En finländska som flyttat till Malmö vid början av förra seklet och hamnar mitt i ett ohälsosamt äktenskap, med sju barn och en otrogen make som stundtals dricker, stundtals slår. En kamera, vunnen på lotteri, som av en slump och genom ett möte med en fotograf skiljer henne ur sina medsystrars öde. Sådan är handlingen i Jan Troells­ nya film Maria Larssons eviga ögonblick, som bygger på hustrun Agneta Ulfsäter-Troells släktkrönika Att människan levde – Maria Larssons eviga ögonblick.

Filmen är helgjuten. Den fångar en tidsanda genom ett melerat, nedtonat foto och intensivt och minutiöst skådespelararbete, med Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt som det destruktiva äkta paret Maria och Sigfrid Larsson. Här utvecklas också ett för Troell typiskt uttalat klassperspektiv. Det är hårt arbete, slit och arbetarkvarters karakteristika, men utan att människan tonar bort i bakgrunden som en arbetets hjälte – som det ofta sagts om Troell: ”han skildrar arbetet, men visar människan”.

Troells foto är också lika finstämt som i många tidigare filmer. Det är något trolskt i hur han skapar rytm med sina välkomponerade – tidvis nästan stillebenaktiga – bilder med plösliga nästan obemärkta kamerarörelser.

Maria Larssons eviga ögonblick berättas ur dottern Majas perspektiv. Majas berättande är tillbakablickande – med en underton av melankoli – och börjar och slutar vid en fråga: varför lämnade Maria aldrig Sigfrid? För förhållandet innehöll hela den klassiska hustrumisshandeltablån – från ordprygel via misshandel till våldtäkt – och Sigfrid satt också i fängelse p.g.a. av ett av dessa övergrepp.

Det är också den frågan åskådaren i efterhand får ställa sig, för Marias öde är som bekant ganska vanligt, och vid det här laget också ganska välexponerat. Det är ändå något särskilt brutalt i hur det berättas här för i Maria Larssons eviga ögonblick är inget tillrättalagt. I den gängse berättelsen ”när det går som det ska” gör man som en av ikonerna i sammanhaget – Tina Turner. Man inte bara lämnar mannen, utan hämnas också – åtminstone indirekt, som hon gjorde genom att bli världens bästsäljande artist medan Ike ruttnade bort.

I Maria Larssons eviga ögonblick finns ingen sådan förlösning. Det är bara återberättad realism och villkorslöshetsrenommé. Maria sköter hushållet, tre jobb, sju barn, blir misshandlad, kuvad o.s.v. men klarar allt och är till och med lycklig för att hon får knäppa sina foton och se en annan estetisk värld bortom denna. Frågan aktualiseras om hur hjältar och offer egentligen skapas i åskådarens sinne? Ska man tänka offer eller hjälte om någon klarar allt, trots att hon inte borde? Och finns det inget annat sätt att närma sig Maria Larssons extrema liv än genom sådana ytterligheter?

Maria Larssons eviga ögonblick. Regi: Jan Troell. Manus: Niklas Rådström, efter Agneta Ulfsäter–Troells berättelse. I rollerna: Maria Heiskanen, Mikael Persbrandt, Jesper Christenssen, Antti Reini. Premiär: 7.11.2008.

Anton Shüller

Lämna en kommentar