Poststrejk

av Otso Harju

Få inrikesnyheter har på sistone gjort mig lika glad som den pågående poststrejken. Det kan hända att det är ett tecken på ett fattigt inre liv, men tyckte det var rätt roligt när riksförlikningsmannen Vuokko Piekkala enligt Yle (13.11.) hade suckat ”Detta är en så svår arbetskonflikt, detta är en så svår arbetskonflikt”. Ja, inte undra på att det verkar som en svår konflikt när den ena parten är lika ond som Posti, rövarföretaget som inledde strejkveckan med att såga ett hål i postsorteringscentralens stängsel för att lättare kunna langa in sin hyrda arbetskraft. Lägger man till Veikkaus äventyr har den finländska publiken denna höst fått se de ”resultatstyrda” statsägda bolagen i sin fulla glans.

Postarbetarna kunde inte ha valt en bättre årstid för att uppröra folk. Håller tummarna för att människors julkort (och juluppköp!) försenas. I stället för Jesus och julgubben kan solidaritetsåtgärderna som andra fack erbjudit åt de strejkande värma våra själar. En förstörd jul skulle också betyda nya rubrikspektakel i eftermiddagstidningarna*. Med lite tur kunde strejken också påminna människor om att arbetare, genom fackförbund, de facto har en viss makt. Det känns som om många glömt bort det, eller glömt varför det är viktigt. Till julklapp önskar jag att jag hade någon att strejka med.

Att medelfinländaren är dålig på att strejka är inte bara en känsla jag har. Antti Koskelas Hanskat tippui – lakkojen historia ja vaikutus yhteiskunnassa, som utgavs av Kalevi Sorsa-fonden häromveckan, förklarar huvudpoängerna inom Finlands strejkhistoria. Dels visar boken hur lite förbättring som skulle ha hänt i Finland utan fackförbund och strejker, dels ser den på strejkernas betydelse idag. Koskelas statistik visar att strejkandet minskat drastiskt sedan 1970-talet, i synnerhet efter 90-talets lågkonjuktur. Detta följer en generell trend i många länder. Kanske allra intressantast i boken är siffran som visar att strejker idag är ett relevant verktyg endast för ett fåtal arbetargrupper: Om 35 procent av arbetande finländare deltog i en organiserad arbetsmarknadskonflikt år 1976, har det det senaste decenniet handlat om cirka tre procent av den sysselsatta befolkningen.

Det strejkas alltså nog fortfarande (till exempel betydligt mer än i Sverige, men betydligt mindre än i Danmark), men enbart tack vare en bråkdel av arbetarna. Att strejk är relevant endast för tre av hundra sysselsatta är inte bara ett tecken på att fackförbunden inte lyckats följa sin tid, utan på att de av oss med någon slags intresse för välfärd har fråntagits förmågan att själv organisera oss på större skala. Engligt Koskela finns en mängd yttre faktorer – till exempel världsekonomi, regeringar, lagstiftning och teknologisk förändring – som påverkat de reella möjligheterna att strejka. ”Den allmänna opinionen” och mediernas inställning har även de en stor påverkan.

Som strejkintresserad har jag följt med opinionerna bland dem jag själv känner. Det finns en viss typ av vänsterfolk i min kompiskrets vars hot take är att vara emot fackförbund. Detta är ju förstås ingen ny grej, och de har en poäng: det är egentligen inte speciellt vänster att förhandla om löner med borgarna. Att ta produktionsmedlen i egna händer vore betydligt mer önskvärt. Nu har ju sen den planen fungerat ungefär lika väl som Bushs ”the USA does not negotiate with terrorists”.

En annan vänsterorsak att vara emot fackförbund är att de kopplar samman jaget med arbete överlag. Poängen är att man inte skall behöva vara en ”lönsam” del av något alls (vare sig det är firman eller kooperativet) för att få ha ett värde, en röst eller en mening i livet. Fackförbund, i denna tolkning, ses som en inåtvänd klubb som i sista hand – trots till exempel förbundens stöd till varandra – bara finns till för vissa människors och inte allas välfärd. Är du på något sätt ”fel” är du inte välkommen. Ofta upplevs fackförbund också som rasistiska och sexistiska – vilket de antagligen är eftersom Finland överlag är väldigt mycket av bägge två.

Samma logik återfinns på större skala i kritiken av välfärdsstaten och medborgaren. Att Nordiska socialdemokratier vilar på bland annat könad, rasifierad och geografisk uteslutning av ”felaktiga” andra är väldokumenterat (se t.ex. Keskinen m.fl. 2009). Att detta diskuterats alldeles för lite bland ”progressivt” folk är en i högsta grad relevant poäng. På något plan vet vi ju alla att Bismarck, som först införde ”socialdemokratiska” åtgärder i Tyskland på 1880-talet, främst var intresserad av att kuva arbetarna – kill them with kindness – men blir ofta ändå underligt rörda när vi tänker på vårt eget vårdande moderland. Förstå mig alltså inte fel om jag blir blödig av poststrejken; även min egen utopi är bortom den socialdemokratiska fantasiförmågan och fetischeringen av Norden eller Habermasisk dialog. Samtidigt är jag är lite trött på den typ av puritanism som en viss del av vänstern är extra bra på. Praxis är inte antingen eller, det är mera som ett lapptäcke. Låt mig få vara lite glad.

Det är kanske svårt att förstå och lätt att romantisera fackförbund då man själv är är en del av ett prekariat som inte på något direkt sätt gynnas av de idag existerande organisationerna. Oförmågan att organisera något eget gör en kanske också lite bitter. Inom akademin, den bransch jag själv och många av mina fackritiska vänner primärt är iblandade i, tycks organiseringsmöjligheterna ha raserats av en hårt individualiserad tävling och ett fack utan pretentioner på att vara intresserad av generell rättvisa (hej Akava!).

Situationen på universiteten är idag i allra högsta grad ojämlik och torde därigenom vara en fertil grogrund för politisering. Människor jobbar inom till synes ”platta” organisationer, där det ändå är en avgrund mellan dem som är fast anställda och den osäkra massan som jobbar på visstidskontrakt eller forskningsstipendier. Ändå har vi inte lyckats förvandla den delade osäkerheten till någon kraft. Tvärtom gör den globala cirkulationen av arbetare inom akademin alla akut medvetna om just hur utbytbara de är.

Jag tror det också finns en viss ovilja bland många högutbildade att se sig som det man är – prekära arbetare – och inte som någon slags lyxprodukt. Tanken om forskning som privilegium och ”kall” lever kvar även internaliserad i oss själva. Vidare, som även inom t.ex. journalistik och konst, jobbar man i en omgivning där en och samma person kan inneha ett antal, till synes motstridiga, positioner, vilket gör skapandet av klassmedvetande svårare. Som kulturarbetare kan du kan till exempel vinna diverse prestigefulla pris eller vara inbjuden på mingelfest till svenska ambassaden och samtidigt bli erbjuden pisslöner av finlandssvenska medieföretag vars chefer betalas över hundratjugotusen euro i lön per år (vad lärde du dig i Husis förra veckan?). Jag kan till exempel undervisa om klass och akademiskt privilegium på universitetet och samtidigt vara inlåst på toaletten före föreläsningen för att gråta av mig dagens pengaångest.

Tills vidare lever jag genom de som kämpat sig till förmågan att strejka.

*Jag brukar samla på de bästa (mest överdrivna) rubrikerna. Ännu har nog inget överträffat den klassiska Ilta-Sanomat/Iltalehti-kombinationen ”Suomi järkkyi – Kaikki meni” (Finland skakade – Allt är förlorat), då kommunerna skulle planeras om, Nokia avskedade folk och armén skulle minska på utgifterna vårvintern 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.