Helpension och fickpengar. Det påminner om armén. Men i stället för att kriga lär man sig sortera sopor. Veteranerna har bott på Emmaus i åratal och väntar på pension.


Marc ser definitivt yngre ut än 56, men rynkorna kring ögonen vittnar om många prövningar. Han har jobbat till sjöss och som elektriker, han lämnade sjölivet för att gifta sig, vilket han bittert ångrar efter skilsmässan. Som sjöman skulle Marc redan vara pensionär, med hygglig pension. De 49 euro i veckan Emmaus betalar är en symbolisk ersättning, det är ingen riktig lön.

Vistelsen på Emmaus blir ofta långvarig. Det är också i Frankrike så gott som omöjligt att få ett riktigt jobb då man fyllt 56. Och utan ett riktigt jobb sitter Marc fast i Emmaus fattigkoloni, med hygglig mat, rena lakan, tvättservice och ett jobb som rutar in vardagen.

Marc jobbar med spisar, kylskåp och frysar i Arles. Han är fåmäld i sällskap. Röker gärna sin runda sjömanspipa och begrundar världen.
– Jag känner mig ofta flegmatisk. Känslan att inte längre hitta ut i samhället är frustrerande, säger han.

Miguel, 27 år och kock, flyttade som barn med sina föräldrar från Brasilien till Frankrike. Senast jobbade han i köket på ett kasino nära schweiziska gränsen. Restaurangen höll öppet dygnet runt. Men jobbet var tillfälligt, när säsongen var slut fick han gå. Så går det alltid i restaurangbranschen. Sedan några månader jobbar Miguel i köket på Emmaus i Arles.

– Det ska inte bli långvarigt, menar han.

Framtidsplaner? Att hitta ett stadigt jobb som kock och en bra kvinna att grunda familj tillsammans med. Varken mer eller mindre. Det ska nog gå.

Tracy Chapman sjunger i köket medan maten blir klar. På kvällen dunkar rap-musiken ur Miguels rum.

Kvicksilvret Antoine, 22, är från Bretagne. Det skramlar värre när han kör kärrorna med billigt porslin över gården till de långa försäljningsborden. I hans ålder går det ännu att vara SDF (sans domicile fix, utan fast bostad). Åtminstone en tid. Men lite Emmaus är bra då och då.

Tefaten som kommer in till Emmaus är alldeles för många. Likadant med kläderna. Så mycket skräp. Kläderna sorteras och skickas vidare, de som inte säljs. Och tefaten. Dem tycker Antoine om att leka flygande tefat med. Från fem meters håll kastar han dem ett i sänder i en tunna på gården. De flesta landar rätt och krossas. De andra blir till skärvor på grusplanen.

Utan papper eller familj

Så har vi rumänen Orlando, 36, från Bukarest, med en skilsmässa bakom sig och en gitarr i ränseln. Orlando har cyklat från Rumänien till Arles. Två månader tog det. Arles är bara en anhalt. Han har varit här i sex veckor nu.

En annan fristad är krogen, där Emmaus-pengarna inte räcker någon vart.

– Det här är ett munkliv, men jag vill inte leva som munk, säger Orlando.

Han vill ta sig till Irland. Där lär det vara bra. Gröna kullar. Frisk luft. Som i Finland? Men hur komma över engelska kanalen och vidare till den gröna ön? Pappren lär inte vara i skick.

Lille Fred, 32, verkar så skör, med känslig blick. På fredagen firade vi hans födelsedag med kaka till kaffet. Jag tyckte handen skakade när han skar av kakan. Några dagar senare frågar jag Fred hur han annars firade sin födelsedag.

– Inte alls. Jag har brutit kontakten med mina föräldrar och syskon. Och jag har ingen flickvän, säger han.

Jag kommer inte på något svar. Désolé (beklagar) skulle låta fånigt. Jag känner mig som en turist på pick-nick.

Konkurser och hippies

Dominique, 61 ser så proper och distingerad ut. Först trodde jag att han hör till de vänner som kommer utifrån och hjälper till på Emmaus. Men han har redan jobbat här i ett år, som kompanjon på kontoret och i växeln. Det är Dominique som tar emot samtal och kommer överens om leveranser med folk som vill bli av med sin gamla soffa, sitt matsalsbord eller sitt massiva ekskåp.

Efter en konkurs i fastighetsbranschen hamnade Dominique i skuldsanering. Emmaus erbjöd honom härbärge en natt när han satt på en parkbänk i Bretagne och var desperat. Med pengarna från Emmaus betalas inga skulder. På vintern blir Dominique förtidspensionerad på grund av en hälskada. Då börjar han betala av igen.

Enligt Dominique gör franska Emmaus det som staten borde sköta om: ger folk jobb och tak över huvudet. Emmaus nöjer sig med att sopa rent framför sin egen dörr, tycker Dominique. Organisationen lever på donationer. Kompanjonerna jobbar nästan gratis och passiveras av helpensionen. Valet står mellan Emmaus och gatan.

– Emmaus borde satsa mera på att utbilda folk och få dem ut i samhällslivet. Åtminstone de unga som kommer hit, tycker Dominique.

Alain, 61, har just köpt sig en åsna. Den bor hos hans vänner. Alain är brödraskapets gamla hippie, med fläta, örhängen och annat som hör till. Han har aldrig betalat skatt. Som yngling begav han sig liksom Snusmumriken ut på vandring, från Elsass till Indien.

På Emmaus ansvarar Alain för pryltorget. Där finns allt från koppar och fat till stora pumpar för simbassängen. Det är han som sätter priserna på det som säljs.

Alain jobbar samvetsgrant, 8–12 och 14–18, fem dagar i veckan. Efter middagen klockan 19 drar han sig tillbaka till sitt rum. Tevenyheterna börjar klockan åtta.
I mars planerar han att ta långledigt från Emmaus, hämta åsnan och traska iväg. Färden går till Santiago del Compostela. Och vad lever Alain då på? Allmosor.


Fakta om Emmaus

Det var munken Abbé Pierre som hösten 1949 började hjälpa bostadslösa i Paris och grundade Emmaus.

Abbé Pierre dog i februari 2007 och hyllas som nationalhjälte i Frankrike.
I Frankrike finns 118 Emmauskommuniteter med sammanlagt över 4000 kompanjoner. Nästan alla är män, bara enstaka kommuniteter är blandade.
Franska Emmaus lever på donationer, på att sortera och återvinna avfall och på att ordna lopptorg. Rörelsen tar inte emot pengar av staten. Kompanjonerna får inte lyfta arbetslöshetsunderstöd.

Franska Emmaus är en påtryckningsgrupp, klart kritisk mot Sarkozys högerregering, och bedriver internationell hjälpverksamhet.

Franska Emmaus tar emot asylsökande och ordnar språkundervisning för dem.
Emmaus finns i 36 länder (www.emmaus-international.org).
I Finland finns sju medlemsgrupper (www.emmaus.fi) och i Sverige tretton.


Intervju med Ulla Hoyer, ordförande för Emmaus i Helsingfors:

Hur skiljer sig finländska Emmaus från det franska?

– Emmaus i Finland, och i Norden, inriktar sig mer på samarbete med behövande i u-länderna än med att hjälpa hemlösa i det egna landet. Vi har inte likadana boendekommuniteter, utan loppisjobbet sköts av frivilliga och/eller anställda.
Vad tycker du om det franska systemet?

–De franska kommuniteterna fyller en viktig funktion, eftersom antalet hemlösa i Frankrike är jättestort. Deras insatser för att befrämja återvinning är också enorma. Men någon känsla av hem kan man knappast förvänta sig då 40 män bor under samma tak.

Vad tycker du om idén att jobba på Emmaus på semestern?

– Frivilliga arbetsinsatser är välkomna inom Emmaus, både här hemma och utomlands! Varje sommar ordnas i Europa s.k. arbetsläger, som passar bra för både yngre och äldre. Där klarar man sig utan större språkkunskaper. Också andra tider på året kan frivilligarbete ordnas, men det kräver förstås att man kontaktar gruppen i god tid och att man klarar sig behjälpligt på det lokala språket.



Brev från en Emmausvolontär

Hos oss betyder Emmaus lopptorg. Men i Frankrike, rörelsens hemland, är Emmaus en plats där tusentals utstötta lever och arbetar i frikommunerna där pengar är bannlysta.
Jag ska ta det från början. Jag fick två månader studieledigt från jobbet för att bättra på min gamla kärlek – det franska språket. I stället för att åka på en språkkurs hörde jag mig för om möjligheten att jobba som frivillig på Emmaus. Tänkte att jag skulle hyra ett rum nånstans i närheten – i den veritabla franska by som existerar åtminstone i fantasin.

Men genast vid ankomsten till kommuniteten fick jag nyckeln till mitt rum. Loftrummet är stort. På väggen en stora karta över Frankrike, på en knagg hänger en ryggsäck som någon lämnat efter sig. Han – för det här är männens republik – har också lämnat en hög kläder i skåpet, smutsiga glas och en askkopp med fimpar i.

Jag slogs genast av det stora formatet. Hade föreställt mig en plats där kvinnor och män sorterar gamla kläder, medan de lugnt snackar över arbetet – om ekologi, renlevnad och annat trevligt och eftersträvansvärt. I stället är det en himla fart, i synnerhet vid depån, det snackas inte stort mera än på ett bygge eller i ett industrikök.
Bilar kör i jämn ström fram till rampen. Pappor och chicka franska mödrar, med barn och hund i baksätet, tar fram sitt bråte ur bilarna.

Typiskt för hushållen är mängden av elprylar. Frankrike är inte bara konstens, diktens och kärlekens land, utan också de sinnrikt surrande köksmojängernas, de fräsande trädgådsmaskinernas och de hoppande och surrande leksakernas land.

Fyrtio män i åldern 20–60 år jobbar här på Emmaus. Landsstrykare (om ni tillåter det antika ordet), som annars skulle sova i den så kallade rännstenen, får mat och tak över huvudet. Trasiga hem, spruckna äktenskap, arbetslöshet eller fängelse kan ligga bakom destination Emmaus. Men så finns här också några hippies still on the road.

Sprit eller droger verkar inte vara något problem. Kan det stämma? Alkohol är förbjudet. Vin serveras aldrig till maten … det tyder ju på problem. Däremot dricks här massvis med kaffe och nästan alla röker. Mycket. Överallt. Kocken har fimpen hängande i mungipan när han rör om i grytan.

Många är femtio plus som jag, men deras tänder är sämre än mina. Också de yngre avslöjar sig när de öppnar munnen.

Över stället vilar nog en ganska sömnig stämning. Öppning utåt och inåt saknas. Men här finns också helt klart en värme och gemenskap. Ingen är förmer än någon annan. De avlönade förmännen – bland dem finns också en kvinna – deltar ofta i arbetet på samma sätt som de andra.

Alla står i. Ingen “lintsar”. Glada till depån vi gå. För en kontorsarbetare känns det skönt att jobba med kroppen.

Visst är arbetet viktigt. Långt från finansmarknadens berg- och dalbana står ett gäng som knappast skulle anses salongsfähiga i pelarsalar och sorterar sopor, i slutändan av den kommersiella kulturens slit och släng.

Kompanjonerna är vid första anblicken råbarkade. På Emmaus ingår alla i ett sammanhang, något de annars saknar. Lönen är inte stor: 49 euro i veckan, 7 euro per dag. Det räcker till ett paket cigaretter och ett litet glas öl i baren.

Med kost och logi på pensionat Emmaus klarar sig kompanjonerna ändå minst lika bra som vanliga franska arbetslösa.

Utan Emmaus skulle Frankrike genast ha 4000 män på gatan, och ytterligare tusentals ton osorterat avfall …

På mig ser alla förstås som den utböling jag är. Le benevol finlandais! Turisten på pikant studieresa bland den franska underklassen.

Töm Östling

Lämna en kommentar