Det finns böcker som haft stor betydelse för tolkningen och omtolkningen av historien. Böcker som vänt upp och ned på förhållandet mellan subjekt och objekt och som tar förlorarnas perspektiv. En sådan bok är Dee Browns Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee som kom ut på 1970-talet, och nu för första gången utgetts på svenska i oförkortad översättning och illustrerad med en mängd porträtt.

Europas historia är en berättelse om expansion och den nya tidens historia är skildringen av kapitalismens uppkomst och gränslösa utbredning. Naturligtvis är begreppet Europa en konstruktion, men det geografiska område vi tänker på blev med tiden för trångt för européerna. Man behövde mera lebensraum och reste ut för att skaffa sig rikedomar, land och råvaror. Det var genom kolonialismens rövartåg det kunde uppstå så stora kapital att kapitalismen blev möjlig. På 1600-talet upptäcktes Amerika och den ekonomiska utveckling det gav upphov till är förskräckande. Slaveri, folkmord och världsherravälde.

Nordamerikas indianer har varit en betydelsefull del av den västerländska populärkulturen. Vilda västern-romantiken är en del av vårt kulturarv och åtminstone i min barndom lekte man ännu indianer och cowboys. Indiankrigen var en lek. Finns det någon annan etnisk grupp, som efter att ha drabbats av ett folkmord förringats till en närmast fiktiv tillvaro inom underhållningsindustrin? I Disneykapitalismens produktion liknar indianerna närmast Snövits sju dvärgar. Att indiankrigen inte var underhållning och lek kan man se i Dee Browns klassiska bok Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee.

Då indiankrigen var som våldsammast 1860–1890, den tid boken skildrar, var det en fortsättning på det lågintensiva folkmord som pågått sedan européerna ”upptäckte” Amerika. Dessa årtionden i slutet av 1800-talet kan därför ses som ett försök till en ”slutlösning” på indianproblemet. Det var nu den expanderande kapitalismen slutade se indianerna som goda vildar, och började uppfatta den enda goda indianen som en död indian.

Det handlar alltså om ett i raden av folkmord, som följde i kolonialismens fotspår, och som banade väg för kapitalism och imperialism.

I nitton kapitel skildrar Dee Brown de olika indianfolkens försök att överleva och bevara sin kultur i strid mot de europeiska horderna. Det är en skildring av förräderi, lögn, stöld, våld, mord och etnisk rensning. Samtidigt är det lyckligtvis också en skildring av mod, stolthet och motstånd.

Dee Browns bok ger mig en stark känsla genom att bara benämna de olika stammarna, deras hövdingar och krigare och de olika striderna. Apacher, cheyenner, comancher, siouxer … Geronimo, Vochise, Red Cloud, Crazy Horse, Sitting Bull … Little Bighorn och slutligen tragedin, massakern vid Wounded Knee. Denna läsupplevelse beror naturligtvis på att namnen ger resonans i minnen från barndomens populärkulturella upplevelser. Författaren lyckas emellertid föra upp dem från mytens och underhållningens rum till historiens, och ger deras öden relevans i dagens verklighet.

Den tragedi boken skildrar blir inte mindre upprörande för att vi vet hur det gick. Tvärtom blir den större av insikten att den aldrig tagit slut. Trots att vi vet att detta folkmord skett, lyckas kunskapen ändå inte rubba den liberala världsbildens hegemoni. I den står den liberala, demokratiska kapitalismen som en orubblig symbol för godhet och frid på jorden.

Om vi så vill det eller inte, är också detta folkmord en del av vår historia, vårt kulturarv och vår identitet. Det är vi tvungna att erkänna och bearbeta istället för att förtränga och bortförklara. Därför är Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee en bok var och en borde läsa. Folkmordet på urbefolkningen i Nordamerika får inte glömmas bort, bagatelliseras eller förvandlas till underhållning.

---

Dee Brown: Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee. Karneval förlag, 2008.