Har vi nu levt med corona tillräckligt länge för att kunna tala om hur året har gått, sådär inrikespolitiskt, utan att anklagas för hårklyveri och osolidariskhet? Då man igen hotas med undantagslagar kunde det vara dags för en mera mångsidig diskussion än i våras, då vi alla var för små, rädda och oinsatta för att riktigt ha någon åsikt. För mig har behandlingen av coronaviruset visat på något relevant i vita finländares folksjäl. Diagnosen? Majoriteten av oss vill bli tillsagda, tillrättavisade och tryggt begränsade av en upplyst men orubblig auktoritet. Vi känner oss sårbara och vill att någon tar hand om oss. Vi vill att någon spöar oss när det är lämpligt, och klappar oss på huvudet när vi gjort väl ifrån oss. Vi är också övertygade om att denna någon för evigt skall vara rättvis i sina omdömen. Vi har alla en daddy kink, och staten är vår daddy. Under det senaste året man kunnat se det extra tydligt även bland vänstern.
”Om ni studerande och unga vuxna inte är försiktiga, så kommer någon och sätter lås på barerna”, sa Helsingfors borgmästare härom dagen. Pappa Vapaavuori var väldigt besviken. Han spelar ändå inte rollen speciellt bra – det är för mycket kortsiktig profit för restaurangförbundet, för lite omhändertagande. Bara nybörjare och de falska dom(me)s som missbrukar sin position glömmer bort vikten av omhändertagande och empati. Att vara daddy handlar om väldigt mycket mera än att straffa den som varit olydig, till skillnad från vad många icke-insatta kanske tror. Primärt handlar det om att ta hand om, om att finnas till när vi behöver dem, uppmuntra oss men samtidigt sätta hälsosamma ramar, om att ha ett par starka och pålitliga armar att lägga omkring oss och kunna säga ”låt pappa fixa det”. Föga förvånande är inget av detta saker som högern är bra på, trots påståenden om motsatsen. Tvärtom är högern Christian Gray, ärketypen av den toxiskt dominanta.
Så till vida är Sanna Marin en mycket bättre daddy, vilket ju även ses i opinionsmätningarna. Hon skulle nog aldrig glömma vikten av aftercare. Coronakrisen påvisar det som sloganen säger: att vara daddy är ett sinnestillstånd*, inte något könsbundet. Daddy tar ansvar. Den som är little i dyaden får (för stunden) avsäga sig sin jobbiga vuxenhet, sina bekymmer och sin beslutsångest. Att det är extra lockande just nu är ju högst förståeligt – alla som någon gång inte kunnat besluta sig för vad man skall laga för middag, kan känna igen lättnaden när någon bara bestämmer. Och om det känns så skönt när någon besluter att det blir lasagne, tänk då hur skönt det är att någon annan fixar pandemin!
I den här kolumnen tillåts ingen kink shaming, tvärtom. Att någons fetisch är att bli tagen av staten är absolut inget problem, så länge det hela sker på ett hälsosamt sätt. Det är varken konstigt eller ovanligt, tvärtom är den stränga men vårdande daddyn ju något slags socialdemokratiskt ideal. Men, ledorden i BDSM är safe, sane, and consensual – tryggt, tillräkneligt och med entusiastiskt samtycke. Ifall dessa kriterier uppfylls är det bara att köra på. Men gör de det faktiskt i våra relationer med statsmakten? Och ifall de inte gör det, har vi blivit psykologiskt misshandlade, gaslighted, tills vi inte längre märker det?
Att högern har ett osunt förhållande till auktoriteter är välkänt. Man ser snabbt det ironiska (och sexuella) i sätten marknadshögern, ”libertarianer” och extremhögergrupper på olika sätt talar om ”frihet”, samtidigt som de alla drömmer om starka ledare som sätter pli på oss (se också Wendy Browns In the Ruins of Neoliberalism). Det hela verkar varken tryggt eller förnuftigt. Och trots att de själva påstår något annat, så betraktar vi kanske det inte heller som speciellt frivilligt. Vi kan analysera och driva med detta: dagens memförvrängningar av amerikanska ”frihets”/white power-flaggan ”Don’t tread on me” kan ses en slags utveckling av argumenten i Reichs Massenpsychologie des Faschismus (1933). Men hur är det med vänstern? Är man förmögen att tänka på sitt eget förhållande till makt?
Vänsterns – som rörelse – ideal är ju visserligen att erbjuda något safe and sane för alla. Den första frågan är i vilken mån detta alls är möjligt inom den typ av politiska system vi har just nu? Den andra frågan handlar om samtycke inom detta: vilka reella möjligheter till sam- eller misstycke har vi i relationen till statsstrukturerna? Kan vi säga nej eller ens föreställa oss att saker vore annorlunda? Ett bra daddy/little-förhållande är alltid baserat på en fundamental jämlikhet mellan parterna, som möjliggör en terapeutisk dialog. Men maktförhållandet stat-medborgare är extremt vridet till statens fördel, och kommer alltså att vara exploativt och ohälsosamt så länge det fortgår. Om detta var en sex- och relationskolumn där någon sökte hjälp, skulle det enda vettiga tipset vara att råda hen att lämna förhållandet snarast möjligt och gå i terapi för sina issues.
Från skolpolisen Klaus till Kela har man bankat in i alla vita finländare att staten är vår vän i nöden, någon man kan och bör lita på. Och under den nuvarande regeringen har den kritiska diskussionen kring statsmakten knappast blivit livligare, tvärtom har all positiv uppmärksamhet kring Finlands ”progressiva”’ ledare antagligen tonat ner kritiken allt mer. Kommer vi ens ihåg vårens icke-diskussion kring till exempel berättigandet av undantagslagen eller sättet som regeringen felaktigt förklarade att gränserna var ”stängda”? Kan man ens få syn på den maktutövande ministern bakom Marins lugnande uppsyn? I jämförelse med alternativen Orpo och mästaren verkar ju allt så trevligt.
Alldeles extra svårt blir det eftersom Vänsterförbundet är med i regeringen. Utan att märka hur farligt det är börjar man på partipolitiken tillämpa den inofficiella aktivistregeln om att inte tala öppet om rörelsens känsliga inre politiska konflikter. Man vill ju inte vara osolidarisk. Dessutom, i ett land med så här små kretsar, blir all vänsterkritik genast en personlig fråga. Kritiserar man Vänsterförbundet eller deras arbete i regeringen blir det som att tala illa om Li, Mia och alla andra kivoga typer personligen, och det vill man ju inte! För ett år sedan, då man ännu kunde ha julfester, frågade en aktivistkompis ifall någon längre ifrågasätter vänsterpartiet offentligt nu när där är så många bekanta. Man undrar ju om den finländska autonoma vänstern blivit för goda vänner med ett parti- och statsmaskineri som sist och slutligen alltid på många sätt kommer att vara våldsamt och reaktionärt. Nå, sen kom coronakrisen och så blev det tyst kring detta och allt annat.
Det är något naivt i den finländska vänsterns förhållande till statsmakten, åtminstone i mitt eget. Första gången jag började fundera på hur djupt det sitter, var kring en nattlig händelse på en öde landsväg i Indien för många år sedan. En grupp poliser krävde mutor, på någon påhittad grund och med en del våld. Nästa dag grälade min dåvarande flickvän och jag om vad vi borde ha gjort. Med min vita, finländska, moralistiska näsa i vädret insisterade jag på att det rätta skulle ha varit att bli arresterad och sedan försöka reda ut det på någon juridisk väg. ”Du kan för fan åka till häktet med poliserna ”, sade min indiska partner, ”men mig tar de inte dit!”. Hade jag någon aning vad som händer där? ”We’re not in your toy country anymore!”, utbraskt hon bitskt. I efterhand insåg jag att jag hade dubbelt fel: fel i min situationsbedömning och fel i att låta henne definiera Finland som på något sätt fundamentalt annorlunda.
Jag tycker att man också såg samma blåögdhet nyligen då Elokapina blev pepparsprayade av Helsingforspolisen. Efteråt var det en massa vänsterindignation på sociala medier. Nu menar jag ju inte att polisens våldsanvändning inte skall bekämpas på varje nivå, eller att det inte i sig är fint att man ens kunde tänka sig att detta var något en polis kunde ställas till svars för. Jag själv var indignerad. Men att vara förvånad över vad som hände? Vad var det nu George W. Bush sade i tiderna om det gamla ordspråket från Tennessee, eller var det Texas? ”Fool me once, shame on you…”. Man kan inte ropa ”ACAB” den enda stunden och sedan vara förvånad över att poliserna faktiskt är det man kallar dem för. Under mina magistersstudier hade jag en malesisk föreläsare som undervisade kring demokratiska folkrörelser. En av de saker hon försökte påminna oss om var att förbereda oss väl inför demonstrationer och hålla reda på hur man bäst skyddar sig mot till exempel elektronisk övervakning, tårgas, gummikulor och så vidare. År 2020 borde väl detta höra till allmänbildningen.
Faktum är att Finland inte är ett leksaksland, vi vill bara så gärna tro det. Coronatiden visar hur även människor på vänsterkanten så innerligt hoppas att staten vore den där drömpartnern, den perfekta kombinationen: den goda, trygga, starka och ansvarstagande daddyn som både tar hand om oss och låter oss vara små när vi vill, som betraktar våra försök till upproriskhet med mild förståelse, smiskar oss när vi behöver det men alltid respekterar safe words. Tyvärr är sanningen betydligt mindre romantisk och förhållandet mycket giftigare. Problemet är väl att de flesta av oss är så vana vid att bli illa behandlade i våra förhållanden, att det är lättare för oss att komma med oändliga ursäkter för vår dåliga partner än inse att vi förtjänar något bättre.
P.S. För den av er som kommer att säga att jag inte tar Covid på tillräckligt stort allvar: jag tar det hela på väldigt stort allvar. Antagligen på större allvar än till exempel du. (Allt är en tävling!) Jag tar det på så stort allvar att jag regelbundet brukar ligga och hulka på soffan för att det hela är så skrämmande. Det är ändå ingen ursäkt för att låtsas som om motsättningarnas tid var förbi.
*Julklappstips? Sloganen Daddy is a state of mind finns att få tryckt på tskjortor, kepsar, m.m.
