Det är jul och en ung kvinna reser från Helsingfors till en by någonstans nära ryska gränsen för att hälsa på sin mormor. Under några dagar delar de sin tid tillsammans. Det rör sig om när man ska gå till gravgården, hur mycket klockan är, hurdant väder det blir, när man ska hinna ses igen, om de döda, vilsenhet, terrorism, det förlorade Karelen … men också inte.
Det är nästan som om det kunde handla om vad som helst och ingenting. För pjäsen kretsar närmast kring det som inte händer och kring en slags kraftlöshet, en bild av människan som är styrd av allt det som betingar hennes tillvaro i världen, en slags studie i reglerna för den realism vi både konstnärligt och existentiellt ständigt internaliserar.
Minna Nurmelins regi tar vara på textens komik och gestaltar relationen mellan gammal och ung med ömhet. Mycket handlar om kommunikation och icke-kommunikation såväl ur generationsperspektiv som ur ett intersubjektivt perspektiv. Men den extrema exakthet som finns i textens vara och låta vara vågar regin allt för sällan lita på. Texten låter sig användas på detta sätt, historien är fortfarande hel, men de stunder av intellektuell klarsyn och tankens rörelsefrihet som pjäsen erbjuder hotar att utebli. Det som är textens särart stryks i värsta fall över och slätas ut.
Visuellt rör sig föreställningen med avskalade märken för det realistiska, vita persienner för fönstren, panelförsedda väggar, gravlyktor… Och både i det visuella och retoriska tilltalet ligger det en enkelhet över det hela som kommer fram som värme, en slags beröring av det vardagliga som talar om det sublima eller det försonande.
Maria Kilpi: Harmin paikka. Regi: Minna Nurmelin. I rollerna: Anja Pohjola och Emilia Sinisalo. Scenografi och dräkt: Kati Lukka. Ljus: Teemu Nurmelin. Ljud: Jani Peltola och arbetsgrupp. Videoplanering: Jenni Valorinta. Finländsk urpremiär på Nationalteaterns Omapohja-scen 19.11.2008.
Sofia Aminoff