Vladimir Sorokin kastar sig i sin nya roman modigt in i uppgiften att avslöja maktens mögliga rustning.

Myter och trosföreställningar har en förmåga att överleva ideologier och politiska revolutioner. En av de mest seglivade föreställningarna är tron på att det egna folket (nationen, staten, rasen …) är speciellt utvalt av Gud och att man därför har en speciell och helig historisk mission. Etienne Balibar anser att varje nation vid någon tidpunkt har sett sig som ett utvalt folk. Ett folk som har Gud på sin sida behöver naturligtvis inte bry sig om det mänskliga och att inte dyrka nationalstaten ses därför som att spotta Gud i ansiktet. Nationalismen är en religion, vars riter kräver människooffer.

Ryssland har en lång och brutal historia, samt en mängd myter att förhålla sig till. Synen på Ryssland som det heliga Ryssland har överlevt alla systemskiften. Bolsjevikerna krossade visserligen det tsaristiska riket och dess ortodoxa kyrka, men byggde vidare på de auktoritärt totalitära maktstrukturerna och nu tycks det kapitalistiska Ryssland fortsätta att utveckla samma bygge.

Vladimir Sorokin kastar sig i sin roman I det heliga Rysslands tjänst modigt in i uppgiften att avslöja maktens mögliga rustning. Boken är ett hätskt angrepp mot det han ser som något ruttet i staten Ryssland. Trots, eller kanske snarare på grund av, att boken är en framtidsskildring, är den samtidigt en skildring av dagens Ryssland och den ryska nationalistiska traditionen. Historien möter, i Sorokins roman, det postmoderna i en grotesk dystopi. I den moderna framtidsskildringen, t.ex. George Orwells 1984, Karin Boyes Kallocain och Eugen Samjatins Vi, fanns det oftast en underjordisk motståndsrörelse mot den totalitära staten. De var inte helt pessimistiska i sin framtidssyn. Den lyxen erbjuds vi inte i Sorokins roman. Här är totalitarismen total i sin totalitet. Gränserna mot omvärlden är slutna och medborgarna har frivilligt bränt sina pass i ett nationalistiskt patos. De för ordningen nödvändiga hotbilderna är här lika absurda som de är i dag. Makten representeras i romanen av Härskaren och Lillefar och kan ses som en blandning av Ivan den förskräcklige, Stalin och Putin – en blandning av prålig ortodoxi, bolsjevikisk totalitarism och rå kapitalism.

Groteska excesser

I det heliga Rysslands tjänst skildrar en dag i opritjniken Komjagas liv. Opritjnikena var ursprungligen Ivan den förskräckliges hemliga polis, men fungerar också utmärkt 2027. Det är en stressig dag, som innehåller det mesta av det som döljs bakom maktens gudomliga slöjor: brännande av byggnader och böcker, avrättningar, våldtäkter, korruption, stämningsfulla gudstjänster, knark och orgier. Sorokin blygs inte för att erbjuda sina läsare en excess i våld och snusk. Det är alltså, om man skall vara cynisk, en ganska realistisk skildring av maktutövning. Problemet med denna genre är att groteskeri och satir inte längre i sin fiktiva form klarar av att komma upp till den nivå som verkligheten erbjuder. Sorokins roman blir också en aning ansträngd, då han försöker tränga in en allt för stor mängd material i en relativt kort roman. Hans bok är nödvändig och fantastisk som pamflett, men har kanske ingen omistlig kvalitet som skönlitteratur. Den blir för skissartad. Många av bokens sparkar mot det ryska etablissemanget går säkert också förlorade för en läsarkrets som inte är så insatt i rysk samtidshistoria och politisk kultur.

Jag tycker att utgivaren skulle ha kunnat ta med ett förord eller en efterskrift, som skulle ha satt in olika detaljer i en kontext. Men, det är också fel att se Sorokins dystopi som något som enbart gäller Ryssland. Mycket av det han skriver om det ryska imperiet kan också överföras på det postmoderna imperiet, den nya världsordning där undantagstillståndet blivit permanent och gränsen mellan krig och fred försvunnit.

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst. Översättning Ben Hellman. Norstedts, 2008.

Tom Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.