura var, och Nichols säger att hon fick deja vu-upplevelser då King frågade: “Förstår du inte vad det är Gene Roddenberry försöker göra här?”

Enligt King var det faktum att Nichols fått rollen som Uhura enastående, eftersom det inte var en roll som var skriven för en svart person – det var inte ens en roll som var skriven för en kvinna. King sa: “Förstår du att Roddenberry öppnat en dörr här genom vilken hela världen kan se oss, så som de borde kunna se oss varje dag? Om du lämnar serien, kan den dörren lika snabbt stängas, eftersom han kan ersätta dig med vem som helst – till och med en utomjording.” Nichols kunde bara stå och gapa, men i intervjun säger hon att i den stunden var det som om världen hade rubbats ur sin bana, verkligheten vred plötsligt på sig då hon insåg vilken betydelse hennes lilla roll i den här halvfåniga tv-serien hade – och samtidigt var hon arg för att det var just hon som hade blivit tvungen att bli denna symbol för de svartas emancipation. Hon ville ju bara sjunga på Broadway. 

Kommande måndag gick Nichols till Roddenberrys kontor och bad honom riva upp avskedsansökan. “Den dagen insåg jag att någon större makt gett mig det här valet, och jag har aldrig ångrat det under hela mitt liv. Det var rätt stig för mig.” 

Den berömda kyssen.

I dag kan det kännas förvånande att Nichols roll i den ursprungliga Star Trek-serien sågs som så banbrytande. Hennes karaktär Uhura är visserligen med i många av avsnitten, men hon är aldrig i fokus för ett enda av dem, och för det mesta har hon bara ett par repliker mer avsnitt, om ens det. Mest känt är ögonblicket då Uhura kysser kapten Kirk – en av tv-historiens mest kända kyssar, trots att det inte var, som ibland påstås, den första kyssen mellan en svart och en vit karaktär på amerikansk tv. 

Men då ska man minnas Whoopi Goldbergs kommentar. 1966 hade svarta manliga skådespelare småningom börjat ta sig in i amerikanska tv-serier. Bill Cosby var ena halvan av den första svart-vita “buddy cop”-duon i I Spy, som startade 1965. 1966 var det premiär för Hogan’s Heroes och Mission: Impossible, som båda hade svarta manliga skådisar i stora biroller. Alla dessa roller var dock skrivna för svarta skådespelare, med ett visst medföljande bagage av stereotypier. 

Då det gällde svarta kvinnor, fanns det i tv-världen en enda roll att spela: hemhjälp. 

Nichelle Nichols i filmen Star Trek IV: The Voyage Home (1986).

Det är lätt att idag se på den ursprungliga Star Trek-serien som gick i amerikansk tv mellan 1966 och 1969 och skratta åt dess nödtorftiga scenografi, de klumpiga replikerna, de ibland skrattretande scenarierna som framförs med största allvar och inte minst William Shatners alltid lika underhållande överspelande i huvudrollen. Men då Gene Roddenberry skapade Star Treks värld, skapade han något alldeles unikt, och att franchisen överlevt till denna dag är ett bevis på det. 

Berättelserna i Star Trek är förlagda till 2200-talet, och försiggår i huvudsak på rymdskeppet Enterprise, samt otaliga planeter i universum. Men det är inte Roddenberrys beskrivningar av rymden och dess utomjordingar som är banbrytande, utan hans vision för mänskligheten. Om någonsin en socialistisk utopi har lyckats övertyga miljoner och åter miljoner av tv-tittare, så är det Star Treks framtidsvision. USS Enterprise är utsänt av Förenade planeters federation, en fredsallians av inbördes jämlika planeter, vars mål är att skapa fred, frihet och stabilitet i universum. Enterprise är ett upptäcksfartyg, vars uppgift är att utforska rymden, dess liv och civilisationer. 

Hemma på jorden, och i de flesta av federationens planeter, har nationalstaten som koncept upphävts och pengar och privat ägande avskaffats, med fred och jämlikhet som resultat. 

Kommandobryggans ursprungliga personal.

På kommandobryggan samsas förutom de ovan nämnda huvudpersonerna även navigatören Pavel Chekhov (Walter Koenig), hemma från före detta Sovjetunionen, asiatiska Hikari Sulu (George Takei), samt naturligtvis legendariska chefsmekanikern Scotty (James Doohey). Att Sulu är asiat, Chekhov är rysk eller Uhura svart görs det aldrig något nummer av – alla är jämlika på Enterprise. Låt vara att Star Trek med sin något myskdoftande chauvinism hade en bit att gå till jämlikhet mellan könen – kapten Kirk och den oförbätterlige McCoy kastade gärna ett getöga på lättklädda damer i varje galax, oberoende av om de var svarta, vita eller gröna. 

Gene Roddenberry skapade med Star Trek en vision av en socialistisk fredsallians fri från alla former av rasdiskriminering, en bild av en framtida värld (visserligen ur ett specifikt amerikanskt perspektiv) där människan lärt sig av sina misstag. Det är en optimistisk framtidsbild Roddenberry målar upp; där krig, rasism och fattigdom utmålas som tillfälliga problem som hemsöker en civilisation som ännu inte blivit “vuxen”. När till exempel rasdiskriminering tas upp i manuskript framställs det som en barnslig idioti som också existerade under jordens mörka forntid. Nu då vetenskapen slagit fast att inga skillnader existerar i intelligens eller moral mellan personer med olika hudfärg, har denna vidskepelse försvunnit ur världen. (Religion är en annan sak som inte längre existerar på jorden, i Roddenberrys värld.)

George Takei med Nichelle Nichols. Foto: George Takei.

Nichelle Nichols blev alltså du med sin karaktär Uhura under ytterligare två säsonger. Star Treks popularitet växte under första säsongens gång, men tv-kanalen NBC trodde inte på denna besynnerliga rymdserie med manus riktade till ungdomar och vuxna, snarare än till barn, som var den primära målgruppen för science fiction-tv på 60-talet. Serien hotades av nedläggning både efter första och andra säsongen, men räddades båda gångerna av en aldrig tidigare skådad tittarmobilisering – ett av de första exemplen på hur fankultur kan ha konkret inverkan på en tv-serie. För den tredje säsongen flyttades sändningstiden till en betydligt sämre tid, och budgeten halverades. Föga överraskande lades serien ned efter det. Men genom syndikering till andra kanaler levde serien vidare i repriser, och det som kom att bli Star Trek-communityn började formas. 

Den första Star Trek-konventionen (con) ordnades 1972, och 1974 drog den över 15 000 människor. 

1973 skapade Roddenberry en animerad Star Trek-serie, med i stort sett samma skådespelare. Nichols upprepade sin roll, och i ett avsnitt fick Uhura till och med ta över kommandot för bryggan. Populariteten ledde även till att Star Trek återupplivades på filmduken, först med Star Trek: The Motion Picture år 1979 – totalt medverkade Nichols i sex Star Trek-filmer, tills Zoe Saldaña övertog rollen 2009. 

Kapten Benjamin Sisko (Avery Brooks) i Star Trek: Deep Space 9 (1993–1999).

Star Trek fortsatte – förvånansvärt odramatiskt – att bryta ny mark gällande representation i tv och science fiction. Mot bakgrunden av den uppståndelse som de rasifierade karaktärerna i de nyare Star Wars-filmerna mött är det anmärkningsvärt att Star Trek-communityn nästan helt utan kritiska röster har välkomnat mångfalden i de många serierna som avlöst varandra. De mest kända huvudkaraktärerna i franchisen är förstås Spock och kapten Kirk ur den ursprungliga serien, och kapten Jean-Luc Picard, spelad av brittiska Shakespeare-skådespelaren Patrick Stewart från Star Trek: The Next Generation. Det finns dock en högljudd minoritet bland trekkies som anser att den allra bästa av serierna är Star Trek: Deep Space 9, som gick mellan 1993 och 1999, och ofta hade en mörkare, mer seriös ton. Huvudkaraktären här var kommendör Benjamin Sisko – spelad av den svarta skådespelaren Avery Brooks. En av de mest intressanta karaktärerna i serien är Jadzia Dax (Terry Farrell) – som till utseende och biologi är en ung kvinna, men lever i symbios och delar medvetande med en manlig karaktär som lever i henne som ett implantat. Genom karaktären utforskas bland annat frågor kring det som i dag kallas könsdysfori, icke-binaritet, etc. Parallellt med Deep Space 9 gick mellan 1995 och 1999 Star Trek: Voyager, där kaptenen ombord på USS Voyager hette Kathryn Janeway, spelad av Kate Mulgrew, och så fick Star Trek också sin första kvinnliga huvudkaraktär. Star Trek: Discovery (2007–) har för första gången ett homosexuellt par bland huvudkaraktärerna och kapten Michael Burnham spelas av den svarta kvinnliga skådespelaren Sonequa Martin-Green. 

Nichelle Nichols på NASA. Foto: NASA.

Nichelle Nichols samarbetade på 70-talet med NASA kring ett projekt för att locka fler representanter för minoriteter och kvinnor till organisationen. Projektet var en succé, och lyckades rekrytera USA:s första kvinnliga astronaut och första svarta astronaut. Sedan mitten av 80-talet fram till sin död arbetade Nichols med en organisation som strävade till att få barn och unga att intressera sig för astronomi och rymdforskning. Asteroiden 68410 Nichols är döpt efter henne. President Barack Obama inbjöd Nichols till Vita huset under sin tid som president – Joe Biden kommenterar hennes bortgång i ett pressmeddelande, och kallar henne för “en pionjär på scen och i tv som omdefinierade vad som är möjligt för svarta och kvinnor”.