Att vara turist är att bära modernitetens tecken på sin panna. Före semesterresorna fanns resor till kurorter och havsbad, med societetsliv eller idéer om det sunda livet. Först bara för aristokratin men, som alltid, följde de lägre klasserna efter så snart det gick. Välfärdsstatens framväxt gav upphov till semestern, som i början tillbringades nära hemmet, med cykel och tält, ”… man var ledig, och som detta en symbol för det nya moderna samhället, vars medborgare var glada, klasslösa och solbrända.”

Efter andra världskriget öppnar sig världen. Semestern blir längre och flyget för resenärerna allt längre bort. Francos Spanien satsar på turismen, charterområden byggs upp av utländska investerare, resekatalogerna som beskriver andalusisk charm och sydlig livsglädje säger ingenting om det politiska förtrycket. Där och då, på Mallorca och Gran Canaria, skapas en modell för turism vars mönster sedan upprepas om och om igen: Maldiverna, Alanya, Phuket, Khao Lak…

I Välkommen till Paradiset har Jennie Dielemans talat med turister och med dem som arbetar i turistindustrin, och lyssnat till turisters samtal med varandra och lokalbefolkningen. De långväga resenärerna verkar aningslöst inneslutna i en upplevelsebubbla. Guiderna, taxichaufförerna, gatuförsäljarna och de övriga som sköter servicen låter mest trötta. Turistens softade drömsemester är vad som sätter ramarna för deras grå vardag. Kontrasten blir skarp.

”All–inclusive”

Boken är på sätt och vis strukturerad som en resa. Den för läsaren från semesterresornas historia till framtidens tröskel, från allmänna orättvisor till gränslös exploatering. Den är, som pärmen utlovar i en pastisch på resereklamen, ”all–inclusive”: det närgångna reportaget är marmorerat med teoretisk analys, politisk, historisk och ekonomisk bakgrund. Och den är god läsning, inte bara för granskningen av rättvisefrågor, utan minst lika mycket för resonemanget kring resans idé, vad turisten egentligen söker.

Det sakliga betraktandet överlåter åt läsaren att dra de moraliska slutsatserna. Dielemans dömer inte, hon återger. Hon talar med alla parter: arbetare med knapp minimilön, representanter för resekoncerner, turisten som behövde ”komma ifrån”, i Thailand med såväl den svenska barägaren, som säger att hans anställda ladies har det bra, som unga namngivna kvinnor i deras vardag. De presenteras som personer, inte bara sålda kroppar. Det gör bilden nyanserad – inte överslätande eller ursäktande. Den sansade tonen får det bisarra att framträda än tydligare:

”I Kims rum är sängen – som hon, Yuy och Num delar – fylld av gosedjur. De tar upp halva bädden. Det är farangs [turisterna] som ger henne dem. Ingen vet varför, men turisterna ger alltid gosedjur.”

Turism är som kokain

Visst anas värre historier längs samma gata i rödljusdistriktet, mänskor som blir misshandlade, försvinner. Sådant uppenbarar sig även på oväntat håll: längs de thailändska stränderna där hotellen byggs, till stor del av burmesiska flyktingar. Till och med de som har arbetstillstånd (skaffade av arbetsgivarna, som därigenom på sätt och vis äger arbetarna) saknar rättigheter när polisen stoppar dem och kräver mutor. De bor i läger, med nattligt utegångsförbud och förbud mot sammankomster i grupper om fler än fem personer. Då och då försvinner någon. Kanske har de deporterats tillbaka till Burma, ett livsfarligt läge, kanske kom de inte ens så långt.

Som all annan konsumtion sträcker semesterkonsumtionen av upplevelser långa förgrenade armar in i samhälle och miljö. Exploateringen av natur är paradoxal i det att turistindustrin förstör just de resurser som är grunden för upplevelserna. När ett ställe utarmas, eller bara blir för populärt och medelsvensson, flyttar turisterna till nästa. Befolkningarna är utlämnade åt deras godtycke. Pedro Rodriguez i Santo Domingo, Dominikanska republiken, säger: ”Turism är som kokain. Den är väldigt dålig för oss, för miljön, för oss som samhälle, men vi kan inte sluta. Vi har blivit för beroende.”

---

Jennie Dielemans (text), Shahab Salehi (foto): Välkommen till Paradiset. Reportage om turistindustrin, Atlas 2008.