Det andra som binder oss samman enligt romantikern är att vi har en gemensam historia. Ett gemensamt öde från forntid till framtid. Det finns en gemenskap som bär över tiden, vi känner igen oss i dem som levde före oss. Folket sträcker inte ut sig bara över språk och land, utan binds också ihop genom tiden. ”Här striddes våra fäders strid / Med tanke, svärd och plog. Eller: ”Vad ädelt fädren tänkte, / vad skönt de drömt en gång.”
Men hur är det egentligen? Har vi faktiskt så mycket gemensamt med dem som fanns före oss? Med dem som bebodde just detta ställe för hundra år sedan, tvåhundra år sedan eller ännu längre sedan? Skulle vi faktiskt känna igen oss i dem, känna gemenskap med dem om vi förflyttades tillbaka i tiden och fick träffa dem? Skulle vi förstå dem? Tanken slår mig då jag läser Judith Flanders förträffliga bok The Victorian House. Boken är, för att låna baksidestexten ”en fascinerande faktafylld beskrivning av det viktorianska vardagslivet”. Intrycket blir att England på 1800-talet skulle vara en väldigt främmande plats för oss, att vi på många sätt skulle ha svårt att känna igen och förstå de människor som bebodde London på 1800-talet – hur bekant för oss och hur mycket en del av våra liv det anglosaxiksa än nuförtiden är för oss. Bara det: visste ni att fram till efter andra hälften av 1800-talet tillreddes all mat i London över öppen eld? Gjutjärnsspisen blev vanlig först stegvis under slutet av 1800-talet. Så i imperiet över vilket solen aldrig gick ner tillredde såväl rik som fattig sin mat på ett sätt som inte skilde sig väsentligt från det som användes på stenåldern. Och vad sägs om följande recept:
”Lägg huvudet i kokande vatten, lyft upp det, håll i det i öronen, karva låss håret. Då allt hår är borta ta ut ögonen, skär loss öronen, ta ut hjärnan. Många tycker att ögonen och köttet kring dem är de bästa bitarna.”
Nej, det är inte frågan om människoätande kannibaler, utan om tillredning av kalvhuvud i ett 1800-tals medelklasshem.
Exemplen i boken är många på hur grundläggande annorlunda vardagskulturen var för bara drygt hundra år sedan. Oundvikligen väcks tanken att vi kanske har mycket mindre gemensamt med dem som levde före oss än vi tror. Att om vi skulle kunna förflytta oss tillbaka i tiden skulle det finns mycket vi skulle ha svårt att känna igen eller förstå bland dem vi i så fall träffade. Att det inte bara geografiskt och kulturellt finns De Andra, utan också på den axel som är tid. De som var före oss är oss främmande, kanske till och med mera än de vi nuförtiden betraktar så xenofobiskt: de som talar andra språk, de som företräder andra kulturer och religioner.
Vore det rentav möjligt att känna xenofobi genom tiden? Och isåfall: vad skulle hända om vi faktiskt hade en tidsmaskin: skulle vi utesluta, kanske till och med förfölja, dem som levde före oss? ”Det folk som våra bördor bar” skulle för oss bli ”det folk som vår börda är”?
Peter Mickwitz