När jag var tonåring hade jag en förkärlek för citat, aforismer och bevingade uttryck som jag använde flitigt i brev och andra texter. Uttryck på latin och andra främmande språk lät extra fina och genom dem kände jag världen öppna sig. Inför studentskrivningarna lärde jag mig flera citat av franska tänkare utantill och pressade in dem alla i studentuppsatsen, så att åtminstone delar av uppsatsen, skrivna på en stapplande skolfranska, skulle låta välljudande.
Citaten tagna ur sina sammanhang och alldeles säkert använda i en helt annan betydelse än den ursprungliga, fungerade också som tankemodeller. En av mina favoriter då var Ludwig Wittgensteins uttryck ”Mitt språks gränser är mitt universums gränser”. Det bevingade uttrycket används i dag ofta frikopplat från sitt sammanhang för att beskriva, å ena sidan hur ord sätter gränser för vår förståelse av tillvaron samt strukturerar och namnger vår värld, å andra sidan hur våra faktiska språkkunskaper begränsar och vidgar vår vardag och våra kontakter till medmänniskor och olika kulturer.
Just nu firas flerspråkighetsmånaden Satakielikuukausi i Finland. Det finska sammansatta och i mitt tycke vackra ordet Satakielikuukausi saknar en svensk motsvarighet och betyder både månaden för hundra språk (eller kanske snarare tungomål – kieli betyder ju både tunga och språk) och månaden för näktergalen. Näktergalen, denna oansenliga fågel vars strupe producerar ett av de mest nyanserade och intressanta fågelläten som hittas, är en bra symbol för språklig mångfald. Ja, för den som gillar näktergalens sång, rekommenderas även dokumentären Nightingales in Berlin av Ville Tanttu, en film i vilken näktergalens sång diskuteras och studeras samt i vilken musiker improviserar tillsammans med näktergalen i den berlinska natten.
Satakielikuukausi, som pågår mellan modersmålets dag 21 februari och världspoesins och antirasismens dag 21 mars, är en utmärkt förevändning att stanna upp och reflektera över modersmålens och den språkliga mångfaldens betydelse i dagens globaliserade värld. Att Satakielikuukausi är svåröversatt och därför kanske bäst fungerar oöversatt, bör inte ses som ett problem, utan snarare som en möjlighet och som en påminnelse om att flerspråkighet ligger som grund till såväl det talade som det formaliserade skrivna språket. Språk lever i mötet med andra språk och andra språkliga kulturer, och dessa möten blir kvar i språket i form av lånord och semantiska översättningar som först tränger in i vardagens språkval, i dialekter och sociolekter, för att kanske senare formaliseras och införas i standardspråket. Flerspråkighet som begrepp beskriver således både den språkliga mångfald vi omges av och de spår som språkliga möten lämnar i oss och vårt språk.
Vi använder ofta begreppet ”dagens globaliserade värld” och menar då den verklighet som är ett resultat av hur varor, människor, språk och tankegods rör sig. I dag talas kring 160 språk i Finland och 2020 hade 7,8 % av landets befolkning andra språk än finska eller svenska som modersmål (jämför 5,2 % med svenska som modersmål). Utöver dessa språk hittas ytterligare otaliga dialekter och andra språkvarianter som inte syns i statistiken. Det som vi ofta glömmer är att dagens språkliga verklighet inte är ett nytt fenomen, även om mängden talade språk i Finland inte varit lika stor tidigare. Flerspråkighet, och då inte enbart tvåspråkighet, har varit betecknande för vårt lands historia.
Flerspråkighet är alltså ett historiskt faktum och en grundbult i vår kultur, men samtidigt har även enspråkighet som ideologi periodvis varit stark – både på finskt och svenskt håll. Flerspråkighet tycks inom denna ideologi uppfattas som ett hot, snarare än som en rikedom och som en möjlighet.
Jag tänker ofta på mina upplevelser av flerspråkighet i min tidiga barndom – på franska Virginie som sommaren jag var fyra år gammal var min bästa vän, på alla andra barn jag blev vän med och med vilka jag inte hade ett gemensamt språk. Och på hur vi ändå kommunicerade obehindrat och hur nyfikenheten och leklusten var större än de eventuella hinder som frånvaron av ett gemensamt språk kanske förde med sig. Jag har aldrig varit så öppen för språkliga möten, aldrig varit så språköverskridande som då.
Jag tror att vi har en hel del att lära oss av barn då det gäller språk. Det är inte bara vårt språks gränser som sätter gränser för vår värld, det är framför allt våra skamkänslor, rädslor för att göra bort oss, vår normbundenhet och inte minst, vår rädsla för att förlora våra positioner. Det är skammen och rädslan som gör möten svåra och det är vår rigiditet som gör att vi fäster mer uppmärksamhet vid bristande kunskaper i endera av våra nationalspråk, i stället för att se den potential som flerspråkigheten för med sig. I dagens världspolitiska situation bör vi inte enbart öppna våra hjärtan, plånböcker och nationella gränser, utan även bejaka nyfikenheten i mötet med den andra.
